Tårar för lilla Nisse

Idag har pappas & hans frus katt Nisse flyttat till katthimlen. Visst, det är "bara" en katt men också så mycket mer. Dom har en tendens att bli som ens lilla barn & saknaden måste vara enorm. Jag kan inte ens tänka på den dagen min lilla katt inte finns mer.
Jag tycker att pappa & hans fru har nog med tråkigheter just nu & dom behöver inte än mer. Men pappa sa att det hade ändå varit en fin stund & Nisse mådde inte bra så det var bäst för honom. Lilla Nisse, han springer nog & jagar massor med råttor i katthimlen nu!

Det finns så mycket sorg i mitt hjärta & jag behöver inte mer nu. Det känns överfullt. Och det rinner över lite nu & då. Men det verkar inte hjälpa att jag säger stopp. Det kommer något nytt & något nytt & något nytt... Jag vill bara ha lite lugn & ro i mitt liv & känna mig normal. Och visst gör jag det vissa stunder men varför kan inte dom stunderna vara längre, alltid?
Radhustjejen gav mig i lördags en krönika som Anna Mannheimer skrivit i GP. Den handlade om förlusten av hennes bror. Hon skrev: "Det är påfallande mycket liv runt en människas död. Han blev mer närvarande i mitt liv än han någonsin varit." Och hon reflekterar över när och hur man förstår det som hänt: "Det är ju inte klokt, det är ju över två år sen det hände och plötsligt får jag en chock när jag säger det. Det är först nu jag förstår hur tom och trist och framför allt långdragen döden är."
Det är många kloka ord och beskriver så bra hur det känns. För jag väntar nog fortfarande på att förstå det som hänt. Även om jag vet det så förstår jag det inte. Det är faktiskt för hemskt för att man ska kunna förstå det. Det är bara ett virrvarr av känslor som snurrar runt, som höstlöven far runt i Göteborgs kalla vindar.