11 juli 2008 - Lilla Lobelias dag

Imorse ringde väckarklockan redan 05.15. En dusch för att vakna. Lite yoghurt & en macka. Sen iväg i bilen för att vara hos Lilla Lobelia klockan sju. Lilla Lobelia hade en tid på sjukhuset, hon skulle få svar på proverna dom tog för ett par veckor sedan. Hon skulle få veta om dom fått bort all cancer eller om det fanns mer.
Hon frågade mig för ett par veckor sedan om jag kunde följa med henne. Utan tvekan sa jag ja. Självklart ville jag ställa upp för en vän som ställt upp så fantastiskt för mig under denna jävliga vår. Samtidigt funderade jag på hur det skulle bli. Hur det skulle bli om beskedet blev negativt, om det fanns cancer i det dom tagit bort. Hur skulle jag kunna stötta henne då? Jag ville inte tänka negativt men eftersom risken ändå fanns var jag tvungen att försöka göra det. Försöka att på något sätt förbereda mig. Jag lyckades inget vidare. Jag klarade inte riktigt av att tänka tanken. Och tack & lov så fick vi ett glatt besked på en gång när kirurgen kom in i rummet!
Jag trodde jag skulle explodera, börja gråta & skratta på en gång. Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen där jag satt på min stol. Men det blev för mycket känslor & jag reagerade knappt alls. Precis som Lilla Lobelia. Det gick inte riktigt att ta in på en gång. Inte förrän kirurgen var klar & gick ut. Då kramade vi varandra länge & hårt & grät. Glädjetårar. Lät all spänning bara släppa.
På vägen ut till bilen upprepade vi det flera gånger. Hela tiden. Är det verkligen sant? Var det verkligen så han sa, att allt var bra? Och vi konstaterade båda två, gång på gång, att det faktiskt var sant. Vi var så upprymda & glada att vi glömde checka ut parkeringsbiljetten & fick åka ut & in i parkeringshuset en extra gång!
Vi åkte till Mc Donalds. Våra stackars oroliga magar behövde lite frukost & jag behövde kaffe. Och vi behövde nog sätta oss & samla ihop oss lite innan vi åkte hem igen. Ute var det grått & regnigt men vad gjorde det? För oss var det en av livets bästa dagar. Hos oss sken solen & fåglarna kvittrade.
Tänk vilka vändningar livet gör ibland. Både positiva & negativa. Livet ändras från ena sekunden till den andra. Från förtvivlan till hopp. Och ibland tyvärr från hopp till förtvivlan.
Idag är det Lilla Lobelias dag. Jag tänker på henne hela tiden, på det glada besked hon fått idag. På att hon kan få en lugn semester, utan oron för just detta. Oron kommer ju inte försvinna, den kommer finnas där, men just nu fokuserar vi på det positiva en stund.