Att gömma sig för världen lite

Idag gick det inte. Det brast. Imorse, i hallen, på väg ut genom dörren för att hinna i tid till bussen. Kocken kom upp & undrade hur det var med mig & jag gömde mig i hans famn & grät. Stora, salta, varma tårar tog med sig den nyss målade mascaran ner för kinderna.
Jag vet inte varför. Bara att det gör så ont inuti. Och allt känns så meningslöst. Och det är bland det jobbigaste - jag vill inte att det ska kännas meningslöst! Jag vill inte låta sorgen få grepp om mig så här. Jag vill inte se allt i svart.
Kockens famn är så stor & varm & trygg. Där kan jag krypa in & gömma mig för resten av världen. Där är jag skyddad. Men jag kan inte stanna där. Jag måste ta mig vidare. Jag måste fortsätta. Jag vägrar ge upp - vad skulle förresten ge upp innebära? Det uttrycket finns inte i min ordlista. Jag kan inte ens föreställa mig vad det skulle innebära. Att jag en morgon bara inte skulle gå upp ur sängen utan ligga kvar där & inte orka ta för mig av livet? Låta sorgen vinna? ALDRIG NÅGONSIN.
Kocken körde mig till jobbet. Jag var helt, totalt slut. Huvudet kändes som en tom plåtburk som någon satt & slog en hammare i. Jag mådde illa, svettades & frös. När jag kom till jobbet insåg jag att jag inte orkade vara bland folk idag. Inte ens tanken på alla fina jobbarkompisar jag har kunde förmå mig att stanna på jobbet idag. Så jag tog ett djupt andetag & gick in bara för att hämta min dator & åka hem igen med Kocken.
Ja, jag har gömt mig för världen lite grann idag. Men inte helt & hållet. Jag hade ett telefonmöte på förmiddagen, jag har svarat på mail, pratat med Skotten på chatten & med Villakillen i telefon. Hoppet är inte helt ute för mig. ;) Jag behövde bara fly undan lite. Hålla världen på avstånd en stund.
Det känns bättre nu ikväll. Nyblivna mamman (som nog måste få ett nytt namn här i bloggen inser jag eftersom Lillkillen nu är över 7 månader) har erbjudit mig både sällskap & telefonsupport. Foxy hade ringt på alla mina tre telefonnummer för att höra hur det var med mig. Pappa ringde & försäkrade mig om att dom finns där för mig. Jag vet att jag har ett helt otroligt, fantastiskt nätverk av underbara människor som bryr sig om mig. Jag är så ofantligt tacksam för det. Det hjälper. Mycket.
Nu ska jag vika ihop & lägga in tvätten & sen krypa under täcket & lyssna en första gång på nästa steg i min avslappning. Det är nyttigt & gör gott.

Följer du bloggen?

Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.