Grubblar

Psykologen har sagt åt mig att inte grubbla så mycket. Att lämna grubblandet till de tillfällen jag träffar henne. Jag förstår vad hon menar. Min hjärna har gått på högvarv en längre tid nu. Men hur lätt är det att säga åt sin hjärna att sluta grubbla? Det funkade rätt bra när jag hade bokade tider hos psykologen. Då kunde jag, när grubblandet satte igång, säga åt min hjärna att vänta till då & då. Men nu har psykologen semester. När hon är tillbaka har jag semester. Alltså har jag min nästa tid i början av september. Min hjärna tycker det är lite långt att vänta tills dess med sina grubblerier.
Den här gången har grubblandet vaknat till liv på grund av att mammas man ringt Lillebror. Han undrade om vi ville komma & hämta mammas saker. Undrade när vi kunde göra det eftersom dom - han & hans nya flamma antar jag - ska åka bort i augusti. Jag & Lillebror har ju inväntat boupptäckningen, en never ending story. Enligt testamentet mamma & mammas man skrev har vi ju ingen rätt till någonting förrän han går bort. Men nu har han tydligen bråttom med att bli av med mammas saker. Hans nya flamma kanske inte vill ha kvar mammas saker. Och vi vill för den delen inte att hon ska röra mammas saker.
Det känns bara så... Jag vet inte... Smutsigt... Han smutsar ner mammas minne. Han glömde mamma efter bara ett par månader. Hur kan han göra det om han älskade mamma så mycket som han hela tiden förklarade för oss att han gjorde? Hur kan han ersätta henne så fort?
Psykologen säger att jag inte ska grubbla över det här men hur i hela världen kan jag låta bli att göra det?! Hon säger att mamma, var hon nu är, förstår honom. Det tror jag inte ett jävla dugg på. Mamma är svinförbannad & ledsen över hur illa han beter sig. Hur självisk han är. Inte en enda gång har han frågat hur någon annan har det. Bara talat om vilken underbar människa mamma var & hur mycket han älskade henne. Och hur mycket var det värt då? Och varför tror han att han måste tala om det för oss? Vi vet. VI VET.
Jag är förbannad. Arg. Och jag ser inte fram emot nästa helg när vi nu antagligen ska hem till mamma & ta hand om hennes grejor. Jag vill inte träffa mammas man. Jag vill inte se honom. Jag vill inte prata med honom. Jag vet inte hur jag ska hämta kraft till att klara av det men på något sätt vet jag att jag måste. Att jag kommer klara det. Kocken följer med. Lillebror & hans tjej är med. Tillsammans är vi starka. Men ibland känner jag mig så liten, så liten. Önskar att jag var liten & inte behövde bry mig om nånting mer än mina plåstrade knän & kliande myggbett. Tänk vad livet var lätt när man var liten.