Inte mer nu...

Varför måste livet vara så hårt? Varför måste det utsätta mig & mina nära & kära för en massa elände? När är det nog?!
Ikväll går mina tankar till pappa & hans fru. Jag hoppas & önskar att fläckarna på hennes lunga är någonting annat än det pappa pratade om när han ringde: lungemfysem.
Jag vet inte så mycket om den sjukdomen & vad den innebär men läser lite på nätet & försöker att fokusera på meningen "många lever bra trots sjukdomen".
Jag blev chockad & ledsen när jag pratade med pappa. Chocken gjorde att jag inte fick fram så många tröstande, förstående ord men ni vet att jag tänker på er. Att jag finns här för er lika mycket som ni finns här för mig när jag har det jobbigt.
Jag försöker också fokusera på morgondagen då det är Lillkillens namngivning. Dagen då jag officiellt ska bli hans fadder. Det är skönt att se ett nytt liv växa & må bra mitt ibland allt elände. Man måste försöka se det positiva & inte bara gräva ner sig i eländet, inte ge upp.
Igår hade jag utvecklingssamtal med min konsultchef & bland allt vi pratade om talade hon om för mig hur stark hon tycker jag varit & hur fantastisk jag är som tagit mig igenom allt detta på ett så bra sätt, att jag klarat av att komma tillbaka. Jag blev så rörd så jag fick tårar i ögonen. Jag är stolt över mig själv när jag får höra sånt.
Det här blev visst mest en massa röriga tanka men så är det ibland. Så är livet & min blogg speglar ju mitt liv. Nu hoppas jag att Kocken snart kommer hem från avtackningsmiddagen för en av kollegorna. Jag behöver hans stora, varma famn. Där känner jag mig trygg & skyddad från livets eländigheter.