Rastlös

Den har kommit smygande. Rastlösheten. Den kommer i takt med att löven börjar bli gula & röda & luften blir så där hög & klar. Det kliar liksom inuti, i själen. Det är samma sak varje år. Jag börjar fundera på vad jag ska göra med mitt liv, vad jag ska bli när jag blir stor, vart jag ska bo, hur jag ska bo, om jag någon gång kommer kunna skaffa mig den där hunden jag längtar så efter, om livet ska vara så här nu fram tills den dag jag dör, är det här allt...? Jag vet att känslan försvinner efter ett tag. Jag väntar ut den. Men... Det kliar...
Den här hösten är lite annorlunda mot tidigare höstar. Jag är annorlunda. Jag har gått igenom så mycket & är förändrad på många olika sätt. Jag jobbar med mig själv, flera gånger varje dag, & får hjälp av psykologen att förstå varför jag är som jag är & vad jag behöver jobba med för att må bättre. Jag ser att jag sakta men säkert förstår vad jag måste ändra på & hur & jag tar små, små steg i rätt riktning. Ibland faller jag tillbaka i det gamla men jag vet att det inte är konstigt, jag ser det inte som ett misstag. Jag har formats & levt i 30 år & det tar tid att ändra på det. Men jag vet att jag måste, för att kunna må riktigt bra.
Jag tänker att kanske den här rastlösheten kommer försvinna, eller i alla fall bli mindre, när jag hittar hem i mig själv. När jag lyssnar inåt, sätter mig själv i första rummet. Kanske kan jag då höra vad min inre röst råder mig att göra. Än så länge är den inte så stark & överröstar inte alltid den gamla rösten men den kämpar & skriker ibland för att göra sig hörd. För att höras över rösten som ibland, vid vissa tillfällen, ropar "Egoist!". Jag är så van att vara andra till lags, bli bekräftad & göra rätt att när jag nu försöker tänka på mig själv först så känner jag mig ibland egoistisk. När jag idag berättade detta för psykologen frågade hon mig om någon någon gång kallat mig egoistisk. Jag kan inte komma på en enda gång. Jag tror inte någon som känner mig skulle kalla mig det. Och då blir jag återigen påmind om att det är viktigt att jag jobbar med mig själv. Återigen inser jag att jag måste må bra i mig själv för att kunna finnas där för andra. Men jag är i alla fall på rätt väg. Ett litet steg i taget. Tänk efter. Känn efter.
Jag har börjat göra detta även på jobbet. Det är spännande. Den tjänst jag har som administratör innebär ju mycket att finnas där för andra & hjälpa till här & där. Och det har jag gjort, kört på utan att tänka efter eller ifrågasätta. Men nu gungar det till lite emellanåt. Jag gör inte bara saker för att vara snäll. Jag ifrågasätter om det verkligen är något jag SKA göra. Jag ifrågasätter om vi ska lägga energi på att lösa något som någon anser vara ett problem när det inte är ett problem. Min chef är expert på sånt. Det är en av få saker han är väldigt bra på, tyvärr. Idag stod jag på mig & till slut lyssnade han. Ytterligare en vinst för snälla Lilla Fi som alla vet alltid ställer upp utan att ifrågasätta. Ha ha.
Jag är grymt trött på den situation vi har på jobbet. En slutar, en ny blir anställd bakom ryggen på oss, en försvinner nog inom kort, en är utlånad till ett projekt, en har troligtvis börjat leta andra jobb. Vår chef är bara chef när det ska beslutas något kul som han brinner för men vill inte vara chef & styra upp oss i gruppen. Vi vill jobba med att få ihop ett bra team men vår chef tycker sånt är jobbigt & blundar för det. Jag väntar & väntar på att bli anställd men är rädd att jag väntar förgäves. Ingen kan ge mig en vink om när en anställning kan bli aktuell. Jag är frustrerad & irriterad & motivationen för jobbet är lika med noll. Det är svårt att veta vad jag ska göra. Blir jag anställd får jag mycket bättre möjligheter till utveckling, för att inte tala om lön & trygghet. Men samtidigt frågar jag mig själv om jag trivs & vill fortsätta jobba där jag är? Jag har bestämt mig för att ha lite mer tålamod & inte göra något förhastat. Men jag har uppdaterat mitt CV på Monster & ska nog ta en vända med mitt personliga brev också. Och jag håller lite koll bland platsannonserna i tidningen...
Ikväll ringde min vän i Stockholm. Jag har känt honom nästan hela mitt liv. Sen vi började lekis. Det är ju några år sen nu... Vi ses tyvärr inte speciellt ofta & pratar inte var & varannan vecka men när vi väl hörs är allt som det ska vara. Det går åt åtminstone en halvtimme till varje samtal, oftast en timme. Ikväll hade han något roligt att berätta för mig. Han & hans fru ska ha barn! Jag blev alldeles pirrig i magen & började nästan gråta. Jag blev så glad! Nu hoppas jag att vi kan träffas snart. Vi ska försöka få till en lördag-söndag någonstans mitt emellan Göteborg & Stockholm. Mitt emellan Stockholm & Göteborg. Hm. En snabb koll på kartan säger Askersund. Eller Mjölby. Inte allt för upphetsande ställen direkt. Detta tål att tänkas på.
Nu har klockan hunnit bli över åtta. Jag är inte speciellt hungrig - konstigt nog - men jag borde nog äta. Jag har en fisksoppa som väntar på mig. Det var vad frysen hade att erbjuda när det gällde mat som var lagad. Kocken är ute på spaning ikväll: Stand up hos en konkurrent. Middag innan det. Då hade jag ingen som helst lust att laga mat ikväll. Så in med fisksoppan i mikron...