Chokladfontän

Idag har varit en riktigt bra dag. Den startade lite väl tidigt, när Kockens klocka ringde redan klockan åtta & jag vaknade men inte han. Men det är ändå rätt skönt att vakna tidigt en ledig dag. Jag gick upp & hämtade tidningen, gick tillbaka till min varma säng & satte på radion & Morgonpasset. Efter en stund gick Kocken upp & försvann till jobbet.
Jag låg kvar & läste min tidning & blev sömnig & somnade om. Katten var lika slö som jag & låg kvar i sängen hon med. Vid 10 ringde telefonen & jag fick släpa mig ur sängen eftersom vi bara har en fungerande telefon & den står i hallen. Det var min kära lilla mormor som ringde! Det var ett tag sen vi pratade nu & det var skönt att höra att hon lät pigg & glad & inte hade hört något mer från Fetknoppens kärring. Vi ältade inte det hela så mycket utan konstaterade, återigen, att vi inte gjort något fel & inte behöver ta den skit dom försöker ösa över oss. Det är också så skönt att mormor & morfar sysselsätter sig så mycket som dom gör. Förra helgen var dom i Stockholm på My fair lady, dom går ut i skogen & plockar svamp, dom träffar vänner & bekanta både nu & då. Och så ser dom, precis som jag, fram emot den 25 oktober när vi åker hem till hemstaden för att tillsammans med brorsan & hans tjej ta med dom på middag & hockey!
Efter en halvtimmes trevligt småprat med mormor klev jag så upp ur sängen & åt en långsam frukost. I tidningen, som jag fortfarande läste, såg jag en annons om Celtic Christmas - en julkonsert i en kyrka här i Göteborg under Lucia-helgen. Det stod inte så jättemycket om vad det var men som jag förstod det så var den en irländsk tjej som skulle sjunga tillsammans med en kör & en tjej som skulle spela irländsk harpa. Jag tyckte det verkade mysigt med lite irländskt så där innan jul så jag skickade ett sms till Kocken & frågade om vi skulle gå. Han var inte sen att hänga på så jag gick in & köpte biljetter på en gång! Det blir härligt att minnas lite från vår tid på Irland.
Vid 13-tiden tog jag bilen in till stan för att träffa Radhustjejen. Vi hade bokat bord på First hotel G som på lördagar har något som kallas Lazy lördag. Det är en GI-buffé där man väljer till kött eller fisk & sen avslutas hela måltiden med CHOKLADFONTÄN. En jobbarkompis till mig har pratat mycket om detta & jag har gärna velat gå dit men det har inte blivit av. Nu hade jag bokat bord åt mig & Radhustjejen & vi var där kl 14. Vi har inte setts sen midsommar så vi hade mycket att prata om. Vi satt där & åt & pratade i 2 1/2 timme!!! Det var så himla mysigt & gott, det var verkligen på tiden att vi fick ta igen allt som hänt sen vi sågs senast.
När vi väl var tvungna att resa på oss för att Radhustjejens parkering gått ut var vi väldigt mätta & nöjda. Vi kände oss dock inte riktigt färdiga med vårt umgänge så vi åkte till Allum för att shoppa lite. Både jag & Radhustjejen hittade lite grann men tyvärr var vi där rätt sent så vi fick inte mycket tid på oss. Efter en snabb sväng på Maxi fick jag skjuts hem & väl hemma har det inte blivit så mycket gjort. Det blev knappt någon kvällsmat fixad, jag var fortfarande så mätt. Men jag hittade några baguetter i frysen så jag bakade av dom & tog en kopp te till.
Sen har jag suttit här i soffan framför tv:n & sett både Musikmaskinen & Sing a long samtidigt som jag har skrivit in lite recept från min gamla receptbok i min nya receptbok. Det fick mig att bli lite nedstämd. Det är en hel del recept där som kommer från mamma. Det hugger till i hjärtat när jag inser hur mycket jag saknar henne. Hur länge sen det är jag pratade med henne. Jag räknar efter & inser att det snart är 8 månader sen hon dog. 8 månader. Då förstår jag varför det känns som det var så längesen jag pratade med henne.
Jag undrar när jag kommer förstå på riktigt att hon är borta. När jag kommer förstå att vi aldrig, aldrig, aldrig mer kommer träffas. Då ekar "aldrig mer" i huvudet på mig. Men jag kan ändå inte helt förstå det. Jag kommer nog aldrig förstå det ordentligt. Hur ska man kunna förstå att något så hemskt kan hända? Jag får försöka koncentrera mig på att leva mitt liv & ta till vara på det. Använda min energi till något positivt. Det går ganska bra. Inte jämt men ofta i alla fall.
Nu vill jag att Kocken ska komma hem. Det känns som om vi knappt har setts den här veckan. I måndags sov jag på hotell. I tisdags kom jag hem sent & var helt slut efter att ha jobbat med ett kundevent & samtidigt varit rätt rejält förkyld. I onsdags var Kocken borta på kvällen. Torsdag & fredag jobbade han kväll. Idag har han jobbat sen imorse & slutar väl nån gång vid tolv-tiden. Det är inte så ofta det är så här men när det väl är det så är det trist. Att kommunicera med lappar, sms & telefonsamtal är inget kul. Jag saknar honom helt enkelt. Å ska man se något positivt med det så är det ju att det är härligt när man väl ses igen!
Nu funderar jag på om jag ska krypa ner i sängen & börja läsa uppföljaren till den bok jag avslutade i torsdags kväll. Det är en bok av en skotsk författarinna som numera bor på Irland & skriver om en fattig tjej på 30-talets Irland. Fantastiskt härlig bok som jag köpte för ett år sen eller två. Och som det visade sig att även mamma hade köpt. Och mamma hade även uppföljaren!
Godnatt där ute.

Rastlös

Den har kommit smygande. Rastlösheten. Den kommer i takt med att löven börjar bli gula & röda & luften blir så där hög & klar. Det kliar liksom inuti, i själen. Det är samma sak varje år. Jag börjar fundera på vad jag ska göra med mitt liv, vad jag ska bli när jag blir stor, vart jag ska bo, hur jag ska bo, om jag någon gång kommer kunna skaffa mig den där hunden jag längtar så efter, om livet ska vara så här nu fram tills den dag jag dör, är det här allt...? Jag vet att känslan försvinner efter ett tag. Jag väntar ut den. Men... Det kliar...
Den här hösten är lite annorlunda mot tidigare höstar. Jag är annorlunda. Jag har gått igenom så mycket & är förändrad på många olika sätt. Jag jobbar med mig själv, flera gånger varje dag, & får hjälp av psykologen att förstå varför jag är som jag är & vad jag behöver jobba med för att må bättre. Jag ser att jag sakta men säkert förstår vad jag måste ändra på & hur & jag tar små, små steg i rätt riktning. Ibland faller jag tillbaka i det gamla men jag vet att det inte är konstigt, jag ser det inte som ett misstag. Jag har formats & levt i 30 år & det tar tid att ändra på det. Men jag vet att jag måste, för att kunna må riktigt bra.
Jag tänker att kanske den här rastlösheten kommer försvinna, eller i alla fall bli mindre, när jag hittar hem i mig själv. När jag lyssnar inåt, sätter mig själv i första rummet. Kanske kan jag då höra vad min inre röst råder mig att göra. Än så länge är den inte så stark & överröstar inte alltid den gamla rösten men den kämpar & skriker ibland för att göra sig hörd. För att höras över rösten som ibland, vid vissa tillfällen, ropar "Egoist!". Jag är så van att vara andra till lags, bli bekräftad & göra rätt att när jag nu försöker tänka på mig själv först så känner jag mig ibland egoistisk. När jag idag berättade detta för psykologen frågade hon mig om någon någon gång kallat mig egoistisk. Jag kan inte komma på en enda gång. Jag tror inte någon som känner mig skulle kalla mig det. Och då blir jag återigen påmind om att det är viktigt att jag jobbar med mig själv. Återigen inser jag att jag måste må bra i mig själv för att kunna finnas där för andra. Men jag är i alla fall på rätt väg. Ett litet steg i taget. Tänk efter. Känn efter.
Jag har börjat göra detta även på jobbet. Det är spännande. Den tjänst jag har som administratör innebär ju mycket att finnas där för andra & hjälpa till här & där. Och det har jag gjort, kört på utan att tänka efter eller ifrågasätta. Men nu gungar det till lite emellanåt. Jag gör inte bara saker för att vara snäll. Jag ifrågasätter om det verkligen är något jag SKA göra. Jag ifrågasätter om vi ska lägga energi på att lösa något som någon anser vara ett problem när det inte är ett problem. Min chef är expert på sånt. Det är en av få saker han är väldigt bra på, tyvärr. Idag stod jag på mig & till slut lyssnade han. Ytterligare en vinst för snälla Lilla Fi som alla vet alltid ställer upp utan att ifrågasätta. Ha ha.
Jag är grymt trött på den situation vi har på jobbet. En slutar, en ny blir anställd bakom ryggen på oss, en försvinner nog inom kort, en är utlånad till ett projekt, en har troligtvis börjat leta andra jobb. Vår chef är bara chef när det ska beslutas något kul som han brinner för men vill inte vara chef & styra upp oss i gruppen. Vi vill jobba med att få ihop ett bra team men vår chef tycker sånt är jobbigt & blundar för det. Jag väntar & väntar på att bli anställd men är rädd att jag väntar förgäves. Ingen kan ge mig en vink om när en anställning kan bli aktuell. Jag är frustrerad & irriterad & motivationen för jobbet är lika med noll. Det är svårt att veta vad jag ska göra. Blir jag anställd får jag mycket bättre möjligheter till utveckling, för att inte tala om lön & trygghet. Men samtidigt frågar jag mig själv om jag trivs & vill fortsätta jobba där jag är? Jag har bestämt mig för att ha lite mer tålamod & inte göra något förhastat. Men jag har uppdaterat mitt CV på Monster & ska nog ta en vända med mitt personliga brev också. Och jag håller lite koll bland platsannonserna i tidningen...
Ikväll ringde min vän i Stockholm. Jag har känt honom nästan hela mitt liv. Sen vi började lekis. Det är ju några år sen nu... Vi ses tyvärr inte speciellt ofta & pratar inte var & varannan vecka men när vi väl hörs är allt som det ska vara. Det går åt åtminstone en halvtimme till varje samtal, oftast en timme. Ikväll hade han något roligt att berätta för mig. Han & hans fru ska ha barn! Jag blev alldeles pirrig i magen & började nästan gråta. Jag blev så glad! Nu hoppas jag att vi kan träffas snart. Vi ska försöka få till en lördag-söndag någonstans mitt emellan Göteborg & Stockholm. Mitt emellan Stockholm & Göteborg. Hm. En snabb koll på kartan säger Askersund. Eller Mjölby. Inte allt för upphetsande ställen direkt. Detta tål att tänkas på.
Nu har klockan hunnit bli över åtta. Jag är inte speciellt hungrig - konstigt nog - men jag borde nog äta. Jag har en fisksoppa som väntar på mig. Det var vad frysen hade att erbjuda när det gällde mat som var lagad. Kocken är ute på spaning ikväll: Stand up hos en konkurrent. Middag innan det. Då hade jag ingen som helst lust att laga mat ikväll. Så in med fisksoppan i mikron...

En ljusglimt, trots allt

Nu är det måndag kväll, klockan är 21.45 & jag sitter i soffan bredvid Kocken som högljutt smaskar i sig en Piggelin. Det blev en bra avslutning på en måndag som började rätt trist. Vi har varit barnvakt åt Lillkillen ikväll. Nyblivna mamman kom med honom till Kocken på jobbet & så åkte Kocken & Lillkillen spårvagn hem. Det tycker jag var väldigt modigt gjort. Jag hade nog faktiskt inte gjort det, inte helt själv. Han skrek visst rätt mycket på vagnen men Kocken tog upp honom & då blev han nöjd.
Jag kom hem samtidigt som grabbarna & det var mysigt att ha Lillkillen här. Kissen är lite fundersam på vad han är för nåt, den där lille krabaten, men hon vaktar på honom bra. Ända tills han börjar skrika, då är hon inte intresserad utan springer in i ett annat rum. Smart katt.
Lillkillen låg så nöjd på en filt på köksgolvet när vi styrde med lite mat men efter en stund blev han uttråkad & började skrika. Då blev det mys i min famn en stund & så lite mat på det. Tur att såna enkla knep funkar då. När Nyblivna mamman kom käkade vi Biff stroganoff som Kocken lagat till. Mycket gott. Och Nyblivna mamman hade köpt varsin riktigt fin & god choklad till oss till efterrätt. Mums! Tur att man får äta choklad när man kör GI! ;)
Dessvärre blev det varken morgon- eller kvällspromenad för mig idag. Jag var allt uppe 5.45 & började dra på mig träningskläderna & skulle ge mig ut men det var nästintill kolsvart & jag känner mig inte bekväm med att promenera i mörker. Det känns lite läskigt & jag kan inte riktigt slappna av. Så jag hoppade över promenaden men gick minsann inte & la mig utan hoppade in i duschen. Detta resulterade i att jag var rekordtidigt på jobbet!!! Redan 7.25 var jag där & det är inte illa för att vara lilla jag! Det betydde att jag vid 16-tiden hade gjort mina 8 timmar & kunde åka hem. En svag tanke hade funnits hos mig under dagen; att jag kunde gå ut & gå direkt när jag kom hem men inte kunde jag det när Lillkillen var hos oss. Det hade ju varit för tråkigt. Sen hade vi ju så trevligt efter att vi suttit & ätit & jag hade ingen som helst lust att ge mig ut i den gråkalla höstkvällen. Nä, nya tag imorgon istället! Förhoppningsvis kommer jag upp lika tidigt då & kan gå hem vid 16-tiden igen. Då kan jag gå ut & gå så fort jag kommer hem. Det är vad jag satsar på i alla fall.
Idag hade ett av mammas bästa kompis-par varit & ätit lunch hos Lillebror (på jobbet). Det var dom som ställde upp så fantastiskt för Fetknoppen precis i början. Dom berättade att dom inte längre hade kontakt med Fetknoppen & inte hade haft det sedan i maj. Hon hade mått jättedåligt över det som hänt, att Fetknoppen träffat en ny så fort. (11 dagar efter mammas begravning hade han berättat att han hade en ny.) Dom sa att ingen dom kände har någon kontakt med Fetknoppen längre & det var så himla skönt att höra. Även om jag förstår att ingen normal människa kan "stå på hans sida" så är det så skönt att verkligen höra det. Dom får leva i sin lilla bubbla för sig själva, i sin låtsasvärld. Ingen vill ha kontakt med såna som dom. Det känns jäkligt bra!
Nu ska jag krypa ner i min säng där Lillkillen låg & sov för inte alls längesen. Mysigt! Bäst att jag försöker komma i säng i något så när god tid om jag ska orka upp som bestämt imorgon bitti. Dessutom har jag morgondagens första möte redan kl 8.30. På engelska. Oj oj oj, bäst jag är utvilad.
Natti natt vänner!

Kortvarig lycka

Det här skrev jag på jobbet imorse. Måndag morgon & jag kände mig sur & tvär, irriterad & ledsen & vara bara tvungen att skriva av mig.

Säg den lycka som varar längre än ett dygn… Jag hann knappt få på pränt att Fetknoppen var ute ur mitt liv förrän han klampade in i det igen, med stora kängor med stålhättor.
Igår eftermiddag ringde jag Lillebror bara för att höra hur det var med honom. Han berättade då att Fetknoppen tidigare på dagen ringt & sagt att han hade hittat mer av mammas saker som vi skulle ha, bl a julsaker. Detta trots att han förra gången Lillebror var där sa att detta var det sista, allt det vi skulle ha hade vi då fått. Men nu hade han tydligen städat förrådet (så dags nu...) & som sagt hittat mer saker.
Lillebror åkte dit för att hämta grejorna, intet ont anande. Väl där kommer Fetknoppens kärring ut på gatan & börjar ifrågasätta varför vi smutskastat henne på begravningsbyrån!!! Hon syftar väl på att Lillebror & jag förklarat för Fetknoppen hur illa det påverkat oss när kärringen ringt till Lillebror, på fyllan & sluddrat om att han kunde komma & hämta mammas saker. Man kan ju tycka att en vuxen människa får stå för sina handlingar & inte vända det till att vara smutskastning när man i efterhand diskuterar det. Lillebror förklarade bestämt att han inte ville ha något med henne att göra, att det här är något mellan oss & Fetknoppen & att hon kan hålla sig utanför. Hon sa att dom, Fetknoppen & hon, nu när hon flyttat in där ville bli av med alla mammas grejor. Hon ville att vi skulle lösa detta på ett bra sätt, att vi kunde hälsa på varandra om vi sågs på stan osv. Ja, det har ju vi försökt göra länge, lösa det hela på ett vettigt sätt, men det har ju inte fungerat & dessutom är det inget som hon har med att göra.
Sen började hon gå på om att vi inte tagit hand om Fetknoppen när han kom hem från Thailand & att vi inte ringt till honom & inte brytt sig om honom. Så falska anklagelser, jag blir så arg så jag skakar!!! Det första vi tänkte på när jag kom hem till mormor & morfar samma dag som vi fått veta det var hur det var med Fetknoppen, hur han mådde osv. Vad vi vet fanns ju inte kärringen ens med då men det är ju vad vi tror & det får man väl fundera ett varv till på… (Fetknoppen pratade dessutom om att det går rykten om att hon kärringen fanns redan innan mamma gick bort. Vad ska min lillebror svara på det…?) Hon har dessutom inte förstått att vi är många som förlorat någon, inte bara Fetknoppen som förlorat någon som han känt knappt två år & som han glömde efter… Tja, efter ett par veckor kanske? Jag & Lillebror har förlorat vår mamma. Mormor & morfar har förlorat sin dotter. Min morbror har förlorat sin syster, sitt enda syskon. Jag kan inte minnas att Fetknoppen en enda gång har frågat någon av oss hur VI mår. Inte en enda gång har han visat medkänsla för oss. Han har bara varit som ett barn som måste bli omhändertagen.
Till slut gick kärringen in & Lillebror blev själv kvar med Fetknoppen. Han är ju helt okapabel till att klara sig själv & sa inte så mycket då. Men han gjorde i alla fall klart att han inte längre ville ha något kvar efter mamma, att han gått vidare. Det är ju tvärtemot vad han sa på bouppteckningen. Då ville han till exempel inte ge ifrån sig vår morfars mormors gamla chiffonjé & anledningen till det var för att i den fanns saker som var Fetknoppen & mammas. Det är tvära kast… Till slut hade Lillebror packat in alla grejor i bilen & talat om för Fetknoppen att det var det sista dom sågs & att detta är avslutat nu.
Jag tycker så synd om min stackars lillebror som får klara allt det här utan mig… Han är stark & klarar situationen bra men nu har vi båda bestämt att vi suddar ut det här nu. Försöker dom ta kontakt med oss så svarar vi inte. Det finns ingen anledning över huvudtaget.
Men det är inte riktig slut än… Kärringen har även ringt min mormor. HON har ringt sin fästmans döda frus mamma. Ni hör ju själva hur sjukt det låter. Varför ringer HON?! Hon ville fråga om mormor ville ha några saker som var kvar efter mamma. Och dessutom passade hon på att spy galla också, så klart. Samma visa om att vi inte brytt oss om Fetknoppen. Hur understår hon sig att ringa till min snälla, söta, rara mormor som är en av dom mest omtänksamma människorna på denna jord & anklaga henne för nåt sånt?! Hur kan en människa bete sig så? Hur kan man sjunka så lågt? Det tyder bara på att det är något fel i huvudet på henne. Det finns ingen annan förklaring. Fy fan.
Nu måste jag ta nya tag för att ta mig vidare efter det här. Jag får inte låta det är ligga & gro i mig. Det tillåter jag inte. Men det känns som om jag backat några steg igen. Jag får ta nya tag. Jag sänker mig inte till deras nivå, jag är en så mycket bättre människa än dom & jag låter dom inte dra ner mig till dras nivå. Men som jag önskar att jag kunna ruska om dom & tala om för dom & visa att så här behandlar man inte mig & dom som står mig nära.

Nystart

Det har hänt något. Det har skett en förändring. Någonting är annorlunda. Och jag inser att det är jag. Jag är annorlunda. Dels är jag annorlunda nu än innan den 3 februari när jag fick veta att min mamma druknat i Thailand. Men jag är också annorlunda nu än för ett par veckor sedan.
Jag har äntligen fått ett avslut.
Den sista fredagen på semestern var jag & lillebror på begravningsbyrån för att vara med på bouppteckningen efter mamma. Fetknoppen var ju förstås också där & jag hade bävat mycket för den dagen, för att behöva träffa honom igen. Men det gick bra. Det var jobbigt så klart men jag fick också ur mig en hel del ilska & vi fick ner allt om mammas saker som vi ville ha på papper som vi alla skrev på & som bevittnades av två personer på begravningsbyrån. En del saker hade vi ju redan hämtat & mer ville nog inte Fetknoppen släppa ifrån sig men till slut gick han med på att några saker kunde han lämna ifrån sig inom 6 månader & andra saker skulle vi inte få förrän han gick bort. Men vi kände ändå att vi vunnit en liten seger som fick igenom detta. Däremot kändes det ju inte som ett avslut eftersom det innebar att vi skulle tvingas träffa honom igen, inom 6 månader.
Men ett par dagar efter detta så ringer Fetknoppen till min lillebror & säger att vi kan komma & hämta allt. Och det var verkligen ALLT vi ville ha efter mamma. Lillebror åkte förstås dit på en gång & nu är det över. NU ÄR DET ÖVER. Fetknoppen ska raderas ur mitt liv. Jag vill inte ödsla mer energi & kraft på att vara arg, ledsen & besviken på honom. Han är inte värd det. Han är inte värd ett endaste dugg. Visst dyker han upp i mitt huvud nån gång ibland & visst blir jag förbannad på hur han betett sig mot oss, sin "älskade" frus barn, men det får vara nog nu. Jag sätter stopp för mina tankar då.
Min första arbetsdag efter semestern var måndagen den 1 september. För mig innebär hösten alltid en nystart, jag tror det sitter kvar sen jag gick i skolan & man började en ny årskurs varje höst. September är en höstmånad. Den första dagen i en ny månad är på något sätt en liten nystart. Måndag är nystart på veckan. Så jag hade alltså alla förutsättningar för att göra en nystart när jag kom tillbaka från semestern; måndagen den 1 september. Och jag har verkligen gjort det. Både fysiskt & psykiskt har jag gjort nystart. Jag har sopat undan Fetknoppen & ältar inte det som hänt lika mycket. Dessutom drog jag igång en detox, började äta GI-mat igen & är ute på morgonpromenader. Och det har gett resultat; jag mår mycket bättre.
Jag har hittat smulor av den gamla Lilla Fi & bakat ihop den med den nya Lilla Fi. Den gamla var inte bara bra, hon var sönderstressad fast hon visste det inte själv, hade svårt att slappna av & lita på att andra människor kunde göra saker minst lika bra som hon själv. Hon fixade & styrde med allting själv istället för att låta andra hjäpa till. Dom bitarna börjar suddas ut & finns inte så mycket i den nya.
Den nya Lilla Fi har fått lära sig att tänka på allt detta & jobbar med det, varje dag. Hon har fått lära sig att det inte ligger i hennes händer att folk runt omkring henne ska vara lyckliga. Det är upp till var & en. Hon finns fortfarande som en väldigt god vän & stöttar alla sina fantastiska vänner men hon ansvarar inte för deras lycka. Den nya Lilla Fi tänker mer på vad HON vill, känner efter & gör inte bara för att.
Jag har inte på något sätt glömt, förträngt eller kommit över det som hänt men jag vill gå vidare nu. Jag har plåstrat om mina sår & dom har läkt ihop en del men visst kommer ärren gå upp & såren öppna sig emellanåt. Men det tar jag hand om då. Nu vill jag leva & njuta av livet. Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte vet vad som händer & hur mycket, eller lite, tid man får här på jorden. Var & en ansvarar för sin egen lycka & jag ska försöka ta det ansvaret nu.