Sorgen & saknaden kommer oftare nu. Den finns ju alltid där men nu ett tag har den varit extra stark. Så mycket som snurrar i mitt huvud. Så mycket tankar, undringar, funderingar, så många varför. Så många gånger jag tänker "är det verkligen sant? har det hänt, på riktigt?".
En del av min egen historia är förlorad. Min uppväxt & mitt liv så som mamma såg det är borta. Det tog mamma med sig i sin död.
Jag blir så trött av alla dessa snurrande tankar. Helt slut. Mentalt utmattad.
Det är så svårt att förklara detta för någon annan. Det är svårt för mig att vara tydlig med varför jag inte är på topp. "Jag saknar mamma." Ja, men det är väl klart att jag gör det. Men att förklara för någon att det ibland känns så tungt, så tungt, så tungt så man inte vet vart man ska ta vägen, det är svårt. Det är svårt att sätta ord på känslor & förklara hur det känns. Svårt, näst intill omöjligt. Därför försöker jag oftast inte ens. Stänger igen & önskar jag kunde tugga i mig plåster för såren där inuti. Såren som emellanåt rivs upp men som ingen annan ser. Såren som gör så ont, så ont.
Julen närmar sig med enorma jättekliv & jag får svårt att andas när jag tänker på det. Jul hemma med familjen men utan mamma. Jag undrar hur jag ska göra för att inte bryta ihop där hemma hos mormor & morfar kl 13 när vi som alltid samlas för att äta julbord.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Ja du, Lilla Fi, vi vet ju att det där med att sorgen skulle läka såren, det är bara blahablaha. Det som händer är att det växer fram sårskorpor som skyddar såret lite, men rätt vad det är så stöter man emot och det går upp. Ibland lite oftare, ibland mer sällan. Det är det som är sorg, att leva med såren, inte bara överleva.
Och är det någon som förstår om du bara vill gråta, så är det din mormor o morfar. De saknar sitt barn på jul, du din mamma. Du kan vara trygg hos dem. Kram.
Skicka en kommentar