Kortvarig lycka

Det här skrev jag på jobbet imorse. Måndag morgon & jag kände mig sur & tvär, irriterad & ledsen & vara bara tvungen att skriva av mig.

Säg den lycka som varar längre än ett dygn… Jag hann knappt få på pränt att Fetknoppen var ute ur mitt liv förrän han klampade in i det igen, med stora kängor med stålhättor.
Igår eftermiddag ringde jag Lillebror bara för att höra hur det var med honom. Han berättade då att Fetknoppen tidigare på dagen ringt & sagt att han hade hittat mer av mammas saker som vi skulle ha, bl a julsaker. Detta trots att han förra gången Lillebror var där sa att detta var det sista, allt det vi skulle ha hade vi då fått. Men nu hade han tydligen städat förrådet (så dags nu...) & som sagt hittat mer saker.
Lillebror åkte dit för att hämta grejorna, intet ont anande. Väl där kommer Fetknoppens kärring ut på gatan & börjar ifrågasätta varför vi smutskastat henne på begravningsbyrån!!! Hon syftar väl på att Lillebror & jag förklarat för Fetknoppen hur illa det påverkat oss när kärringen ringt till Lillebror, på fyllan & sluddrat om att han kunde komma & hämta mammas saker. Man kan ju tycka att en vuxen människa får stå för sina handlingar & inte vända det till att vara smutskastning när man i efterhand diskuterar det. Lillebror förklarade bestämt att han inte ville ha något med henne att göra, att det här är något mellan oss & Fetknoppen & att hon kan hålla sig utanför. Hon sa att dom, Fetknoppen & hon, nu när hon flyttat in där ville bli av med alla mammas grejor. Hon ville att vi skulle lösa detta på ett bra sätt, att vi kunde hälsa på varandra om vi sågs på stan osv. Ja, det har ju vi försökt göra länge, lösa det hela på ett vettigt sätt, men det har ju inte fungerat & dessutom är det inget som hon har med att göra.
Sen började hon gå på om att vi inte tagit hand om Fetknoppen när han kom hem från Thailand & att vi inte ringt till honom & inte brytt sig om honom. Så falska anklagelser, jag blir så arg så jag skakar!!! Det första vi tänkte på när jag kom hem till mormor & morfar samma dag som vi fått veta det var hur det var med Fetknoppen, hur han mådde osv. Vad vi vet fanns ju inte kärringen ens med då men det är ju vad vi tror & det får man väl fundera ett varv till på… (Fetknoppen pratade dessutom om att det går rykten om att hon kärringen fanns redan innan mamma gick bort. Vad ska min lillebror svara på det…?) Hon har dessutom inte förstått att vi är många som förlorat någon, inte bara Fetknoppen som förlorat någon som han känt knappt två år & som han glömde efter… Tja, efter ett par veckor kanske? Jag & Lillebror har förlorat vår mamma. Mormor & morfar har förlorat sin dotter. Min morbror har förlorat sin syster, sitt enda syskon. Jag kan inte minnas att Fetknoppen en enda gång har frågat någon av oss hur VI mår. Inte en enda gång har han visat medkänsla för oss. Han har bara varit som ett barn som måste bli omhändertagen.
Till slut gick kärringen in & Lillebror blev själv kvar med Fetknoppen. Han är ju helt okapabel till att klara sig själv & sa inte så mycket då. Men han gjorde i alla fall klart att han inte längre ville ha något kvar efter mamma, att han gått vidare. Det är ju tvärtemot vad han sa på bouppteckningen. Då ville han till exempel inte ge ifrån sig vår morfars mormors gamla chiffonjé & anledningen till det var för att i den fanns saker som var Fetknoppen & mammas. Det är tvära kast… Till slut hade Lillebror packat in alla grejor i bilen & talat om för Fetknoppen att det var det sista dom sågs & att detta är avslutat nu.
Jag tycker så synd om min stackars lillebror som får klara allt det här utan mig… Han är stark & klarar situationen bra men nu har vi båda bestämt att vi suddar ut det här nu. Försöker dom ta kontakt med oss så svarar vi inte. Det finns ingen anledning över huvudtaget.
Men det är inte riktig slut än… Kärringen har även ringt min mormor. HON har ringt sin fästmans döda frus mamma. Ni hör ju själva hur sjukt det låter. Varför ringer HON?! Hon ville fråga om mormor ville ha några saker som var kvar efter mamma. Och dessutom passade hon på att spy galla också, så klart. Samma visa om att vi inte brytt oss om Fetknoppen. Hur understår hon sig att ringa till min snälla, söta, rara mormor som är en av dom mest omtänksamma människorna på denna jord & anklaga henne för nåt sånt?! Hur kan en människa bete sig så? Hur kan man sjunka så lågt? Det tyder bara på att det är något fel i huvudet på henne. Det finns ingen annan förklaring. Fy fan.
Nu måste jag ta nya tag för att ta mig vidare efter det här. Jag får inte låta det är ligga & gro i mig. Det tillåter jag inte. Men det känns som om jag backat några steg igen. Jag får ta nya tag. Jag sänker mig inte till deras nivå, jag är en så mycket bättre människa än dom & jag låter dom inte dra ner mig till dras nivå. Men som jag önskar att jag kunna ruska om dom & tala om för dom & visa att så här behandlar man inte mig & dom som står mig nära.