Har inte gått under jorden...

men är lite under isen...
Lördagen & mötet med mammas man, som jag härmed döper till Fetknoppen (det snällaste jag kan komma på), har tagit hårt på de små krafter jag hade. Jag har varken ork eller lust att prata eller skriva om det just nu. Men något avslut blev det inte & någon förståelse för att vi har det jobbigt fick vi inte. Han, han, han hela tiden. Och så hade han mage att ha sin nya fästmö (jamen visst, förlovningsringarna glimmade så det skar i ögonen) där när vi kom dit. Nä fy fan, jag har nog aldrig känt mig så illa behandlad & undrar hur mycket en människa ska behöva stå ut med?