Borta bra men hemma bäst

Hur trevligt det än är att åka hem & träffa familjen så är det påfrestande att vara inneboende hos kompisar eller familjen & att bo i en resväska. Allt måste planeras i tid & schemaläggas för att man ska hinna med allt & alla. Först hemma i min hemstad & sen hos Kockens föräldrar.
I år hade vi bestämt att vi inte skulle planera in för mycket men det frestar ändå på, jag funkar ju inte riktigt som jag gjort förr & orkar inte med på samma sätt som tidigare.
Men på det stora hela blev första julen utan mamma helt ok. Visst var det hela tiden någon som saknades; en glöggmugg för mycket hos mormor & morfar, en extra dukad plats vid bordet hos moster & morbror men jag kände att hon var med mig & jag tror det var min ängelmamma som såg till att det snöade på oss på julafton!
Nu njuter jag av några lediga dagar här hemma utan en massa inplanerat & fantiserar om att det någon gång kommer en jul när jag får fira hemma hos mig med mina nära & kära - utan att jag behöver fara över halva landet...

Följer du bloggen?

Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.

Vad gör väl det?

När Radhustjejen i sitt sms nu på kvällen frågade mig hur jag kände mig idag så stannade jag upp där jag var, mitt i badrumsstädningen. Med ett stort leende i ansiktet konstaterade jag att jag var helt genomtäppt i näsan, trött som en tok & vrålhungrig. Inget vidare, jag håller med, men samtidigt log jag ju som sagt & tänkte "men vad gör väl det? jag mår bra inuti, i själen, nu". Och så gick jag ner i tvättstugan & hämtade duken jag lånat av Foxy till glöggfesten på lördag & manglade den! Och blev glatt överraskad när killen i min ålder som höll på att tvätta frågade mig om jag ville ha hjälp med att vika duken...! Det är lite trist att bli överraskad när folk erbjuder sig att hjälpa till, det tyder ju på att det inte händer allt för ofta, men samtidigt är det härligt när det väl händer & speciellt vid oväntade tillfällen. Killen blev nog inte så lite förvånad när han förstod att jag inte bara skulle vika ihop duken utan faktiskt även mangla den. *ha ha ha* Mamma är nog stolt över mig nu, över att jag lärde mig mangla då när jag var liten & tittade på när hon styrde med detta & att det faktiskt händer då & då att jag gör det själv också. Jag minns den underbara känslan när man kröp ner i en nybäddad säng med manglade lakan som hängt ute i sommarsolen & torkat. Åååååhhhhhh...

Snabba vändningar

Jag har problem med att hänga med i svängarna. Ena dagen är det nattsvart & så vaknar jag dagen efter & allt känns så mycket lättare. Som om det plötsligt är lättare att andas.
Jag funderar på vad det är som utlöser dom här svackorna & vad som gör att jag tar mig upp ur dom igen. Men jag finner inget svar & tror jag gör bäst i att inte grubbla så mycket på det. Jag får låta sorgen ha sin gång & försöka glädja mig åt att det går längre tid mellan dom här rejäla svackorna & att dom inte håller i sig lika länge.
Fikakvällen igår hos Radhustjejen med Nyblivna Mamman & Lillkillen & att bara få sitta & prata, älta lite & gnälla emellanåt gjorde sitt till för att jag nu känner att jag är på väg upp igen. Att jag har mycket att stå i på jobbet hjälper också till, mycket men inte för mycket. Lagom - så klart alltid bäst. Och att vi är ett härligt gäng på jobbet som trots rörig omorganisation & oro för varsel försöker hålla humöret uppe & peppa varandra & ta oss tid för en fika då & då gör gott för själen. För att inte tala om Skottens skotska vinterkaka! Den gör underverk! ;)
Jag försöker tänka på allt jag har att vara tacksam för istället för att ge det jobbiga, svarta & negativa en massa fokus. Det är inte alltid så lätt men man måste ju i alla fall försöka.

Följer du bloggen?
Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.

Att gömma sig för världen lite

Idag gick det inte. Det brast. Imorse, i hallen, på väg ut genom dörren för att hinna i tid till bussen. Kocken kom upp & undrade hur det var med mig & jag gömde mig i hans famn & grät. Stora, salta, varma tårar tog med sig den nyss målade mascaran ner för kinderna.
Jag vet inte varför. Bara att det gör så ont inuti. Och allt känns så meningslöst. Och det är bland det jobbigaste - jag vill inte att det ska kännas meningslöst! Jag vill inte låta sorgen få grepp om mig så här. Jag vill inte se allt i svart.
Kockens famn är så stor & varm & trygg. Där kan jag krypa in & gömma mig för resten av världen. Där är jag skyddad. Men jag kan inte stanna där. Jag måste ta mig vidare. Jag måste fortsätta. Jag vägrar ge upp - vad skulle förresten ge upp innebära? Det uttrycket finns inte i min ordlista. Jag kan inte ens föreställa mig vad det skulle innebära. Att jag en morgon bara inte skulle gå upp ur sängen utan ligga kvar där & inte orka ta för mig av livet? Låta sorgen vinna? ALDRIG NÅGONSIN.
Kocken körde mig till jobbet. Jag var helt, totalt slut. Huvudet kändes som en tom plåtburk som någon satt & slog en hammare i. Jag mådde illa, svettades & frös. När jag kom till jobbet insåg jag att jag inte orkade vara bland folk idag. Inte ens tanken på alla fina jobbarkompisar jag har kunde förmå mig att stanna på jobbet idag. Så jag tog ett djupt andetag & gick in bara för att hämta min dator & åka hem igen med Kocken.
Ja, jag har gömt mig för världen lite grann idag. Men inte helt & hållet. Jag hade ett telefonmöte på förmiddagen, jag har svarat på mail, pratat med Skotten på chatten & med Villakillen i telefon. Hoppet är inte helt ute för mig. ;) Jag behövde bara fly undan lite. Hålla världen på avstånd en stund.
Det känns bättre nu ikväll. Nyblivna mamman (som nog måste få ett nytt namn här i bloggen inser jag eftersom Lillkillen nu är över 7 månader) har erbjudit mig både sällskap & telefonsupport. Foxy hade ringt på alla mina tre telefonnummer för att höra hur det var med mig. Pappa ringde & försäkrade mig om att dom finns där för mig. Jag vet att jag har ett helt otroligt, fantastiskt nätverk av underbara människor som bryr sig om mig. Jag är så ofantligt tacksam för det. Det hjälper. Mycket.
Nu ska jag vika ihop & lägga in tvätten & sen krypa under täcket & lyssna en första gång på nästa steg i min avslappning. Det är nyttigt & gör gott.

Följer du bloggen?

Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.

Upprivna sår

Sorgen & saknaden kommer oftare nu. Den finns ju alltid där men nu ett tag har den varit extra stark. Så mycket som snurrar i mitt huvud. Så mycket tankar, undringar, funderingar, så många varför. Så många gånger jag tänker "är det verkligen sant? har det hänt, på riktigt?".
En del av min egen historia är förlorad. Min uppväxt & mitt liv så som mamma såg det är borta. Det tog mamma med sig i sin död.
Jag blir så trött av alla dessa snurrande tankar. Helt slut. Mentalt utmattad.
Det är så svårt att förklara detta för någon annan. Det är svårt för mig att vara tydlig med varför jag inte är på topp. "Jag saknar mamma." Ja, men det är väl klart att jag gör det. Men att förklara för någon att det ibland känns så tungt, så tungt, så tungt så man inte vet vart man ska ta vägen, det är svårt. Det är svårt att sätta ord på känslor & förklara hur det känns. Svårt, näst intill omöjligt. Därför försöker jag oftast inte ens. Stänger igen & önskar jag kunde tugga i mig plåster för såren där inuti. Såren som emellanåt rivs upp men som ingen annan ser. Såren som gör så ont, så ont.
Julen närmar sig med enorma jättekliv & jag får svårt att andas när jag tänker på det. Jul hemma med familjen men utan mamma. Jag undrar hur jag ska göra för att inte bryta ihop där hemma hos mormor & morfar kl 13 när vi som alltid samlas för att äta julbord.

Min fantastiska supportande lillebror

Idag klockan 11.21 fick jag ett sms av min älskade lillebror. Han skrev följande:
"Hörde om varslet. Jag tror du kan vara lugn. Med ditt engagemang, din personlighet och din kunskap har dom inte råd att släppa dig. Keep up the good work."
Jag blev rörd till tårar av hans peppande & ärliga ord.
Nu önskar jag att dom som beslutar på jobbet är lika kloka & klarsynta som min lillebror. ;)

Att träna sig att tänka positivt

Det var längesen jag bloggade nu. Jag har inte känt samma behov under en period. Jag har ägnat mig åt att träna på att tänka positivt vilket gjort att jag inte tyckt att jag behövt skriva av mig här på bloggen på samma sätt.
Men mina positiva tankar prövas hårt just nu. Min jobbframtid såg osäker ut i och med de besparingskrav som kom för ett par veckor sedan. Jag som skulle bli fast anställd, som äntligen slippa ifrån konsultrollen & få "ett riktigt jobb" hamnade någonstans i ingenting. Informationen kring allt detta var i stort sett obefintlig & det pratades om att göra sig av med konsulter istället för att anställa dom.
Och så igår kom varslet. 350 fast anställda i Sverige varslas & av dom finns 290 här i Göteborg. Poff. Luften gick ur som på en trasig ballong. Jaha, om inte ens dom fast anställda får vara kvar varför skulle då jag som konsult få vara kvar? Min fantastiska kock försöker på alla sätt hjälpa mig i att tänka positivt när jag inte ser något ljus i mörkret. Försöker få mig att tänka på att dom kanske behåller mig just därför att jag är en konsult, en konsult som i ännu sämre tider kan få gå samma dag. Men samtidigt, vad är det för osäker framtid? Som det är nu vet jag inte ens om jag har ett uppdrag att utföra efter årsskiftet. Det är ännu inte förhandlat. Men jag har gjort det jag kunnat, jag har bett min bemanningsansvariga att tjata på min chef för att få till detta. Han behöver en spark i ändan för att detta gjort. Jag försöker tänka att jag har gjort allt jag kan i detta, att det som händer framöver är något som jag inte kan påverka. Men det är svårt. Och det maler hela tiden i huvudet.
Jag tyckte jag började komma på banan, komma in i livet igen efter ungefär 9 månader i något slags luddigt vakum. Jag ville bara fortsätta hitta tillbaka, jobba med mig själv (för nu är tiderna hos psykologen slut), tänka positiva tankar & njuta av livet. Jag behöver lugn & ro på jobbfronten för att kunna göra detta. Med tanke på det jag gått igenom tycker jag inte det är så mycket begärt. Jag är värd det. I huvudet rullar något slags mantra som säger "allt ordnar sig till det bästa, på ett eller annat sätt". Jag måste intala mig själv det för att hindra mig från att bara lägga mig ner & gråta & tycka synd om mig själv. Jag tänker också ofta att det finns alltid dom som har det värre, jag har fortfarande ett jobb att gå till. Tänk så många som redan blivit varslade & dom som redan blivit av med sina jobb.
Jag har under min jobbiga resa detta år fått höra hur stark jag är & jag får väl bara försöka lita på att dom har rätt. Är jag stark så tar jag mig igenom detta också. Precis som när allt med mamma hände så tänker jag: "vad har jag för val?" För mig finns inget annat val än att ta mig igenom det jag ställs inför. Så funkar jag. Det finns säkert många som inte funkar så utan som bara ger upp. Lägger av. För mig är det som sagt inget val. Jag måste vidare. Livet är här & nu & jag vill leva det till fullo & njuta av det. Å den här förbannade förkylningen som slagit klorna i mig & försöker skrämma bort den positiva & glada Lilla Fi ska jag minsann ge en tuff match! Visst kan jag tycka att det är orättvist att jag ska gå & bli krasslig igen, jag som var hemma & var sjuk för bara ett par månader sedan när Kocken klarat sig undan sedan i maj. Men vad hjälper det? Herregud, det är ju bara en förkylning, nog så jobbig, men ändå bara en förkylning. Det finns dom som har det värre...
Nu ska jag sätta i mig en stor sked honung direktimporterad från svärföräldrarnas granne, inte upphettad & med en massa farliga (enligt vissa) & nyttiga (enligt andra) grejor i. Och nu kom Kocken hem dessutom, ska nog bjuda honom på en mugg varm glögg!

Upp & ner

Helgen hemma i hemstaden har varit jättebra. Mormor & morfar uppskattade middagen & hockeymatchen. Uppskattade att få umgås med oss barnbarn. Morfar & jag var så snygga i våra hockey-halsdukar. Det räckte inte hela vägen fram för vårt lag men vi fick en toppenkväll.
Det var roligt att få tillbringa lite tid med brorsan & hans tjej också. Vi blev inte så sena på stan efter matchen utan åkte hem till dom, lirade lite Guitar Hero & lyssnade på musik. Väldigt mysigt & något som händer alldeles för sällan.
Idag var brorsan & jag tvungna att gå igenom lite saker efter mamma. Det känns som om det aldrig tar slut... Det är kartonger med allt ifrån mammas receptpärmar som jag alltid skojat om att jag vill ärva till hennes gamla väskor, skålen hon fick efter 25 år på jobbet & glasänglarna jag köpte till henne på Jul på Liseberg förra året. Det tar på krafterna att gå igenom allt & vad ska man göra med allt?
Sen satte vi oss tillsammans & tittade igenom arvskiftet som hon som gör bouppteckningen skickat oss. Det gör mig så ont att se svart på vitt hur mycket pengar Fetknoppen får efter min mamma. Han som knappt känt henne, som varit gift med henne några veckor, får flera hundratusen. Flera hundratusen som han & hans nya kan leva upp. Hur fel är inte det? Jag är inte intresserad av pengarna men jag vill inte att dom ska få dom! Och jag får inte ihop det mamma sa efter att dom två gift sig; att vi inte skulle behöva oroa oss för arvet efter henne eftersom dom skrivit. Javisst, dom hade skrivit testamente. Men det innebar ju att han ärvde allt. Han hade rätt till allt hennes så länge han levde. Först när han gått bort skulle vi få det som eventuellt fanns kvar. Visst, hon kunde ju inte veta hur det skulle bli. Att hon skulle gå bort så snart & att han skulle visa sig vara dum i huvudet. Men var hon medveten om alla pengar han skulle få vid hennes eventuella bortgång? Var HAN medveten om det? Det är så många frågor som snurrar runt i mitt huvud. Frågor som jag aldrig kan få svar på. Och jag får bara försöka vara glad för att vi fått hennes saker redan nu. Saker som inte har något ekonomiskt värde men saker som vi minns från vår barndom. Saker som han inte har med att göra.
När vi kom hem här ikväll tittade jag igenom lite foton som mormor gav mig igår. Det var foton från när mamma var liten, ett fars dag-kort från mamma & hennes lillebror (som dog vid 3 års ålder) till morfar, ett foto från mammas möhippa, hennes & pappas bröllop, på mamma tillsammans med mormor & morfar, på mamma & mig när jag var liten, på mamma, pappa, lillebror & mig en midsommar på landet hos mormor & morfar. När vi fortfarande var en familj. Då brast det. Då revs såret upp inuti mig. Det blev ett stort, öppet sår igen & det gör så ont. Hur blev det så här? Hur kunde allt det här hända? Hur kom det sig att jag var tvungen att gå igenom allt det här? Varför? Varför? Varför?
Jag har i alla fall kommit till en insikt i helgen. Jag ska fira jul. Jag vill på något sätt fira jul med mina nära & kära. Jag vill ta till vara på den tid som jag har med dom. Man vet aldrig vad som händer & hur länge man får glädjen att umgås med dom.

Funderingar en söndagkväll i oktober

Det har varit en helg med höga berg & djupa dalar.
Helgen började bra med träning på fredagkvällen direkt efter jobbet & sen hem & fixa till en god sallad som intogs i soffan framför tv:n. Det blev inte någon sen kväll för vi var båda väldigt trötta, Kocken hade varit ute till 3 dagen innan & däckade i soffan. Själv höll jag mig, hör å häpna, faktiskt vaken!

Och så var det lördag. Jag vet inte riktigt vad som var fel men jag var ledsen & känslig & vi tjafsade om småsaker hela tiden. Telefonen ringde på förmiddagen & Kocken svarade. När jag hörde honom prata hann jag tänka tanken att det kanske var mamma som ringde. Jag hann precis tänka tanken & sen kom jag på det: mamma är död. Jag vet ju att hon är död & ändå förstår jag det inte. Jag var helt uppriven & trasig inuti hela dagen, bara grät på eftermiddagen. Jag vet inte varför eller vad det är som gör att det blir så där ibland. Och det är jobbigt att det är så. Jobbigt att det går ut över Kocken också. För jag kan liksom inte förklara det, när det blir så där. Å hur ska jag kunna det när jag inte förstår det själv?
På kvällen åkte vi i alla fall in till stan & träffade Herr & Fru Blond & käkade en god middag innan vi gick på bio. Det var jättetrevligt att sitta & käka pasta & dricka ett glas vin & prata. Sen köpte vi en massa popcorn & läsk & vräkte i oss. Vi såg Mamma Mia - the movie. Jag konstaterar återigen att jag inte är något fan av musikaler. Men visst var den smårolig emellanåt. Speciellt när Pierce Brosnan sjöng - ganska dåligt - & gick in för det stenhårt! På ett ställe i filmen blev det jättekänsligt för mig. När mamman hjälpte sin dotter göra sig iordning inför dotterns bröllop. Då grät jag. Stora, varma, salta tårar trillade ner för mina kinder & jag mindes den vecka mamma & jag var på Zakynthos, bara hon & jag. Hela tiden blir jag påmind om att jag inte längre har någon mamma. Och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Idag har det varit en mycket bättre dag. Vi tog en rejäl sovmorgon, vaknade inte förrän vid 11-tiden. Inte alls vad vi tänkt oss, vi skulle ha åkt & köpt golv & röjt ur lilla rummet för att kunna börja renovera där. Men men, vi åt en ordentlig frukost med gröt & macka & sen åkte vi till gymmet & körde ett axelpass. Jag har så fantastiskt grym träningsvärk i triceps & magen sen förra passet men det var ändå skönt att få blodet att pumpa genom de värkande musklerna. Efter träningen åkte vi & handlade & var bara hemma & vände innan vi åkte hem till Nyblivna mamman, hennes kock & Lillkillen. Kockarna skulle iväg på en jobbgrej på kvällen men innan det lagade jag & Kocken en god sallad som vi åt tillsammans.
Lillkillen växer & växer för varje gång vi ser honom & han är så söt & rar. Han blir mer & mer en liten person. Nu ler & skrattar han en massa & har lärt sig att greppa saker själv, t ex sin napp. Han dreglar en hel del också men det gör inget. ;) När Nyblivna mamman bytt blöja på honom fick jag äran att ta på honom hans fina blå pyjamas med moln på. Det gick alldeles utmärkt! Småbarn i pyjamas är så himla mysigt, speciellt såna där med fötter på.
Nu på kvällen har vi inte gjort så mycket. Jag frågade Muskelbyggaren om tips på nåt bra pulver man kan äta som mellanmål innan träningen. Jag har tänkt försöka åka vägen om gymmet på mornarna innan jobbet & stå på trampmaskinen eller löpbandet en halvtimme, vilket innebär att jag kommer ha med mig frukost att äta på jobbet. Dessutom har ju matlåda med mig i stort sett varje dag. Det blir fullt tillräckligt med matlagning för mig så jag vill ha ett snabbt & smidigt mellanmål till eftermiddagarna som inte behöver tillagas. Jag fick ett tips av honom & gick in på hemsidan han föreslog & beställde något pulver. Vi får väl se om det går att dricka & om jag blir mätt på det... Jag tror ju på att först å främst äta riktig mat men ibland måste man göra det som är enklast & minst jobbigt för en själv. Så jag ska testa detta i alla fall.
Nu är det väl bäst att jag lägger huvudet på kudden om jag nu ska orka upp 6.30 imorgon för att vara på gymmet klockan 7.
Over and out.

Tårar för lilla Nisse

Idag har pappas & hans frus katt Nisse flyttat till katthimlen. Visst, det är "bara" en katt men också så mycket mer. Dom har en tendens att bli som ens lilla barn & saknaden måste vara enorm. Jag kan inte ens tänka på den dagen min lilla katt inte finns mer.
Jag tycker att pappa & hans fru har nog med tråkigheter just nu & dom behöver inte än mer. Men pappa sa att det hade ändå varit en fin stund & Nisse mådde inte bra så det var bäst för honom. Lilla Nisse, han springer nog & jagar massor med råttor i katthimlen nu!

Det finns så mycket sorg i mitt hjärta & jag behöver inte mer nu. Det känns överfullt. Och det rinner över lite nu & då. Men det verkar inte hjälpa att jag säger stopp. Det kommer något nytt & något nytt & något nytt... Jag vill bara ha lite lugn & ro i mitt liv & känna mig normal. Och visst gör jag det vissa stunder men varför kan inte dom stunderna vara längre, alltid?
Radhustjejen gav mig i lördags en krönika som Anna Mannheimer skrivit i GP. Den handlade om förlusten av hennes bror. Hon skrev: "Det är påfallande mycket liv runt en människas död. Han blev mer närvarande i mitt liv än han någonsin varit." Och hon reflekterar över när och hur man förstår det som hänt: "Det är ju inte klokt, det är ju över två år sen det hände och plötsligt får jag en chock när jag säger det. Det är först nu jag förstår hur tom och trist och framför allt långdragen döden är."
Det är många kloka ord och beskriver så bra hur det känns. För jag väntar nog fortfarande på att förstå det som hänt. Även om jag vet det så förstår jag det inte. Det är faktiskt för hemskt för att man ska kunna förstå det. Det är bara ett virrvarr av känslor som snurrar runt, som höstlöven far runt i Göteborgs kalla vindar.

Inte mer nu...

Varför måste livet vara så hårt? Varför måste det utsätta mig & mina nära & kära för en massa elände? När är det nog?!
Ikväll går mina tankar till pappa & hans fru. Jag hoppas & önskar att fläckarna på hennes lunga är någonting annat än det pappa pratade om när han ringde: lungemfysem.
Jag vet inte så mycket om den sjukdomen & vad den innebär men läser lite på nätet & försöker att fokusera på meningen "många lever bra trots sjukdomen".
Jag blev chockad & ledsen när jag pratade med pappa. Chocken gjorde att jag inte fick fram så många tröstande, förstående ord men ni vet att jag tänker på er. Att jag finns här för er lika mycket som ni finns här för mig när jag har det jobbigt.
Jag försöker också fokusera på morgondagen då det är Lillkillens namngivning. Dagen då jag officiellt ska bli hans fadder. Det är skönt att se ett nytt liv växa & må bra mitt ibland allt elände. Man måste försöka se det positiva & inte bara gräva ner sig i eländet, inte ge upp.
Igår hade jag utvecklingssamtal med min konsultchef & bland allt vi pratade om talade hon om för mig hur stark hon tycker jag varit & hur fantastisk jag är som tagit mig igenom allt detta på ett så bra sätt, att jag klarat av att komma tillbaka. Jag blev så rörd så jag fick tårar i ögonen. Jag är stolt över mig själv när jag får höra sånt.
Det här blev visst mest en massa röriga tanka men så är det ibland. Så är livet & min blogg speglar ju mitt liv. Nu hoppas jag att Kocken snart kommer hem från avtackningsmiddagen för en av kollegorna. Jag behöver hans stora, varma famn. Där känner jag mig trygg & skyddad från livets eländigheter.

Chokladfontän

Idag har varit en riktigt bra dag. Den startade lite väl tidigt, när Kockens klocka ringde redan klockan åtta & jag vaknade men inte han. Men det är ändå rätt skönt att vakna tidigt en ledig dag. Jag gick upp & hämtade tidningen, gick tillbaka till min varma säng & satte på radion & Morgonpasset. Efter en stund gick Kocken upp & försvann till jobbet.
Jag låg kvar & läste min tidning & blev sömnig & somnade om. Katten var lika slö som jag & låg kvar i sängen hon med. Vid 10 ringde telefonen & jag fick släpa mig ur sängen eftersom vi bara har en fungerande telefon & den står i hallen. Det var min kära lilla mormor som ringde! Det var ett tag sen vi pratade nu & det var skönt att höra att hon lät pigg & glad & inte hade hört något mer från Fetknoppens kärring. Vi ältade inte det hela så mycket utan konstaterade, återigen, att vi inte gjort något fel & inte behöver ta den skit dom försöker ösa över oss. Det är också så skönt att mormor & morfar sysselsätter sig så mycket som dom gör. Förra helgen var dom i Stockholm på My fair lady, dom går ut i skogen & plockar svamp, dom träffar vänner & bekanta både nu & då. Och så ser dom, precis som jag, fram emot den 25 oktober när vi åker hem till hemstaden för att tillsammans med brorsan & hans tjej ta med dom på middag & hockey!
Efter en halvtimmes trevligt småprat med mormor klev jag så upp ur sängen & åt en långsam frukost. I tidningen, som jag fortfarande läste, såg jag en annons om Celtic Christmas - en julkonsert i en kyrka här i Göteborg under Lucia-helgen. Det stod inte så jättemycket om vad det var men som jag förstod det så var den en irländsk tjej som skulle sjunga tillsammans med en kör & en tjej som skulle spela irländsk harpa. Jag tyckte det verkade mysigt med lite irländskt så där innan jul så jag skickade ett sms till Kocken & frågade om vi skulle gå. Han var inte sen att hänga på så jag gick in & köpte biljetter på en gång! Det blir härligt att minnas lite från vår tid på Irland.
Vid 13-tiden tog jag bilen in till stan för att träffa Radhustjejen. Vi hade bokat bord på First hotel G som på lördagar har något som kallas Lazy lördag. Det är en GI-buffé där man väljer till kött eller fisk & sen avslutas hela måltiden med CHOKLADFONTÄN. En jobbarkompis till mig har pratat mycket om detta & jag har gärna velat gå dit men det har inte blivit av. Nu hade jag bokat bord åt mig & Radhustjejen & vi var där kl 14. Vi har inte setts sen midsommar så vi hade mycket att prata om. Vi satt där & åt & pratade i 2 1/2 timme!!! Det var så himla mysigt & gott, det var verkligen på tiden att vi fick ta igen allt som hänt sen vi sågs senast.
När vi väl var tvungna att resa på oss för att Radhustjejens parkering gått ut var vi väldigt mätta & nöjda. Vi kände oss dock inte riktigt färdiga med vårt umgänge så vi åkte till Allum för att shoppa lite. Både jag & Radhustjejen hittade lite grann men tyvärr var vi där rätt sent så vi fick inte mycket tid på oss. Efter en snabb sväng på Maxi fick jag skjuts hem & väl hemma har det inte blivit så mycket gjort. Det blev knappt någon kvällsmat fixad, jag var fortfarande så mätt. Men jag hittade några baguetter i frysen så jag bakade av dom & tog en kopp te till.
Sen har jag suttit här i soffan framför tv:n & sett både Musikmaskinen & Sing a long samtidigt som jag har skrivit in lite recept från min gamla receptbok i min nya receptbok. Det fick mig att bli lite nedstämd. Det är en hel del recept där som kommer från mamma. Det hugger till i hjärtat när jag inser hur mycket jag saknar henne. Hur länge sen det är jag pratade med henne. Jag räknar efter & inser att det snart är 8 månader sen hon dog. 8 månader. Då förstår jag varför det känns som det var så längesen jag pratade med henne.
Jag undrar när jag kommer förstå på riktigt att hon är borta. När jag kommer förstå att vi aldrig, aldrig, aldrig mer kommer träffas. Då ekar "aldrig mer" i huvudet på mig. Men jag kan ändå inte helt förstå det. Jag kommer nog aldrig förstå det ordentligt. Hur ska man kunna förstå att något så hemskt kan hända? Jag får försöka koncentrera mig på att leva mitt liv & ta till vara på det. Använda min energi till något positivt. Det går ganska bra. Inte jämt men ofta i alla fall.
Nu vill jag att Kocken ska komma hem. Det känns som om vi knappt har setts den här veckan. I måndags sov jag på hotell. I tisdags kom jag hem sent & var helt slut efter att ha jobbat med ett kundevent & samtidigt varit rätt rejält förkyld. I onsdags var Kocken borta på kvällen. Torsdag & fredag jobbade han kväll. Idag har han jobbat sen imorse & slutar väl nån gång vid tolv-tiden. Det är inte så ofta det är så här men när det väl är det så är det trist. Att kommunicera med lappar, sms & telefonsamtal är inget kul. Jag saknar honom helt enkelt. Å ska man se något positivt med det så är det ju att det är härligt när man väl ses igen!
Nu funderar jag på om jag ska krypa ner i sängen & börja läsa uppföljaren till den bok jag avslutade i torsdags kväll. Det är en bok av en skotsk författarinna som numera bor på Irland & skriver om en fattig tjej på 30-talets Irland. Fantastiskt härlig bok som jag köpte för ett år sen eller två. Och som det visade sig att även mamma hade köpt. Och mamma hade även uppföljaren!
Godnatt där ute.

Rastlös

Den har kommit smygande. Rastlösheten. Den kommer i takt med att löven börjar bli gula & röda & luften blir så där hög & klar. Det kliar liksom inuti, i själen. Det är samma sak varje år. Jag börjar fundera på vad jag ska göra med mitt liv, vad jag ska bli när jag blir stor, vart jag ska bo, hur jag ska bo, om jag någon gång kommer kunna skaffa mig den där hunden jag längtar så efter, om livet ska vara så här nu fram tills den dag jag dör, är det här allt...? Jag vet att känslan försvinner efter ett tag. Jag väntar ut den. Men... Det kliar...
Den här hösten är lite annorlunda mot tidigare höstar. Jag är annorlunda. Jag har gått igenom så mycket & är förändrad på många olika sätt. Jag jobbar med mig själv, flera gånger varje dag, & får hjälp av psykologen att förstå varför jag är som jag är & vad jag behöver jobba med för att må bättre. Jag ser att jag sakta men säkert förstår vad jag måste ändra på & hur & jag tar små, små steg i rätt riktning. Ibland faller jag tillbaka i det gamla men jag vet att det inte är konstigt, jag ser det inte som ett misstag. Jag har formats & levt i 30 år & det tar tid att ändra på det. Men jag vet att jag måste, för att kunna må riktigt bra.
Jag tänker att kanske den här rastlösheten kommer försvinna, eller i alla fall bli mindre, när jag hittar hem i mig själv. När jag lyssnar inåt, sätter mig själv i första rummet. Kanske kan jag då höra vad min inre röst råder mig att göra. Än så länge är den inte så stark & överröstar inte alltid den gamla rösten men den kämpar & skriker ibland för att göra sig hörd. För att höras över rösten som ibland, vid vissa tillfällen, ropar "Egoist!". Jag är så van att vara andra till lags, bli bekräftad & göra rätt att när jag nu försöker tänka på mig själv först så känner jag mig ibland egoistisk. När jag idag berättade detta för psykologen frågade hon mig om någon någon gång kallat mig egoistisk. Jag kan inte komma på en enda gång. Jag tror inte någon som känner mig skulle kalla mig det. Och då blir jag återigen påmind om att det är viktigt att jag jobbar med mig själv. Återigen inser jag att jag måste må bra i mig själv för att kunna finnas där för andra. Men jag är i alla fall på rätt väg. Ett litet steg i taget. Tänk efter. Känn efter.
Jag har börjat göra detta även på jobbet. Det är spännande. Den tjänst jag har som administratör innebär ju mycket att finnas där för andra & hjälpa till här & där. Och det har jag gjort, kört på utan att tänka efter eller ifrågasätta. Men nu gungar det till lite emellanåt. Jag gör inte bara saker för att vara snäll. Jag ifrågasätter om det verkligen är något jag SKA göra. Jag ifrågasätter om vi ska lägga energi på att lösa något som någon anser vara ett problem när det inte är ett problem. Min chef är expert på sånt. Det är en av få saker han är väldigt bra på, tyvärr. Idag stod jag på mig & till slut lyssnade han. Ytterligare en vinst för snälla Lilla Fi som alla vet alltid ställer upp utan att ifrågasätta. Ha ha.
Jag är grymt trött på den situation vi har på jobbet. En slutar, en ny blir anställd bakom ryggen på oss, en försvinner nog inom kort, en är utlånad till ett projekt, en har troligtvis börjat leta andra jobb. Vår chef är bara chef när det ska beslutas något kul som han brinner för men vill inte vara chef & styra upp oss i gruppen. Vi vill jobba med att få ihop ett bra team men vår chef tycker sånt är jobbigt & blundar för det. Jag väntar & väntar på att bli anställd men är rädd att jag väntar förgäves. Ingen kan ge mig en vink om när en anställning kan bli aktuell. Jag är frustrerad & irriterad & motivationen för jobbet är lika med noll. Det är svårt att veta vad jag ska göra. Blir jag anställd får jag mycket bättre möjligheter till utveckling, för att inte tala om lön & trygghet. Men samtidigt frågar jag mig själv om jag trivs & vill fortsätta jobba där jag är? Jag har bestämt mig för att ha lite mer tålamod & inte göra något förhastat. Men jag har uppdaterat mitt CV på Monster & ska nog ta en vända med mitt personliga brev också. Och jag håller lite koll bland platsannonserna i tidningen...
Ikväll ringde min vän i Stockholm. Jag har känt honom nästan hela mitt liv. Sen vi började lekis. Det är ju några år sen nu... Vi ses tyvärr inte speciellt ofta & pratar inte var & varannan vecka men när vi väl hörs är allt som det ska vara. Det går åt åtminstone en halvtimme till varje samtal, oftast en timme. Ikväll hade han något roligt att berätta för mig. Han & hans fru ska ha barn! Jag blev alldeles pirrig i magen & började nästan gråta. Jag blev så glad! Nu hoppas jag att vi kan träffas snart. Vi ska försöka få till en lördag-söndag någonstans mitt emellan Göteborg & Stockholm. Mitt emellan Stockholm & Göteborg. Hm. En snabb koll på kartan säger Askersund. Eller Mjölby. Inte allt för upphetsande ställen direkt. Detta tål att tänkas på.
Nu har klockan hunnit bli över åtta. Jag är inte speciellt hungrig - konstigt nog - men jag borde nog äta. Jag har en fisksoppa som väntar på mig. Det var vad frysen hade att erbjuda när det gällde mat som var lagad. Kocken är ute på spaning ikväll: Stand up hos en konkurrent. Middag innan det. Då hade jag ingen som helst lust att laga mat ikväll. Så in med fisksoppan i mikron...

En ljusglimt, trots allt

Nu är det måndag kväll, klockan är 21.45 & jag sitter i soffan bredvid Kocken som högljutt smaskar i sig en Piggelin. Det blev en bra avslutning på en måndag som började rätt trist. Vi har varit barnvakt åt Lillkillen ikväll. Nyblivna mamman kom med honom till Kocken på jobbet & så åkte Kocken & Lillkillen spårvagn hem. Det tycker jag var väldigt modigt gjort. Jag hade nog faktiskt inte gjort det, inte helt själv. Han skrek visst rätt mycket på vagnen men Kocken tog upp honom & då blev han nöjd.
Jag kom hem samtidigt som grabbarna & det var mysigt att ha Lillkillen här. Kissen är lite fundersam på vad han är för nåt, den där lille krabaten, men hon vaktar på honom bra. Ända tills han börjar skrika, då är hon inte intresserad utan springer in i ett annat rum. Smart katt.
Lillkillen låg så nöjd på en filt på köksgolvet när vi styrde med lite mat men efter en stund blev han uttråkad & började skrika. Då blev det mys i min famn en stund & så lite mat på det. Tur att såna enkla knep funkar då. När Nyblivna mamman kom käkade vi Biff stroganoff som Kocken lagat till. Mycket gott. Och Nyblivna mamman hade köpt varsin riktigt fin & god choklad till oss till efterrätt. Mums! Tur att man får äta choklad när man kör GI! ;)
Dessvärre blev det varken morgon- eller kvällspromenad för mig idag. Jag var allt uppe 5.45 & började dra på mig träningskläderna & skulle ge mig ut men det var nästintill kolsvart & jag känner mig inte bekväm med att promenera i mörker. Det känns lite läskigt & jag kan inte riktigt slappna av. Så jag hoppade över promenaden men gick minsann inte & la mig utan hoppade in i duschen. Detta resulterade i att jag var rekordtidigt på jobbet!!! Redan 7.25 var jag där & det är inte illa för att vara lilla jag! Det betydde att jag vid 16-tiden hade gjort mina 8 timmar & kunde åka hem. En svag tanke hade funnits hos mig under dagen; att jag kunde gå ut & gå direkt när jag kom hem men inte kunde jag det när Lillkillen var hos oss. Det hade ju varit för tråkigt. Sen hade vi ju så trevligt efter att vi suttit & ätit & jag hade ingen som helst lust att ge mig ut i den gråkalla höstkvällen. Nä, nya tag imorgon istället! Förhoppningsvis kommer jag upp lika tidigt då & kan gå hem vid 16-tiden igen. Då kan jag gå ut & gå så fort jag kommer hem. Det är vad jag satsar på i alla fall.
Idag hade ett av mammas bästa kompis-par varit & ätit lunch hos Lillebror (på jobbet). Det var dom som ställde upp så fantastiskt för Fetknoppen precis i början. Dom berättade att dom inte längre hade kontakt med Fetknoppen & inte hade haft det sedan i maj. Hon hade mått jättedåligt över det som hänt, att Fetknoppen träffat en ny så fort. (11 dagar efter mammas begravning hade han berättat att han hade en ny.) Dom sa att ingen dom kände har någon kontakt med Fetknoppen längre & det var så himla skönt att höra. Även om jag förstår att ingen normal människa kan "stå på hans sida" så är det så skönt att verkligen höra det. Dom får leva i sin lilla bubbla för sig själva, i sin låtsasvärld. Ingen vill ha kontakt med såna som dom. Det känns jäkligt bra!
Nu ska jag krypa ner i min säng där Lillkillen låg & sov för inte alls längesen. Mysigt! Bäst att jag försöker komma i säng i något så när god tid om jag ska orka upp som bestämt imorgon bitti. Dessutom har jag morgondagens första möte redan kl 8.30. På engelska. Oj oj oj, bäst jag är utvilad.
Natti natt vänner!

Kortvarig lycka

Det här skrev jag på jobbet imorse. Måndag morgon & jag kände mig sur & tvär, irriterad & ledsen & vara bara tvungen att skriva av mig.

Säg den lycka som varar längre än ett dygn… Jag hann knappt få på pränt att Fetknoppen var ute ur mitt liv förrän han klampade in i det igen, med stora kängor med stålhättor.
Igår eftermiddag ringde jag Lillebror bara för att höra hur det var med honom. Han berättade då att Fetknoppen tidigare på dagen ringt & sagt att han hade hittat mer av mammas saker som vi skulle ha, bl a julsaker. Detta trots att han förra gången Lillebror var där sa att detta var det sista, allt det vi skulle ha hade vi då fått. Men nu hade han tydligen städat förrådet (så dags nu...) & som sagt hittat mer saker.
Lillebror åkte dit för att hämta grejorna, intet ont anande. Väl där kommer Fetknoppens kärring ut på gatan & börjar ifrågasätta varför vi smutskastat henne på begravningsbyrån!!! Hon syftar väl på att Lillebror & jag förklarat för Fetknoppen hur illa det påverkat oss när kärringen ringt till Lillebror, på fyllan & sluddrat om att han kunde komma & hämta mammas saker. Man kan ju tycka att en vuxen människa får stå för sina handlingar & inte vända det till att vara smutskastning när man i efterhand diskuterar det. Lillebror förklarade bestämt att han inte ville ha något med henne att göra, att det här är något mellan oss & Fetknoppen & att hon kan hålla sig utanför. Hon sa att dom, Fetknoppen & hon, nu när hon flyttat in där ville bli av med alla mammas grejor. Hon ville att vi skulle lösa detta på ett bra sätt, att vi kunde hälsa på varandra om vi sågs på stan osv. Ja, det har ju vi försökt göra länge, lösa det hela på ett vettigt sätt, men det har ju inte fungerat & dessutom är det inget som hon har med att göra.
Sen började hon gå på om att vi inte tagit hand om Fetknoppen när han kom hem från Thailand & att vi inte ringt till honom & inte brytt sig om honom. Så falska anklagelser, jag blir så arg så jag skakar!!! Det första vi tänkte på när jag kom hem till mormor & morfar samma dag som vi fått veta det var hur det var med Fetknoppen, hur han mådde osv. Vad vi vet fanns ju inte kärringen ens med då men det är ju vad vi tror & det får man väl fundera ett varv till på… (Fetknoppen pratade dessutom om att det går rykten om att hon kärringen fanns redan innan mamma gick bort. Vad ska min lillebror svara på det…?) Hon har dessutom inte förstått att vi är många som förlorat någon, inte bara Fetknoppen som förlorat någon som han känt knappt två år & som han glömde efter… Tja, efter ett par veckor kanske? Jag & Lillebror har förlorat vår mamma. Mormor & morfar har förlorat sin dotter. Min morbror har förlorat sin syster, sitt enda syskon. Jag kan inte minnas att Fetknoppen en enda gång har frågat någon av oss hur VI mår. Inte en enda gång har han visat medkänsla för oss. Han har bara varit som ett barn som måste bli omhändertagen.
Till slut gick kärringen in & Lillebror blev själv kvar med Fetknoppen. Han är ju helt okapabel till att klara sig själv & sa inte så mycket då. Men han gjorde i alla fall klart att han inte längre ville ha något kvar efter mamma, att han gått vidare. Det är ju tvärtemot vad han sa på bouppteckningen. Då ville han till exempel inte ge ifrån sig vår morfars mormors gamla chiffonjé & anledningen till det var för att i den fanns saker som var Fetknoppen & mammas. Det är tvära kast… Till slut hade Lillebror packat in alla grejor i bilen & talat om för Fetknoppen att det var det sista dom sågs & att detta är avslutat nu.
Jag tycker så synd om min stackars lillebror som får klara allt det här utan mig… Han är stark & klarar situationen bra men nu har vi båda bestämt att vi suddar ut det här nu. Försöker dom ta kontakt med oss så svarar vi inte. Det finns ingen anledning över huvudtaget.
Men det är inte riktig slut än… Kärringen har även ringt min mormor. HON har ringt sin fästmans döda frus mamma. Ni hör ju själva hur sjukt det låter. Varför ringer HON?! Hon ville fråga om mormor ville ha några saker som var kvar efter mamma. Och dessutom passade hon på att spy galla också, så klart. Samma visa om att vi inte brytt oss om Fetknoppen. Hur understår hon sig att ringa till min snälla, söta, rara mormor som är en av dom mest omtänksamma människorna på denna jord & anklaga henne för nåt sånt?! Hur kan en människa bete sig så? Hur kan man sjunka så lågt? Det tyder bara på att det är något fel i huvudet på henne. Det finns ingen annan förklaring. Fy fan.
Nu måste jag ta nya tag för att ta mig vidare efter det här. Jag får inte låta det är ligga & gro i mig. Det tillåter jag inte. Men det känns som om jag backat några steg igen. Jag får ta nya tag. Jag sänker mig inte till deras nivå, jag är en så mycket bättre människa än dom & jag låter dom inte dra ner mig till dras nivå. Men som jag önskar att jag kunna ruska om dom & tala om för dom & visa att så här behandlar man inte mig & dom som står mig nära.

Nystart

Det har hänt något. Det har skett en förändring. Någonting är annorlunda. Och jag inser att det är jag. Jag är annorlunda. Dels är jag annorlunda nu än innan den 3 februari när jag fick veta att min mamma druknat i Thailand. Men jag är också annorlunda nu än för ett par veckor sedan.
Jag har äntligen fått ett avslut.
Den sista fredagen på semestern var jag & lillebror på begravningsbyrån för att vara med på bouppteckningen efter mamma. Fetknoppen var ju förstås också där & jag hade bävat mycket för den dagen, för att behöva träffa honom igen. Men det gick bra. Det var jobbigt så klart men jag fick också ur mig en hel del ilska & vi fick ner allt om mammas saker som vi ville ha på papper som vi alla skrev på & som bevittnades av två personer på begravningsbyrån. En del saker hade vi ju redan hämtat & mer ville nog inte Fetknoppen släppa ifrån sig men till slut gick han med på att några saker kunde han lämna ifrån sig inom 6 månader & andra saker skulle vi inte få förrän han gick bort. Men vi kände ändå att vi vunnit en liten seger som fick igenom detta. Däremot kändes det ju inte som ett avslut eftersom det innebar att vi skulle tvingas träffa honom igen, inom 6 månader.
Men ett par dagar efter detta så ringer Fetknoppen till min lillebror & säger att vi kan komma & hämta allt. Och det var verkligen ALLT vi ville ha efter mamma. Lillebror åkte förstås dit på en gång & nu är det över. NU ÄR DET ÖVER. Fetknoppen ska raderas ur mitt liv. Jag vill inte ödsla mer energi & kraft på att vara arg, ledsen & besviken på honom. Han är inte värd det. Han är inte värd ett endaste dugg. Visst dyker han upp i mitt huvud nån gång ibland & visst blir jag förbannad på hur han betett sig mot oss, sin "älskade" frus barn, men det får vara nog nu. Jag sätter stopp för mina tankar då.
Min första arbetsdag efter semestern var måndagen den 1 september. För mig innebär hösten alltid en nystart, jag tror det sitter kvar sen jag gick i skolan & man började en ny årskurs varje höst. September är en höstmånad. Den första dagen i en ny månad är på något sätt en liten nystart. Måndag är nystart på veckan. Så jag hade alltså alla förutsättningar för att göra en nystart när jag kom tillbaka från semestern; måndagen den 1 september. Och jag har verkligen gjort det. Både fysiskt & psykiskt har jag gjort nystart. Jag har sopat undan Fetknoppen & ältar inte det som hänt lika mycket. Dessutom drog jag igång en detox, började äta GI-mat igen & är ute på morgonpromenader. Och det har gett resultat; jag mår mycket bättre.
Jag har hittat smulor av den gamla Lilla Fi & bakat ihop den med den nya Lilla Fi. Den gamla var inte bara bra, hon var sönderstressad fast hon visste det inte själv, hade svårt att slappna av & lita på att andra människor kunde göra saker minst lika bra som hon själv. Hon fixade & styrde med allting själv istället för att låta andra hjäpa till. Dom bitarna börjar suddas ut & finns inte så mycket i den nya.
Den nya Lilla Fi har fått lära sig att tänka på allt detta & jobbar med det, varje dag. Hon har fått lära sig att det inte ligger i hennes händer att folk runt omkring henne ska vara lyckliga. Det är upp till var & en. Hon finns fortfarande som en väldigt god vän & stöttar alla sina fantastiska vänner men hon ansvarar inte för deras lycka. Den nya Lilla Fi tänker mer på vad HON vill, känner efter & gör inte bara för att.
Jag har inte på något sätt glömt, förträngt eller kommit över det som hänt men jag vill gå vidare nu. Jag har plåstrat om mina sår & dom har läkt ihop en del men visst kommer ärren gå upp & såren öppna sig emellanåt. Men det tar jag hand om då. Nu vill jag leva & njuta av livet. Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte vet vad som händer & hur mycket, eller lite, tid man får här på jorden. Var & en ansvarar för sin egen lycka & jag ska försöka ta det ansvaret nu.

Semester

Jag har semester. Från mycket, inte bara jobbet. Jag har även försökt ta semester från jobbiga tankar & det är nog därför jag inte skrivit på min blogg. Det har gått över förväntan att ta semester från dessa jobbiga tankar & det känns väldigt skönt. Jag har bara njutit av att vara ledig, göra det jag känner för. Eller kanske mest inte göra nånting.
Vi inledde semetern med en resa till Italien. Det var fantastiskt, härligt, underbart, vackert, varmt, soligt, vänligt & då har jag inte ens nämnt maten! Till Italien åker vi tillbaka, förhoppningsvis snart.
Denna andra vecka på semestern har vi gjort mest ingenting. Det har blivit mycket tid framför tv:n & OS. Lite städning, tvätt & handling. En middag ute & bio efter det. Lite shopping idag fast jag definitivt inte hade råd.
Ikväll har vi packat. Imorgon bitti åker vi hemåt & är inte tillbaka här i Göteborg förrän nästa söndag. Det är en sån där mastodontpackning som jag avskyr. Jag är inget bra på att packa & tycker det är jättesvårt. Hur sjutton ska jag veta vad jag vill ha på mig för kläder säg på tisdag? Och vädret sen då. Det kan ju bli precis hur som helst den här årstiden. Men jag bestämde mig för att ta med det jag ville, även om det blev alldeles för mycket. Vi åker ju bil & behöver inte släpa så mycket. Så nu är det gjort. Nu ska jag måla andra laget nagellack & sen se till att komma i säng. Väckarklockan ringer kl 06.00 imorgon... *gäsp*

När tar det slut?

När man tror att det inte kan bli värre så blir det just det. Ännu värre. Jag undrar om & om igen när det ska ta slut. När ska jag bara få sörja?
Jag började skriva på vad som hänt men jag orkar inte. Hur ska jag orka? Hur mycket ska man behöva orka? Är det inte tillräckligt att ha förlorat sin mamma på det sätt jag gjort? Ska jag & min familj dessutom behöva stå ut med att bli så illa behandlade av Fetknoppen som vi blir?
Jag kan inte förstå hur han beter sig. Det går bara inte att förstå. Man kan inte fatta att det händer på riktigt. Han ska ju föreställa en vuxen människa men beter sig som ett barn. Eller som någon helt utan hjärta. Finns det människor som är födda utan empati? Jag är helt övertygad om det nu. För har man en gnutta empati gör man inte så som han gör.

Tacksam

Jag är så otroligt tacksam för att mina underbara vänner finns kvar hos mig trots att jag just nu känner mig som en väldigt dålig vän... Jag är dålig, för att inte säga usel, på att höra av mig & det mesta kretsar runt mig & mitt. Kanske förståeligt med tanke på det jag nu tvingas gå igenom men ändå inget jag tar för givet att de ska stå ut med.
Jag hoppas, & tror, att jag kan vara en lika god vän när någon av mina vänner behöver det. Men just nu finns inte den styrkan hos mig. Just nu behöver jag dom.
Men så funkar ju riktig vänskap - man ger & tar. Och man gör det utan att tänka efter. Utan att mäta vem som gör vad.
Jag försöker tala om för mina vänner hur mycket allt deras stöd betyder för mig. Jag hoppas att jag lyckas göra det så ofta som jag tänker det för mig själv. Det är ofta & jag är kanske tjatig om det. Men i det fallet har jag inget emot att vara tjatig. Det är jag med nöje!
Imorgon ska jag åka till Nyblivna mamman (som nog kommer få fortsätta heta det här i bloggen även om hon inte är så nybliven mamma längre!) efter jobbet. Hon är en av dessa fantastiska, underbara vänner som bara finns där för mig & ställer upp. Hon tänker alltid på mig, tar hand om mig, hör av sig, bryr sig om mig. Hon är helt ovärderlig! Jag ser fram emot att träffa henne & kanske hennes kock & laga lite mat tillsammans & prata, prata, prata. Om allt eller inget. Och att få träffa Lillkillen gör mig alltid på bra humör! Jag hoppas att han också är på bra humör & ger mig ett av sina leenden som får mitt hjärta att smälta.
Det är skönt att ha något roligt & inte alls krävande att se fram emot. Det gör mitt sinne lite lättare. Och det behövs...

Har inte gått under jorden...

men är lite under isen...
Lördagen & mötet med mammas man, som jag härmed döper till Fetknoppen (det snällaste jag kan komma på), har tagit hårt på de små krafter jag hade. Jag har varken ork eller lust att prata eller skriva om det just nu. Men något avslut blev det inte & någon förståelse för att vi har det jobbigt fick vi inte. Han, han, han hela tiden. Och så hade han mage att ha sin nya fästmö (jamen visst, förlovningsringarna glimmade så det skar i ögonen) där när vi kom dit. Nä fy fan, jag har nog aldrig känt mig så illa behandlad & undrar hur mycket en människa ska behöva stå ut med?

Grubblar

Psykologen har sagt åt mig att inte grubbla så mycket. Att lämna grubblandet till de tillfällen jag träffar henne. Jag förstår vad hon menar. Min hjärna har gått på högvarv en längre tid nu. Men hur lätt är det att säga åt sin hjärna att sluta grubbla? Det funkade rätt bra när jag hade bokade tider hos psykologen. Då kunde jag, när grubblandet satte igång, säga åt min hjärna att vänta till då & då. Men nu har psykologen semester. När hon är tillbaka har jag semester. Alltså har jag min nästa tid i början av september. Min hjärna tycker det är lite långt att vänta tills dess med sina grubblerier.
Den här gången har grubblandet vaknat till liv på grund av att mammas man ringt Lillebror. Han undrade om vi ville komma & hämta mammas saker. Undrade när vi kunde göra det eftersom dom - han & hans nya flamma antar jag - ska åka bort i augusti. Jag & Lillebror har ju inväntat boupptäckningen, en never ending story. Enligt testamentet mamma & mammas man skrev har vi ju ingen rätt till någonting förrän han går bort. Men nu har han tydligen bråttom med att bli av med mammas saker. Hans nya flamma kanske inte vill ha kvar mammas saker. Och vi vill för den delen inte att hon ska röra mammas saker.
Det känns bara så... Jag vet inte... Smutsigt... Han smutsar ner mammas minne. Han glömde mamma efter bara ett par månader. Hur kan han göra det om han älskade mamma så mycket som han hela tiden förklarade för oss att han gjorde? Hur kan han ersätta henne så fort?
Psykologen säger att jag inte ska grubbla över det här men hur i hela världen kan jag låta bli att göra det?! Hon säger att mamma, var hon nu är, förstår honom. Det tror jag inte ett jävla dugg på. Mamma är svinförbannad & ledsen över hur illa han beter sig. Hur självisk han är. Inte en enda gång har han frågat hur någon annan har det. Bara talat om vilken underbar människa mamma var & hur mycket han älskade henne. Och hur mycket var det värt då? Och varför tror han att han måste tala om det för oss? Vi vet. VI VET.
Jag är förbannad. Arg. Och jag ser inte fram emot nästa helg när vi nu antagligen ska hem till mamma & ta hand om hennes grejor. Jag vill inte träffa mammas man. Jag vill inte se honom. Jag vill inte prata med honom. Jag vet inte hur jag ska hämta kraft till att klara av det men på något sätt vet jag att jag måste. Att jag kommer klara det. Kocken följer med. Lillebror & hans tjej är med. Tillsammans är vi starka. Men ibland känner jag mig så liten, så liten. Önskar att jag var liten & inte behövde bry mig om nånting mer än mina plåstrade knän & kliande myggbett. Tänk vad livet var lätt när man var liten.

11 juli 2008 - Lilla Lobelias dag

Imorse ringde väckarklockan redan 05.15. En dusch för att vakna. Lite yoghurt & en macka. Sen iväg i bilen för att vara hos Lilla Lobelia klockan sju. Lilla Lobelia hade en tid på sjukhuset, hon skulle få svar på proverna dom tog för ett par veckor sedan. Hon skulle få veta om dom fått bort all cancer eller om det fanns mer.
Hon frågade mig för ett par veckor sedan om jag kunde följa med henne. Utan tvekan sa jag ja. Självklart ville jag ställa upp för en vän som ställt upp så fantastiskt för mig under denna jävliga vår. Samtidigt funderade jag på hur det skulle bli. Hur det skulle bli om beskedet blev negativt, om det fanns cancer i det dom tagit bort. Hur skulle jag kunna stötta henne då? Jag ville inte tänka negativt men eftersom risken ändå fanns var jag tvungen att försöka göra det. Försöka att på något sätt förbereda mig. Jag lyckades inget vidare. Jag klarade inte riktigt av att tänka tanken. Och tack & lov så fick vi ett glatt besked på en gång när kirurgen kom in i rummet!
Jag trodde jag skulle explodera, börja gråta & skratta på en gång. Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen där jag satt på min stol. Men det blev för mycket känslor & jag reagerade knappt alls. Precis som Lilla Lobelia. Det gick inte riktigt att ta in på en gång. Inte förrän kirurgen var klar & gick ut. Då kramade vi varandra länge & hårt & grät. Glädjetårar. Lät all spänning bara släppa.
På vägen ut till bilen upprepade vi det flera gånger. Hela tiden. Är det verkligen sant? Var det verkligen så han sa, att allt var bra? Och vi konstaterade båda två, gång på gång, att det faktiskt var sant. Vi var så upprymda & glada att vi glömde checka ut parkeringsbiljetten & fick åka ut & in i parkeringshuset en extra gång!
Vi åkte till Mc Donalds. Våra stackars oroliga magar behövde lite frukost & jag behövde kaffe. Och vi behövde nog sätta oss & samla ihop oss lite innan vi åkte hem igen. Ute var det grått & regnigt men vad gjorde det? För oss var det en av livets bästa dagar. Hos oss sken solen & fåglarna kvittrade.
Tänk vilka vändningar livet gör ibland. Både positiva & negativa. Livet ändras från ena sekunden till den andra. Från förtvivlan till hopp. Och ibland tyvärr från hopp till förtvivlan.
Idag är det Lilla Lobelias dag. Jag tänker på henne hela tiden, på det glada besked hon fått idag. På att hon kan få en lugn semester, utan oron för just detta. Oron kommer ju inte försvinna, den kommer finnas där, men just nu fokuserar vi på det positiva en stund.

Fadder!!!

Jag har inte skrivit på jättelänge. Dagarna har varit fullspäckade & jag har inte haft varken tid eller ro att sätta mig att skriva. Det har gått i ett sedan jag kom hem från Bryssel i fredags kväll. Då kom Kockens mamma, pappa, syster & systers pojkvän hit för att gå med oss på Bruce Springsteen. Det var jättetrevligt & konserten var helt grym. Han är kung.
Igår när dom åkte hem kom ett gäng kompisar från hemstaden & hälsade på. Dom bor hos oss tills imorgon då dom flyttar in på ett hotell i stan. Vi har alltid lika roligt tillsammans & när dom hälsar på krävs inga finesser. Igår fixade vi maten, idag dom.
Nu till något mycket viktigare. Nyblivna mamman, hennes kock & lillkillen kom förbi mig idag. Skulle lämna nyckeln så vi kan vattna hos dom nu när dom åker bort på lite semester. Dom stannade på en fika & vi satt på balkongen & pratade. Då frågade dom mig om jag ville bli fadder till lillkillen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag blev så rörd så tårarna började rinna. Dom börjar nästan rinna nu med förresten. Nyblivna mamman är ju lika känslig som jag så hon fällde några tårar hon med. Jag känner mig så glad över att dom frågat mig! MIG! Vilken ära, jag är så stolt! Lillkillen betyder ju så himla mycket för mig. Jag kan inte riktigt förstå hur eller varför men det är nog för att jag fått följa honom hela vägen. Och jag ser ju så mycket fram emot att få se honom växa upp, få se vilken person han blir. Och nu får jag göra det som fadder! Det är ett stort ansvar & jag ska göra mitt allra bästa för att lyckas med uppdraget. Och jag gör det med en glädje som knappt får plats i mitt hjärta.

Vädret idag

Jag glömde ju skriva om vädret idag igen...
Det var lite mulet men varmt imorse, 24 gradet vid halv nio när vi åkte till kursen. Sen blev det grått. Sen började det mullra. Ordentligt. Och regna, rejält. Riktigt åskoväder.
Vid lunchen hade det slutat regna så vi gick ett varv runt huset jag, Herr CRM & den belgiska tjejen. Det var jättevarmt.
När vi var ute & gick här nu på kvällen var det fortfarande mulet men väldigt varmt. Vi såg en termometer som visade 25 grader & då var klockan strax efter halv åtta.
Jag har hört att det varit fint väder hemma i Götet idag & det bådar ju gott inför helgen. Hoppas vi kan lämna regn & åska kvar här i Bryssel på fredag!

Dag 3 i Bryssel

Jag är så trött så jag är gråtfärdig. Utbildningen är tuff & intensiv & läraren är inte direkt pedagogisk eller rolig att lyssna på. Han mal på timme in & timme ut vilket gör att man till slut inte orkar koncentrera sig på det han säger. Det är roligare när vi väl får göra övningar, när nu vårt övningssystem funkar... Det är lite si & så med det... Herr CRM & jag jobbar tillsammans vilket är tur för jag fattar inte allt & måste fråga honom om & om igen. Han är så snäll & tröttnar aldrig på mig.
När vi är klara för dagen på kursen vill jag bara åka hem till hotellet & lägga mig i sängen & dra täcket över huvudet men sen när vi kliver ur taxin går vi en sväng & leker turister & letar restaurang (det tar ungefär lika lång tid som när Kocken & jag ska hitta den rätta restaurangen...!) & så har vi så trevligt så jag nästan glömmer hur trött jag är.
Ikväll gick vi till Grande Place & efter ganska mycket letande hittade vi även Manneken Pis - den där lilla pissenissen var knappt värd allt knatande gata upp & gata ner. ;) Angående restaurangletandet så hamnade vi i samma område som de båda tidigare kvällarna, dock inte samma restaurang. Ikväll åt jag musslor med pommes frites. Det var ok, inte mer än så. Musslorna var tyvärr kryddade med lite väl mycket vitpeppar vilket ju inte är min favorit. Det var nog inte en höjdarrestaurang vi hamnade på. Imorgon kväll ska vi gå tillbaka till den italienska restaurang vi åt på igår kväll. Dom hade en tre-rätters meny som lockade oss & som låg bra i pris. Det är ju vår sista kväll här så då ska vi fira att vi snart får åka hem!
På tal om hem så ska jag nog ringa Kocken nu. Jag längtar hem & saknar honom & katten. Sen ska jag sova som en stock.

Vädret

Jo, jag glömde ju skriva om vädret. Idag har solen lyst från en klarblå himmel. När vi sitter inne på kursen gör luftkonditioneringen att det är riktigt kallt. Så det blev lite av en chock att kliva ut i sommarvärmen! Det var tryckande hett & inte tillstymmelse till vindpustar. Svetten rann & vi var glada över att få ett bord i skuggan när vi skulle äta.
Herr CRM är väderintresserad & kollade prognosen hemma för resten av veckan. Enligt honom ska den här värmen nå Götet si så där runt torsdag. Inte helt fel med tanke på helgens besök av svärföräldrarna & svägerskan & hennes kille. Och Bruce Springsteen-konserten på lördag! HURRA!

Dag 2 i Bryssel

Klockan är ett par minuter efter halv tio & jag sitter här vid skrivbordet i mitt härliga hotellrum, dricker riktigt dyr apelsinjos från minibaren & äter lite belgisk choklad. Jag är helt slut. Kroppen skriker av trötthet. Huvudet dunkar. Jag glömmer att jag & min kropp inte är riktigt som vi ska. Att jag faktiskt bara ska jobba halvtid. Att jag egentligen kanske inte orkar med såna dagar som jag har nu. Jag förstår inte riktigt varför jag är så trött så det snurrar i huvudet & flimrar framför ögonen när jag sitter på kursen & försöker hänga med. Vilket jag, trots allt, fortfarande gör rätt bra. Det är tre dagar kvar & jag kommer klara av att genomföra det men det blir nog tuffare än jag trott. Men det har ju visat sig att jag klarar av mer än jag tror. Ett tag i alla fall.
Jag sov i alla fall rätt bra inatt. Kocken ringde igår kväll, precis när jag skulle gå & lägga mig. Det var skönt att prata lite med honom. Sen kröp jag ner i den stora sängen & lyssnade på en av avslappningarna i min mobil. Det kändes skönt & jag inser att jag verkligen behöver det. (Vem gör inte det i dagens samhälle...) Jag gick upp vid 7, tog en dusch & gjorde mig klar. Gick ner till den härliga frukosten där Herr CRM redan satt, jag var ju så klart lite sen. Det var en riktigt bra frukost & jag åt en god yoghurt, två mackor med typ philadelphia-ost & kallrökt lax på (himmelriket för Lilla Fi!), bacon, små stekta korvar, rösti, äppeljos, kaffe & croissant med choklad. Avslutade det hela med lite frukt, åt till & med lite grapefrukt! Ni hör att det inte går någon större nöd på mig. Jag var så mätt & höll mig ganska mätt till lunchen till & med, även om jag åt några småkakor till förmiddagskaffet.
Det tog en väldig tid för oss att få en taxi så vi blev ungefär en kvart sena till kursen. Det var ju inte meningen men vi trodde inte det skulle ta så lång tid bara för att få hit en taxi. Vi bor ju mitt i city! Nu har vi redan ikväll beställt taxi till imorgon så då ska vi förhoppningsvis komma i tid. Det gjorde dock inte så jättemycket att vi blev sena för vår lärare hade den mest grundliga genomgång av gårdagen - i säkert en timme!!! Visst, det är bra med genomgång men nån måtta på det får det väl vara!
Till lunch blev det pasta idag också, spagetti bolognese. Det var ok. Inte mer än så men inte mindre än så heller. Ingen söt dessert utan fruktsallad idag också. Och vatten istället för läsk.
Eftermiddagen bjöd inte på så mycket intressant att skriva om här. Vi jobbade på. Vi är ganska många i gruppen som inte kan vara med hela dagen på fredag, detta framkom redan igår, efter vi ska med flyg & måste gå runt lunch. Läraren är väldigt bekymrad över hur vi ska lösa detta men föreslog att vi skulle börja lite tidigare eller sluta lite senare några av dagarna. Vi trodde vi var överrens om detta redan igår men han tog upp detta idag igen. Frågade för andra gången vad var & en tyckte om detta, påpekade att alla måste vara med på den lösningen osv. Alla trodde som sagt att vi redan bestämt detta igår men han verkar så orolig för att någon ska tycka att detta är fel. Så vi la en massa onödig tid på att återigen diskutera detta... Nu tror jag i alla fall att vi, återigen, kommit överrens om att jobba till halv sex imorgon & på torsdag. Jag tror våran lärare är extremt noggrann, lite för noggrann. Jobbarkompisen som gått samma kurs här i Bryssel hade en annan lärare & dom var klara vid lunch på fredagen utan att jobba över. Men men, jag försöker tänka på att det är positivt att han är noggrann. Samtidigt som jag tycker det är jobbigt nog att klara av att vara där till klockan fem.
Affärerna här stänger någon gång mellan sex & sju så vi passade på att gå till köpcentrumet mitt emot hotellet idag när vi kom hem. Herr CRM & jag insåg snart att vi inte var intresserade av samma affärer så vi delade på oss & bestämde mötesplats istället. Jag gick in i några sko- & klädaffärer men jag var så trött så det lockade inte ens att shoppa. Förstår ni då att det är illa? ;) Skämt å sido, det var lika bra det, då gjorde jag ju inte av med en massa pengar. Jag köpte lite choklad & sen var jag nöjd.
Sen strosade vi lite på måfå & Kocken ringdel. Han satt i vår nya bil på väg hem från Habo. Då blev jag lite avundsjuk. Rätt var det var hamnade vi på restauranggatan där nog alla turister hamnar. Man kunde inte gå ett steg utan att dom försökte få en att äta på just deras ställe. Jag sa bara att vi inte var hungriga & då fick jag ju så klart lova att komma tillbaka dit när vi var hungriga. Eller hur, tänkte vi. Vi tog oss snabbt därifrån, till lite lugnare områden. Klockan var efter halv åtta & jag började känna hur vrålhungrig jag var. Jag har förvarnat Herr CRM om vad som händer när jag blir för hungrig så vi hittade ganska snabbt en italiensk restaurang. Vi åt pizza båda två, jag tog en med parmaskinka & ruccola som var jättegod, & drack ett glas rosé till. Lite semesterkänsla får man väl unna sig! När vi ätit klart hade ingen av oss något emot att promenera tillbaka till hotellet. På vägen dit träffade vi en jättesöt liten boxer hundvalp som hoppade, skuttade, pussade på & busade med mig. Jag ville gärna ta med honom hem men jag tror inte Katten skulle uppskatta det.
Nu har klockan tickat fram till tio & både josen & chokladen är slut. Tyvärr är jag fortfarande väldigt törstig men nu får jag nog hålla tillgodo med kranvatten, som jag hoppas är ok att dricka. Imorgon ska jag nog försöka köpa mig en stor flaska vatten. Det känns godare. Kranvattnet smakar inte som hemma. Nu lockar sängen!

Badrummet!

Jag måste bara tala om det här.
På mitt hotellbadrum finns det fyra stora badlakan, två mindre handdukar, två små frottépåsar som jag inte vet vad jag ska ha till, två handdukar som är typ som fina linnehanddukar som jag inte heller vet vad jag ska ha till... En förpackning med nagefil & en sån där pinne som man petar tillbaka nagelbanden med, det klassiska syetuiet, badmössan, små flaskor med shampoo, duschkräm, bodylotion & såna där vanliga tvålar. En burk med bomullsbollar. En badrumsvåg. En morgonrock. Och tofflor.
Ja jag säger då det... Jag har det faktiskt väldigt bra just nu.

Bryssel

Hög tid att blogga lite. Jag har inte haft någon lust i helgen & dagarna försvann så fort.
I fredags åkte jag & Kocken till Habo & provkörde en Honda Civic -07 som vi köpte...! Dessvärre fick vi inte med oss den hem på en gång eftersom vi kom dit precis före stängning kl 18 & när vi väl bestämt oss var det försent att ordna med försäkring osv. Men Kocken får försöka ta sig dit i veckan & köra hem den lilla pärlan! Det blir lyxigt att ha en så ny bil. Hoppas bara vi blir av med den gamla något så när fort...
I lördags var vi runt på lite möbelaffärer & skulle kolla persienner & fotpallar (extra sittplatser vid soffan). Vi kom visserligen hem med persienner, tyckte väl båda två att det var dags att få persienner i sovrummet efter tre år, men istället för fotpallar blev det två snygga hyllor som ska upp ovanför tv:n. Skoj!
Det blev sen middag med en av mina favoriter: svamprisotto & ett riktigt gott, & dyrt Amarone-vin. Vi firade bilinköpet! Samtidigt sprang vi till tvättstugan. Det var en jäkla tur att vi tvättade då i lördags kväll för centrifugen var söndet & tvätten dyngsur. Den fick hänga till igår morse.
Igår var vi äntligen hos Konstnärinnan & hämtade hem min fantastiskt fina tavla!!! Den var finare än jag mindes den. Efter det blev det en sväng till Hornbach för att få den ena persiennen i rätt mått till balkongdörren. Sen var det fika hos Nyblivna mamman, hennes kock & Lillkillen. Det var väldigt trevligt & mycket gott fika. Våra goda vänner Fröken Blond & Herr Blond var också där. Det var längesen vi sågs så det var riktigt kul att träffas allihop.
Sen åkte vi hem & satte upp tavlan, passar så himla bra där den nu hänger, & persinnerna. Jag strök & packade & sen blev det middag framför tv:n & EM-finalen. Jag hade nog lite resfeber så jag kunde väl inte helt koncentrera mig på matchen...
Jag gick & la mig lite för sent & hade svårt att somna. Tanken på att väckarklockan skulle ringa strax före 3.30 gjorde väl inte saken bättre. Jag sov oroligt, vaknade av spöregnet som slog mot balkongtaket & var rädd för att försova mig - trots att jag ställt TRE väckarklockor! Jag vaknade & gick upp på en gång när den första klockan ringde...
Jag hade gott om tid & tog det lugnt, satt ner & åt frukost i lugn ro. Pussade både Kocken & katten farväl & kände lite oroligt pirr i magen när jag skulle gå ifrån dom. Tanken på att mamma åkte iväg & aldrig kom hem dök upp & jag fick en klump i halsen som var svår att svälja ner... Klockan 5 kom taxin & hämtade mig & körde mig i spöregn till Landvetter där jag mötte upp Herr CRM. Vi checkade in & kom efter några försök igenom säkerhetskontrollen. Jag fick ta av mig både klocka & skor & till slut slutade det pipa om mig! Vi tog en kaffe, jag köpte en tidning & fick en bok på köpet & gick en kort sväng bland parfymerna.
Vi fick åka buss ut till flygplanet & springa ut i, jamen visst - spöregn. Det var ett litet plan som var helt fullsatt. Jag bläddrade lite i min tidning & sen somnade jag gott. Jag har kommit på att jag inte gillar att flyga. Jag mår lite illa & tycker faktiskt det är lite obehagligt emellanåt. Jag skyller på Kocken. Han är flygrädd & det har tydligen smittat av sig på mig. Men allt gick bra & vi landade något sena på Bryssels flygplats.
Det tog en halv evighet att gå till bagageutlämningen men väskorna kom fort. Vi letade oss ut till en ENORM taxikö & ställde oss snällt att vänta. Kön rörde hela tiden på sig & det gick ganska fort att komma fram & få en taxi. Betydligt mycket snabbare gick taxiresan. Jösses vad han körde!!! 150 blåste han på i bland all trafik. Då var jag lite nervös... Men vi hann i alla fall fram precis i tid & det hade vi inte gjort om han kört lagligt. Men det verkar inte något över huvud taget göra här i Bryssel.
Vi var vrålhungriga båda två, klockan var 10 & jag hade inte ätit nåt sen 4.30. Vi trodde förstås att vi skulle börja med kaffe & fralla men icke då. Nä, vi satte igång med kursen på en gång. Läraren är grek men pratar förvånansvärt bra engelska. Sen är det en italienare, en kille från Ungern, en tjej från Belgien & så en tjej & en kille som jag inte riktigt vet var dom är ifrån. Vi är på en ganska jämn nivå & än så länge hänger jag med. Men det var ju svårt att koncentrera sig där på förmiddagen när magen vrålade av hunger. Strax efter 12 fick vi i alla fall äta. Jag åt penne & carbonara. Helt ok. Jag sa knappt ett ord, bara slevade in. Det ingår sallad, dricka & efterrätt. Det fanns creme brulée, chokladkaka & lite annat sött & gott. Och fruktsallad. Det tog jag idag. Vi får väl se vad det blir imorgon...!
Efter lunchen var det nästan omöjligt att hålla sig vaken. Ögonlocken bara åkte ner & jag kunde knappt hålla emot. Jag fick gå ut på toaletten & badda mig med en kall servett i pannan & spola iskallt vatten på handlederna. Vid 15 var det fika & jag tog två koppar svart kaffe med socker. Allt för att piggna till lite. Det hjälpte nog. Plus att vi fick jobba lite själva med uppgifter. Läraren är inte jätterolig att bara lyssna på. Han maler på rätt bra. Klockan 17 var det slut för dagen & jag beställde en taxi på fransk-engelska. Den taxichauffören körde nästan lika hetsigt som den första.
Vi bor på ett jättefint gammalt hotell väldigt centralt. Det är högt i tak & rymligt. Jag har två stora garderober i en lång hall. Separat toalett i hallen, utan handfat, & sen stort badrum med badkar rakt fram. In till höger ligger mitt sovrum som är rätt stort. Fönster åt två håll, skrivbord där jag nu sitter, två fåtöljer & ett bord & en stor dubbelsäng med fin trägavel.
Vi var bara uppe en kort stund på våra rum & sen skulle vi mötas i lobbyn. Lobbyn påminner mig om den i Pretty woman. Det kändes härligt att sitta där & vänta på Herr CRM.
Vi kollade lite på kortan för att se åt vilket håll vi skulle & sen gick vi ut för att hitta någonstans att äta. Min morbror hade tipsat mig om ett område vid Katarina kyrkan som inte var så turistigt & dyrt. Vi hittade kyrkan på en gång & på ena sidan där låg små uteservingar vid något konstgjort vatten. Vi slog oss ner på ett av de ställena & beställde oxfilé med sås, hemgjord pommes, jättegoda grönsaker med vitlök & varsitt glas rött vin. Jag tränar en massa på min knaggliga franska & det går ganska bra. Jag tror dom är glad att jag försöker. Efter maten drack vi kaffe. Jag beställde en cappucino & fick väldigt sött kaffe med vispad grädde på. Inte riktigt vad jag tänkt mig men väldigt gott!
När vi skulle betala bad vi om delad nota. Servitören var väldigt förundrad över att Herr CRM inte skulle betala alltihop. Jag undrar vad dom tänker om oss. Far & dotter? Ett par? Chefen med sin sekreterare? Det skrattade vi gott åt både jag & Herr CRM!
På vägen hem var vi tvungna att hitta en öppen affär för ingen av oss hade någon tandkräm med sig. Det var nog den dyraste tandkräm jag köpt; 3.95 euro. Jag ska borsta tänderna både länge & väl ikväll.
När vi kom tillbaka till hotellet var tvungna att fixa en jobbgrej så vi gick till mitt rum. Snacka om att jag blev förvånad när jag kom in & såg att någon varit inne & tagit bort överkastet från sängen, lagt en chokladbit på kudden & dragit för gardinerna!!! Det har jag aldrig varit med om tidigare... Känns väldigt lyxigt.
I alla fall två saker har upptäckt idag. Den ena är att det är väldigt trevligt att bli tilltalad madame. Artigt. Det kan jag på sätt & vis sakna i Sverige. Det gillade jag på Irland, när man blev kallad "love".
Den andra saken är att på toaletten där vi går kursen snurrar toalettsitsen ett varv & blir rengjord efter att man rest på sig. Intressant.
Nu har klockan hunnit bli 22 & jag ska gå & göra mig iordning & krypa ner i sängen. Jag ska försöka sova lite mer inatt så jag inte är så trött imorgon. Det tar på mina krafter att vara på resande fot, träna på min dåliga franska, träffa nya människor & koncentrera mig på kursen. Min snälla & omtänksamma kock har lagt in två avslappningsskivor i min mobil så jag tror jag ska lyssna på en av dom. Det var psykologen som sa att det kunde vara bra för mig att testa. Min erfarenhet säger mig att jag somnar av dom & det om något är väl att vara avslappnad!
Vi får väl se hur mycket ork & tid jag har för bloggandet under resten av veckan. Vi har mycket att hinna med på kvällarna; restaurangbesök, ljusshowen vid Grande Place & shopping. ;)
Natti natt!

Förtydligande

Jag tror det krävs ett förtydligande.
Bröllopsklänningen är INTE EN BRUDKLÄNNING. Det är helt enkelt den klänning jag ska ha när jag går på bröllop.
Brevvännen blev nyfiken. Jag är ledsen om jag gör någon besviken men det är inte alltså inte aktuellt med bröllop för min del. Jag får helt enkelt nöja mig med att vara gäst på mina vänners bröllop!

Näe!

Idag är ingen bra dag. Jag kände det redan i bilen på väg till jobbet. Det kliade inuti. I själen. Rastlöshet. Frustration.
Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill inte att mitt liv ska vara så här. Jag vill inte vara trött & ledsen & oroa mig för allt & alla hela tiden. Jag vill inte ha förlorat min mamma. Jag vill inte att Lilla Lobelia ska behöva oroa sig & vara sjuk. Jag vill inte att Lillebror, mormor & alla de andra i familjen ska behöva vara ledsna & sakna mamma.
Jag vill må bra, vara glad & njuta av sommaren, hitta på roliga saker. Jag vill ändra på allt elände som hänt sista tiden. Jag vill trolla tillbaka mamma. Lyfta luren & ringa henne. Tala om för henne att hon är en underbar människa. Jag vill göra så att Lilla Lobelia aldrig behövde få sitt hemska besked, aldrig behövde genomgå den jobbiga operationen & väntan på svaret. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt. SOM VANLIGT. Är det så förbannat mycket begärt?!

Jäklar

Tavlan. TAVLAN.
Jag har en vän som är konstnär. Och hon har målat en tavla som jag blev helt förälskad i. Så jag ska köpa den. Lillebror sålde mammas bil & vi delade på pengarna. Jag ska betala tavlan med pengar därifrån. Det kändes som en bra sak att lägga lite av dom där konstiga pengarna på. Vad gör man annars med såna pengar?
Men jag har inte hämtat tavlan än. Den hängde i en utställning på ett café tillsammans med fler av Konstnärinnans tavlor & när utställningen var över & jag kunde hämta den var våran bil trasig så det blev inte av då. Och nu har jag glömt det. För igår eller idag skulle jag eventuellt ha kunnat hämtat den. Men jag hade inte skrivit upp det & då glömmer jag. Mitt minne är inte riktigt som det ska. Å andra sidan blir jag stressad bara av att tänka tanken att sätta mig i bilen, själv, & köra in till stan mitt i eftermiddagsrusningen. Vilket jag inte alls brukar ha några problem med. Och inte riktigt kan förstå, att jag blir så stressad av det nu.
Men det är bara att lyssna inåt & göra det som känns bäst. Eller rättare sagt undvika det som känns jobbigt. Lösa det på ett annat sätt. Jag ska höra av mig till Konstnärinnan & höra om vi kanske kan komma & hämta den i helgen. Då kan Kocken köra & jag slipper bli stressad. Man ska inte krångla till saker i onödan.
Jag har provat bröllopsstassen. Det funkar. Absolut. Jag kände mig jättefin. Den fina sjalen var pricken över i:et! Två små saker dock; färgen på klänningen kräver lite färg på mitt skinn. Tur att det finns brun utan sol. Och om inte det hjälper får jag prova en sån där soldusch. Sak två blir att införskaffa en ny bh som jag kan sätta genomskinliga band i. Den jag har gör att brösten ser ut som strutar. INTE SNYGGT. Varför har jag köpt den? Och har jag verkligen använt den? Har jag gått omkring med strututtar...? Tydligen. Nästa fråga blir ju då varför jag la tillbaka den i garderoben istället för att slänga den...
När jag ändå är inne på ämnet kläder: jag älskar mina nya jeans! Dom ska jag bo i nu tills det blir så varmt igen så jag kan ha mina knälånga favoritjeans.
Hoppsan! Nu gjorde Turkiet 1-0 mot Tyskland. Måste kolla lite på matchen nu.

För sent

Imorse ringde bilförsäljaren i Västerås till Kocken som låg & sov. På meddelandet han lämnade talade han om att en kille från Jönköping skulle komma & kolla på "våran" bil på fredag. Men om vi lämnade en handpenning skulle han istället hålla bilen till oss, tills vi kom dit på lördag.
När Kocken strax efter detta hört meddelandet ringde han mig på jobbet & frågade vad jag tyckte. Till att börja med var vi ju tvungna att stämma av med vår bankkvinna att vårt lån skulle hinna bli klart & att vi skulle ha pengarna på kontot på lördag. Sen ville vi ju kolla vad det här med handpenning innebar.
Men så långt hann vi aldrig. Medan Kocken ringde banken så hann killen i Jönköping före. Hur snopet känns inte det då? Jag hade ju, som vanligt, tagit ut saker & ting lite i förskott & i stort sätt redan sett oss som ägare av den här bilen. Men jag försöker tänka att det inte var meningen att vi skulle ha den här bilen. Av någon anledning. Som jag inte kan se just nu. Antagligen dyker det upp en ännu bättre bil även om jag har svårt att tro det för tillfället.
Idag fick jag ett mail från min vän i Stockholm, Brevvännen. Hon hade läst min blogg & gett sig själv namnet Brevvännen i kommentaren hon lämnade. Kul!
Vi lärde känna varandra just som brevvänner, för lääängesen. Det var under New Kids-tiden så någonstans runt 1990 skulle jag tro. Vi har hållt kontakten till & från ända sedan dess. Ibland tog det väldigt lång tid mellan breven & ibland var vi jättesnabba på att svara.
När jag bodde i Stockholm 1998-1999 träffades vi för första gången. Jag minns att det var pirrigt men trots att vi inte hade träffats tidigare så kände vi ju varandra väldigt bra.
Förra sommaren träffades vi när jag & Kocken var i Stockholm med Lillebror & Svägerskan. Vi satt i solen på ett jättemysigt ställe med utsikt över vattnet & pratade & skrattade. I sommar ska vi träffas igen, i augusti på deras bröllop! Det ska bli så himla roligt & jag är så glad över att vi ska få dela deras stora dag.
Vi är bortskämda med att bli bjudna & gå på bröllop. Förra året var vi på tre bröllop & nu i sommar är vi bjudna på tre. Och det är alltid lika härligt. Och jobbigt... För jösses vad jag gråter!!! Jag blir helt slut efter vigseln. Så mycket känslor. Oj oj oj. Men det tar jag gärna. För det är ju bara positiva känslor. Då står jag mer än gärna ut med tårarna.
Och så gillar jag det här med att få klä upp mig & känna mig så fin som man får göra på bröllop. Jag köpte min bröllopsklänning för ett bra tag sen nu. Jag var inte alls ute efter att hitta en bröllopsklänning utan kollade bara rent allmänt. Men när jag såg den här så var det kört. Jag kunde bara inte låta bli att köpa den. Och nu längtar jag efter att få ta på mig den! Skor & väska har jag sen förra året & dom passar bra till. Och igår köpte jag en sjal som jag hittade för ett par veckor sen & som jag tror blir fin till. Jag har dock inte provat hela kreationen. Det kanske jag borde göra. Med tanke på att jag faktiskt inte har provat allt tillsammans någon gång. Och med tanke på hur längesen det var jag köpte klänningen... Jag tror jag gör det på en gång, innan fotbollen drar igång. Jag önskar bara att vi hade en helspegel. Det skulle underlätta både nu & annars...

Premiär-tisdag

Oj oj oj, premiär av både Allsång på Skansen & Morden i Midsummer! Jag tycker det senare var bäst... Men Allsången är allt lite kul att slökolla på. Tyvärr var ju Christer Sjögren med & förstörde det hela & Arja var väl inte det bästa jag sett heller. Men Håkan funkar & Miss Li var härlig med all sin energi.
Klockan 10 idag hade jag återbesök hos min läkare. Vi skulle ha uppföljning på mitt förra besök, se hur jag mår nu & prata om min sjukskrivning. Dessutom hade jag bett honom att kolla mina födelsemärken. Allt gick bra, han är lätt att prata med & han tycker jag är på rätt väg & har rätt inställning. Jag är dock fortsatt sjukskriven på halvtid till 20 juli, tror jag det var. Det känns skönt för som det är nu blir jag så himla trött efter bara 4 timmar på jobbet. Jag fattar det inte riktigt, att jag kan bli så trött av "ingenting" men jag försöker lyssna på kroppen & inte fundera så mycket över varför.
Efter jobbet idag var jag som vanligt väldigt trött men jag åkte ändå till köpcentrumet för att försöka hitta ett par jeans. Jag har letat efter ett par nya jeans länge nu (kanske inte speciellt intensivt men jag har velat köpa mig ett par nya jeans under en lång tid). Jag hade tur, den första affären jag gick in i var JC, som jag vanligtvis inte brukar handla på, & där var det jeans-rea. Jag trodde väl inte jag skulle hitta något där för det brukar vara svårt att hitta nåt vettigt när det är rea & allt ligger i högar. Men här var det faktiskt ordning på reagrejorna & jag provade ett par som kändes rätt bra på en gång. Jag trodde jag var optimistisk när jag tog storleken 29/34, jag trodde det skulle vara svårt att komma i dom. Döm om min förvåning när dom var för stora!!! Det fanns en storlek mindre så jag provade dom. Dom var också för stora!!! Jösses... En tjej som jobbade där kom & frågade mig hur det gick & jag frågade henne om hon inte tyckte dom var lite stora & hon höll med mig. Hon förklarade för mig att dom här jeansen var stora i storlekarna & det hade jag ju märkt. Jag har nog aldrig någonsin kommit i ett par 27:or. Nu var det, tro det eller ej, inte det som var avgörande för mitt inköp av dessa jeans. Jag la undan dom & fortsatte i fler affärer & provade en hel del jeans men inga var lika bra som 27:orna. Så, jag gick tillbaka & köpte dom. Tycker själv att det var ett fynd; dom hade kostat 1199.- & jag betalade 600.-. Det är vad jag tycker är ett bra pris för jeans. Vad det var för märke? G-star. Coolt. Tror jag. Fast egentligen vet jag knappt. Jag bryr mig inte. Men visst, jag erkänner, det är en annan känsla på dessa jeans än dom andra jag provade i lite billigare affärer.
På vägen hem svängde jag förbi Nyblivna mamman (som för övrigt i skrivande stund stressar mig att bli färdig med detta inlägg! ;)). Vi har beställt lite kläder från H&M & både hon & jag ska skicka tillbaka lite. Nu när jag ändå var i krokarna passade jag på att åka förbi & hämta de kläder hon ska skicka tillbaka. Och så fick jag mig ju en pratstund med Nyblivna mamman & lite mys med Lillkillen också! Han är så mysig - även om han skriker lite emellanåt - & han får mitt hjärta att värka på ett härligt sätt. Det är ofattbart att han för bara några månader sedan låg inne i Nyblivna mammans mage & nu är han här, med oss, i levande livet. Det är så spännande att få följa honom & hans resa genom livet. För varje gång tycker jag att han förändras. Även om det bara gått några dagar.
Jag hann precis hem till tv-kvällen. Så nu har jag suttit här i tre timmar. Klockan är 23 & jag känner att det är dags att försöka komma i säng. Och det är väl bäst jag avslutar nu så Nyblivna mamman inte somnar med huvudet på tangentbordet där hon sitter & väntar på att få läsa det jag nu skriver. Härligt med hängivna fans! ;)
Puss & godnatt!

En grå & blåsig måndag

Imorse ringde klockan alldeles för tidigt med tanke på hur dåligt jag sovit. Efter en lång tids snoozande på både min & Kockens klocka klev jag ändå upp 07.30 & stapplade in i duschen. Strax efteråt gick även Kocken upp.
Att få frukost framdukad & avsluta med en snabb kopp kaffe gör väl susen för vilken sur, morgontrött människa som helst! Självklart blev vi sena iväg, hade någon räknat med något annat? Men vi hann perfekt i tid till banken. Fick till & med vänta ett par minuter på vår bankkvinna. Vi diskuterade billån, vilket inte var några problem (vilken bank vill inte låna ut pengar?), & hon skulle försöka få det klart så snart som möjligt. När pengarna är "våra" får vi se om bilen i Västerås finns kvar. Då är det kanske meningen att det är den vi ska ha. Frågan är bara när vi i så fall kan åka & kolla på den. Kocken kan ju inte ta ledigt & till helgen kommer Lillebror till stan. Han kommer visserligen inte för att träffa oss utan för att gå på Metaltown. Men en liten träff hoppas man ju som storasyster ändå på! Men nu ska jag ju försöka leva i nuet & inte oroa mig för saker jag ändå inte kan styra över just nu.
Nu har jag precis haft ett 1 timme & 3 minuter långt samtal med min underbara, fantastiska vän Lilla Lobelia. Hon är så otrolig som mitt i allt sitt eget kan stötta & supporta mig. Det beundrar jag. Och jag känner att jag kan stötta henne & ge henne lika mycket som hon ger mig. Det är riktig vänskap & en väldigt härlig känsla.
Nu har jag pratat så mycket & fått ventilera en massa tankar med Lilla Lobelia så jag känner mig faktiskt riktigt tom på tankar i huvudet. Det känns skönt! Så jag tror jag avslutar här. Klockan är nu 22.55 & det är dags för mig att krypa ner under täcket. Det känns som om jag kommer sova gott inatt. Tack, Lilla Lobelia. Och alla ni andra underbara vänner. Vad vore jag utan er?

Bullbak

Idag har jag fortsatt att träna på att göra ingenting. Kocken skulle ju upp & jobba & hade nog ställt väckarklockan på 09.30 tror jag. Jag hörde den lååångt borta men fortsatte sova. Jag fortsatte höra den lika långt borta när den ringde var femte minut tills Kocken flyttade fram alarmet. Jag tror klockan var 11 innan han klev ur sängen & hoppade in i duschen. Själv låg jag kvar, hade ingen lust att vakna & gå upp. Trots att jag sovit mer än tillräckligt kände jag mig helt tung i kroppen & huvudet. Men gemensam frukost lockade & jag klev upp jag med.
När Kocken åkte iväg till jobbet strax före 12 satt jag kvar vid köksbordet med GP & en kopp kaffe. Och där satt jag kvar. Länge. Hamnade på Lasse Winnerbäcks hemsida, läste hans biografi & diskografi. Det börjar bli dags att spela hans skivor nu, repetera alla låtar & texter.
Sen drog jag igång mitt bullbak. Redan igår började jag fundera på att baka bullar & köpte ingredienserna när jag var & handlade. Men sen blev det inte av under gårdagen. Nu har jag 30 nybakta kanelbullar i frysen & en 10 till på köksbänken. Kocken ska få äta några ikväll när han kommer hem från jobbet.
Jag hade funderingar på att ge mig ut på en promenad men så blev det inte. Jag kände inte alls för det & det har regnat i stort sett hela dagen. Jag kände lite svagt dåligt samvete för detta men varför ska jag göra något bara för att - när jag egentligen inte vill? Varför ska jag göra något bara för att jag tror att jag måste? NEJ. JAG VILL INTE. Och då gör jag det inte.
Jag har försökt att blunda för papperskassen med tidningar som ska ut till återvinningen, tvätten som hänger på tork sedan förra söndagen, dammtussarna som samlar sig i hörnen & stolsdynorna till balkongmöblerna som ska in i förrådet på balkongen. Det går faktiskt rätt så bra. När jag känner att jag vill ta hand om detta så gör jag det. Men det är ingen brådska, det kan vänta. Och förresten så måste det inte vara jag som tar hand om det. Vi är ju faktiskt två som bor här. Nu ger jag Kocken en chans att hinna göra det.
Jag försöker också lyda psykologens råd att lämna grubblandet till våra möten. Dom där små grubblerierna är lite luriga. Dom smyger sig in i min hjärna titt som tätt & det är inte alltid jag märker dom på en gång. Men det känns som om jag blir duktigare för var dag att upptäcka dom. Då puttar jag undan dom & försöker tänka på här & nu. Jag tror det är nyttigt. Idag är första gången på hur länge som helst som jag inte har super-duper huvudvärk.
Imorgon kl 9 ska vi vara på banken & träffa vår bankkvinna & diskutera ett eventuellt nytt billån. Räkna lite på vad det kostar & se vad vi tycker oss ha råd med. Kocken har hittat en bil som vi är ganska intresserade av. Problemet är att den finns i Västerås. Det är ganska långt att åka. Men det kan ju vara värt att åka en bit om det är rätt bil. Efter bankbesöket imorgon får vi väl ta ställning till den där bilen. Den är jättefin...
Jaha, nu är det snart dags för kvällens fotbollsmatch. Det kan bli riktigt bra, Italien & Spanien ska göra upp. Jag har ingen känsla alls för hur det slutar men jag är ju mer svag för Italien än Spanien, i stort. Hoppas i alla fall på att få se riktigt bra fotboll.

Det där med rödvin

Jag har två i stort sett halvfulla rödvinsflaskor & en rödvinsbox med en del rödvin kvar stående på bänken i köket. Inget av det går att dricka. För att det har stått för länge. Jag provade nämligen i torsdags om något av det gick att dricka. Jag var sugen på ett glas rött bara. Testade alla tre sorterna & inget smakade gott. Surt. Strävt.
Kocken säger att vi kan göra rödvinssås av det. Så det står kvar där på bänken. Jag tror inte det kommer bli någon rödvinssås gjord men det får väl stå kvar i alla fall. Jag får väl börja köpa småflaskor med vin istället. Det är ju synd & skam att det blir stående & blir för gammalt.
Och ikväll dricker jag folköl. JAG dricker folkÖL. Jag har tänkt att det här ska bli sommaren då jag lär mig tycka om öl. Jag har kommit en liten bit i det projektet. Igår drack jag en alkholfri till sillen. Och som sagt ikväll dricker jag folköl. Och det är rätt gott. Och passar bra till fotboll tycker jag.

Midsommardagen

Gårdagen, dvs midsommarafton, blev jättetrevlig. Hur kan det bli annat med så många härliga människor? Det blev en lagom slapp eftermiddag & kväll hos Radhustjejen & Radhuskillen. Sill & potatis först & det kunde vi faktiskt äta utomhus...! Sen, när Kocken också anlänt, tändes grillen & sånghäftena plockades fram. God mat & mer eller mindre vacker sång följdes sen av hela två musiktävlingar (som för mitt lag gick sisådär) & senare glass & jordgubbar.
Det var rätt skönt att vara chaufför & inte dricka någonting. Det tog på krafterna ändå även om jag inte riktigt kan förstå hur jag kan bli så trött av något som är så trevligt. Det blev lagom sent, vi var hemma strax före 01. Det var Kocken ganska glad för, han åkte på att jobba både idag & imorgon eftersom en av kockarna som skulle jobba blivit sjuk. Ibland önskar jag verkligen att han hade ett "vanligt" jobb... Men jag vet ju hur det är & försöker att inte lägga någon energi på det nu.
Det var eko i vårt kylskåp, vi hade inte ens frukost hemma så det fick bli pannkakor. Inte helt fel med pannkakor till frukost i & för sig. Men det innebar att jag faktiskt kände mig lite tvungen att åka & handla, vilket i vanliga fall inte är något som helst problem. Men jag inser titt som tätt att allt inte är som vanligt... Jag blev totalt slut. Så resten av dagen har jag ägnat mig åt att träna på att göra ingenting. Det är svårt när man hela tiden ser saker man "borde" göra. Men jag tycker nog att jag har lyckats ganska bra. Det enda jag har gjort, utöver handlandet då, är att läsa GT, dricka kaffe & äta singoalla, diska (efter att ha låtit disken stå en bra stund!) se en film, värma lite rester som jag sen åt, kollat lite mer på tv, pratat lite med Nyblivna mamman på msn & tackat nej till en kväll hemma hos henne (för att jag bara känner för att vara hemma själv). Inte direkt några större ansträngningar.
Nu har jag satt på ugnen & ska baka en ciabatta & göra en god macka med bacon, sallad, avocado & majonnäs. Lagom krävande måltid att tillaga. Sen blir det fotboll - som vanligt.

Midsommarafton

Jag har sovit ganska bra inatt. Somnade någon gång vid 23-23.30 efter att ha fyllt i några ord i korsordet & sen halvsovit med korsordstidningen i näven. Vaknade 10 minuter innan Kockens klocka ringde, det var min vanliga dags att gå upp-tid så det berodde väl på det. Lyckades i alla fall somna om när han gått till jobbet vid 8-tiden. Och jag sov som en stock till klockan 10. Då hade jag satt väckarklockan, som en säkerhetsåtgärd. Känner mig rätt ok idag även om min ständiga följeslagare huvudvärken är med mig. Men jag tror att den har lättat lite. Jag lyder psykologens råd att sköta grubblandet på mina möten med henne. Det känns rätt skönt. När jag börjar grubbla tänker jag på vad hon sagt & försöker tänka på ingenting. Det är ju rätt svårt att tänka på ingenting, jag vet inte hur man gör, men imorse tänkte jag på en ljusblå himmel med tunna, lätta, vita moln & en varm sol. Det funkade.
På tal om väder då... Det är runt 18 grader här hos mig. Himlen är fylld med moln i färgerna vitt & grått, grått i alla dess nyanser. Från ljusaste ljusgrått till riktigt åskgrått. Men inget regn än. Inte än.
Jag pratade med Radhustjejen förut. Stämde av läget lite. Hon sa att det var ganska varmt & lite sol hos dom. Men det var mörka moln på väg. Jag hinner nog inte dit medan solen är kvar. Jag sitter fortfarande här i pyjamas. Nu kom katten in från balkongen. Hon såg lite skrajsen ut & det beror nog på åskmullret som precis hördes. Kanske borde jag stänga av datorn. Och komma igång så jag blir färdig någon gång. Men jag tänker inte stressa. Jag tar det i min takt. Oj, mer muller. Ok, jag stänger av. Glad midsommar!

Dagen före midsommar

Det känns så konstigt att det är midsommarafton imorgon. Tiden har gått så fort, jag har inte riktigt hängt med. Är det verkligen imorgon? Jag fattar inte. Men vädret är ju som det brukar vara runt midsommar; grått & regngigt, inte så varmt. Runt 15 grader ungefär.
Kocken konstaterade förut att det känns rätt skönt att inte ha stressat iväg nu ikväll, hemåt till någon av våra familjer. Sitta i en bil i 3-4 timmar i helgtrafik med en massa andra stressade människor runt omkring sig. Nej, det känns skönt att stanna kvar här hemma i Göteborg & fira midsommar hos Radhustjejen & hennes kille med några kompisar till dom & så Nyblivna mamman & hennes kock & lillkillen. Det känns alldeles utmärkt för min del.
Som sagt så står kockarna för planerandet inför morgondagens ätande & Nyblivna mammans kock skötte tydligen handlandet idag. Det känns förvånansvärt skönt & avslappnat att slippa bry sig. Det är härligt att inse att saker & ting ordnar sig även om jag inte styr & fixar det.
Jag tränade på det där med disken idag. När jag kom hem från jobbet gjorde jag mig lite mellanmål, satte mig vid köksbordet & läste GP & fullkomligt struntade i att det stod disk från imorse i diskhon. Jag struntade i den disken i flera timmar. Och inget hände. INGENTING.
Nu är matchen mellan Tyskland & Portugal igång igen. Jag ska gå in & heja på Portugal för jag hoppas dom ska slå Tyskland. Just nu leder dock Tyskland med 2-1.
Lilla Lobelia skickade mig ett sms förut. Allt har gått bra men operationen var större än hon trott & hon har ont. Men som sagt, allt har gått bra. Hon har funnits i mina tankar hela dagen & det var skönt att höra ifrån henne. Nu hoppas jag hon får en bra helg hemma hos sin pappa & hans fru. Hoppas att smärtan släpper & att hon kan vila mycket. Både kroppen & hjärnan. Det ska jag också försöka göra. Sovmorgon imorgon. Hela helgen tror jag förresten.

Jaha. Det var det.

Nu är EM över för Sveriges del. Lite snopet känns det allt. Men ikväll var dom inte värda att vinna. Och med tanke på kvällens spel kanske det var lika bra att vi slapp möta Holland i en kvartsfinal.
Det var jobbigt hos psykologen idag. Hon sa åt mig på skarpen. Och jag tror att det hjälper, i alla fall lite. Kanske börjar jag nu så sakteligen förstå att jag faktiskt inte mår bra. Hon säger att jag är utmattad, att jag måste börja lyssna på min kropp för att den inte mår bra. Och även om det gör ont att höra det så måste jag ta till mig det.
Nu ska jag krypa i säng med Kocken, katten & ett korsord. Jag har lovat psykologen att försöka spara mina snurrande, virvlande, bångstyriga tankar till de möten hon & jag har. Och till denna blogg. Här får jag ventilera.
Och idag var jag duktig & tänkte på mig själv & lämnade över midsommar-planerandet till Kocken & Nyblivna mammans kock. Jag klarade inte av att ens tänka på vad jag behövde handla till den dagen. Jag blev helt blockerad. En skrämmande känsla för någon som jag som hela tiden alltid vill ha koll. Sakta men säkert ska jag väl lära mig - med hjälp av alla runt omkring mig klarar jag det. Det vet jag.
Ikväll & imorgon är i alla fall alla mina tankar hos Lilla Lobelia som äntligen har fått sin operationstid imorgon bitti. Det är också något som kommer gå bra. Jag känner det inne i hjärtat.