När man tror att det inte kan bli värre så blir det just det. Ännu värre. Jag undrar om & om igen när det ska ta slut. När ska jag bara få sörja?
Jag började skriva på vad som hänt men jag orkar inte. Hur ska jag orka? Hur mycket ska man behöva orka? Är det inte tillräckligt att ha förlorat sin mamma på det sätt jag gjort? Ska jag & min familj dessutom behöva stå ut med att bli så illa behandlade av Fetknoppen som vi blir?
Jag kan inte förstå hur han beter sig. Det går bara inte att förstå. Man kan inte fatta att det händer på riktigt. Han ska ju föreställa en vuxen människa men beter sig som ett barn. Eller som någon helt utan hjärta. Finns det människor som är födda utan empati? Jag är helt övertygad om det nu. För har man en gnutta empati gör man inte så som han gör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Gumman, det går inte att förstå. Och för sådana som du och jag är det helt värdelöst, för vi vill ha svar, skäl, förklaringar. Men ibland finns det inga. Inga som spelar någon roll i alla fall. Och då får vi träna på att vända ryggen till och inte lägga energi på det vi inte kan påverka. Lätt... men du kan. Jag vet. För jag tror på dig.
Skicka en kommentar