Jag har kommit till insikten att jag är klar med denna blogg.
Jag har nu tagit mig igenom ett år sedan mamma gick bort. Upplevt allt utan mamma en första gång. När man sagt till mig att första året är värst har jag tänkt att det hjälper ju inte att det går två år, tre år, fyra år osv. Men nu kan jag faktiskt se att det är nog jobbigast första året. Det är inte det att jag saknar henne mindre men det gör inte lika ont att sakna henne nu. Och jag tänker inte mindre på henne nu än tidigare men minnena är kanske lite ljusare. Jag fokuserar på de goda minnena, allt roligt vi hade tillsammans, istället för att gräva ner mig i varför & hur hemskt det är att hon är borta.
Jag har ju börjat gå i terapi igen också. Det är fantastiskt skönt! Vilken ego-grej! Min terapeut är bra. Han lyssnar & tar in, funderar & säger väldigt kloka saker. Jag får insikter varje måndag jag är där & träffar honom. Besöken hos terapeuten har satt guldkant på mina måndagar, som jag tidigare kanske inte haft som bästa dagen i veckan... Nu ser jag fram emot att gå dit & få ventilera, fundera & upptäcka nya saker om mig själv & hur jag fungerar & varför.
Jag vet inte riktigt varför jag känner mig klar med den här bloggen men så är det. Kanske börjar jag på en ny blogg men just denna får vara avslutad nu.
Tack alla ni som läst & kommenterat, stöttat & peppat. Tack & adjö!
söndag 8 mars 2009
tisdag 17 februari 2009
Grattis mamma
Idag skulle min mamma ha fyllt 55 år. Jag tror hon har en stor fest idag - vart det nu än är hon är. Hon är så klart festens stjärna, äter & dricker gott, twistar till ett liveband & har alla sina änglavänner omkring sig & önskar att vi kunde se hur lycklig hon faktiskt är, trots att hon inte får vara bland oss längre.
Jag orkar inte vara ledsen & sörja. Jag vill försöka tänka på allt gott & alla fina minnen istället. Det mår jag mycket bättre av än att tänka på det hemska som hänt, det trauma som jag faktiskt gått, & fortfarande till viss del går, igenom.
Februari är en tuff månad för alla oss i familjen. Februari innehåller dagen då mamma dog, dagen då vi fick veta det, alla dagar där i början som genomsyrades av total chock, dagarna när vi styrde med alla jobbiga beslut rörande begravningen, dagen då vi fick se mamma en sista gång (ironiskt nog Alla hjärtans dag), mammas födelsedag. Det är en extra jobbig dag kvar & det är mammas begravningsdag den 3 mars. Genom alla dessa extra jobbiga dagar försöker jag ändå fokusera på de ljusa minnena av mamma, på det goda som trots allt kommit ur detta. Och jag är stolt över hur stark jag är som klarar av det, utan att det känns påklistrat & tvunget på något sätt. Och jag är, återigen, så otroligt tacksam för alla underbara nära & kära som finns i min närhet & stöttar. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger: NI ÄR UNDERBARA & FANTASTISKA. Och jag är så otroligt tacksam för att ni finns vid min sida.
Jag orkar inte vara ledsen & sörja. Jag vill försöka tänka på allt gott & alla fina minnen istället. Det mår jag mycket bättre av än att tänka på det hemska som hänt, det trauma som jag faktiskt gått, & fortfarande till viss del går, igenom.
Februari är en tuff månad för alla oss i familjen. Februari innehåller dagen då mamma dog, dagen då vi fick veta det, alla dagar där i början som genomsyrades av total chock, dagarna när vi styrde med alla jobbiga beslut rörande begravningen, dagen då vi fick se mamma en sista gång (ironiskt nog Alla hjärtans dag), mammas födelsedag. Det är en extra jobbig dag kvar & det är mammas begravningsdag den 3 mars. Genom alla dessa extra jobbiga dagar försöker jag ändå fokusera på de ljusa minnena av mamma, på det goda som trots allt kommit ur detta. Och jag är stolt över hur stark jag är som klarar av det, utan att det känns påklistrat & tvunget på något sätt. Och jag är, återigen, så otroligt tacksam för alla underbara nära & kära som finns i min närhet & stöttar. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger: NI ÄR UNDERBARA & FANTASTISKA. Och jag är så otroligt tacksam för att ni finns vid min sida.
Följer du bloggen?
Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.
Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.
måndag 29 december 2008
Borta bra men hemma bäst
Hur trevligt det än är att åka hem & träffa familjen så är det påfrestande att vara inneboende hos kompisar eller familjen & att bo i en resväska. Allt måste planeras i tid & schemaläggas för att man ska hinna med allt & alla. Först hemma i min hemstad & sen hos Kockens föräldrar.
I år hade vi bestämt att vi inte skulle planera in för mycket men det frestar ändå på, jag funkar ju inte riktigt som jag gjort förr & orkar inte med på samma sätt som tidigare.
Men på det stora hela blev första julen utan mamma helt ok. Visst var det hela tiden någon som saknades; en glöggmugg för mycket hos mormor & morfar, en extra dukad plats vid bordet hos moster & morbror men jag kände att hon var med mig & jag tror det var min ängelmamma som såg till att det snöade på oss på julafton!
Nu njuter jag av några lediga dagar här hemma utan en massa inplanerat & fantiserar om att det någon gång kommer en jul när jag får fira hemma hos mig med mina nära & kära - utan att jag behöver fara över halva landet...
Följer du bloggen?
I år hade vi bestämt att vi inte skulle planera in för mycket men det frestar ändå på, jag funkar ju inte riktigt som jag gjort förr & orkar inte med på samma sätt som tidigare.
Men på det stora hela blev första julen utan mamma helt ok. Visst var det hela tiden någon som saknades; en glöggmugg för mycket hos mormor & morfar, en extra dukad plats vid bordet hos moster & morbror men jag kände att hon var med mig & jag tror det var min ängelmamma som såg till att det snöade på oss på julafton!
Nu njuter jag av några lediga dagar här hemma utan en massa inplanerat & fantiserar om att det någon gång kommer en jul när jag får fira hemma hos mig med mina nära & kära - utan att jag behöver fara över halva landet...
Följer du bloggen?
Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.
torsdag 11 december 2008
Vad gör väl det?
När Radhustjejen i sitt sms nu på kvällen frågade mig hur jag kände mig idag så stannade jag upp där jag var, mitt i badrumsstädningen. Med ett stort leende i ansiktet konstaterade jag att jag var helt genomtäppt i näsan, trött som en tok & vrålhungrig. Inget vidare, jag håller med, men samtidigt log jag ju som sagt & tänkte "men vad gör väl det? jag mår bra inuti, i själen, nu". Och så gick jag ner i tvättstugan & hämtade duken jag lånat av Foxy till glöggfesten på lördag & manglade den! Och blev glatt överraskad när killen i min ålder som höll på att tvätta frågade mig om jag ville ha hjälp med att vika duken...! Det är lite trist att bli överraskad när folk erbjuder sig att hjälpa till, det tyder ju på att det inte händer allt för ofta, men samtidigt är det härligt när det väl händer & speciellt vid oväntade tillfällen. Killen blev nog inte så lite förvånad när han förstod att jag inte bara skulle vika ihop duken utan faktiskt även mangla den. *ha ha ha* Mamma är nog stolt över mig nu, över att jag lärde mig mangla då när jag var liten & tittade på när hon styrde med detta & att det faktiskt händer då & då att jag gör det själv också. Jag minns den underbara känslan när man kröp ner i en nybäddad säng med manglade lakan som hängt ute i sommarsolen & torkat. Åååååhhhhhh...
onsdag 10 december 2008
Snabba vändningar
Jag har problem med att hänga med i svängarna. Ena dagen är det nattsvart & så vaknar jag dagen efter & allt känns så mycket lättare. Som om det plötsligt är lättare att andas.
Jag funderar på vad det är som utlöser dom här svackorna & vad som gör att jag tar mig upp ur dom igen. Men jag finner inget svar & tror jag gör bäst i att inte grubbla så mycket på det. Jag får låta sorgen ha sin gång & försöka glädja mig åt att det går längre tid mellan dom här rejäla svackorna & att dom inte håller i sig lika länge.
Fikakvällen igår hos Radhustjejen med Nyblivna Mamman & Lillkillen & att bara få sitta & prata, älta lite & gnälla emellanåt gjorde sitt till för att jag nu känner att jag är på väg upp igen. Att jag har mycket att stå i på jobbet hjälper också till, mycket men inte för mycket. Lagom - så klart alltid bäst. Och att vi är ett härligt gäng på jobbet som trots rörig omorganisation & oro för varsel försöker hålla humöret uppe & peppa varandra & ta oss tid för en fika då & då gör gott för själen. För att inte tala om Skottens skotska vinterkaka! Den gör underverk! ;)
Jag försöker tänka på allt jag har att vara tacksam för istället för att ge det jobbiga, svarta & negativa en massa fokus. Det är inte alltid så lätt men man måste ju i alla fall försöka.
Jag funderar på vad det är som utlöser dom här svackorna & vad som gör att jag tar mig upp ur dom igen. Men jag finner inget svar & tror jag gör bäst i att inte grubbla så mycket på det. Jag får låta sorgen ha sin gång & försöka glädja mig åt att det går längre tid mellan dom här rejäla svackorna & att dom inte håller i sig lika länge.
Fikakvällen igår hos Radhustjejen med Nyblivna Mamman & Lillkillen & att bara få sitta & prata, älta lite & gnälla emellanåt gjorde sitt till för att jag nu känner att jag är på väg upp igen. Att jag har mycket att stå i på jobbet hjälper också till, mycket men inte för mycket. Lagom - så klart alltid bäst. Och att vi är ett härligt gäng på jobbet som trots rörig omorganisation & oro för varsel försöker hålla humöret uppe & peppa varandra & ta oss tid för en fika då & då gör gott för själen. För att inte tala om Skottens skotska vinterkaka! Den gör underverk! ;)
Jag försöker tänka på allt jag har att vara tacksam för istället för att ge det jobbiga, svarta & negativa en massa fokus. Det är inte alltid så lätt men man måste ju i alla fall försöka.
Följer du bloggen?
Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.
Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.
måndag 8 december 2008
Att gömma sig för världen lite
Idag gick det inte. Det brast. Imorse, i hallen, på väg ut genom dörren för att hinna i tid till bussen. Kocken kom upp & undrade hur det var med mig & jag gömde mig i hans famn & grät. Stora, salta, varma tårar tog med sig den nyss målade mascaran ner för kinderna.
Jag vet inte varför. Bara att det gör så ont inuti. Och allt känns så meningslöst. Och det är bland det jobbigaste - jag vill inte att det ska kännas meningslöst! Jag vill inte låta sorgen få grepp om mig så här. Jag vill inte se allt i svart.
Kockens famn är så stor & varm & trygg. Där kan jag krypa in & gömma mig för resten av världen. Där är jag skyddad. Men jag kan inte stanna där. Jag måste ta mig vidare. Jag måste fortsätta. Jag vägrar ge upp - vad skulle förresten ge upp innebära? Det uttrycket finns inte i min ordlista. Jag kan inte ens föreställa mig vad det skulle innebära. Att jag en morgon bara inte skulle gå upp ur sängen utan ligga kvar där & inte orka ta för mig av livet? Låta sorgen vinna? ALDRIG NÅGONSIN.
Kocken körde mig till jobbet. Jag var helt, totalt slut. Huvudet kändes som en tom plåtburk som någon satt & slog en hammare i. Jag mådde illa, svettades & frös. När jag kom till jobbet insåg jag att jag inte orkade vara bland folk idag. Inte ens tanken på alla fina jobbarkompisar jag har kunde förmå mig att stanna på jobbet idag. Så jag tog ett djupt andetag & gick in bara för att hämta min dator & åka hem igen med Kocken.
Ja, jag har gömt mig för världen lite grann idag. Men inte helt & hållet. Jag hade ett telefonmöte på förmiddagen, jag har svarat på mail, pratat med Skotten på chatten & med Villakillen i telefon. Hoppet är inte helt ute för mig. ;) Jag behövde bara fly undan lite. Hålla världen på avstånd en stund.
Det känns bättre nu ikväll. Nyblivna mamman (som nog måste få ett nytt namn här i bloggen inser jag eftersom Lillkillen nu är över 7 månader) har erbjudit mig både sällskap & telefonsupport. Foxy hade ringt på alla mina tre telefonnummer för att höra hur det var med mig. Pappa ringde & försäkrade mig om att dom finns där för mig. Jag vet att jag har ett helt otroligt, fantastiskt nätverk av underbara människor som bryr sig om mig. Jag är så ofantligt tacksam för det. Det hjälper. Mycket.
Nu ska jag vika ihop & lägga in tvätten & sen krypa under täcket & lyssna en första gång på nästa steg i min avslappning. Det är nyttigt & gör gott.
Jag vet inte varför. Bara att det gör så ont inuti. Och allt känns så meningslöst. Och det är bland det jobbigaste - jag vill inte att det ska kännas meningslöst! Jag vill inte låta sorgen få grepp om mig så här. Jag vill inte se allt i svart.
Kockens famn är så stor & varm & trygg. Där kan jag krypa in & gömma mig för resten av världen. Där är jag skyddad. Men jag kan inte stanna där. Jag måste ta mig vidare. Jag måste fortsätta. Jag vägrar ge upp - vad skulle förresten ge upp innebära? Det uttrycket finns inte i min ordlista. Jag kan inte ens föreställa mig vad det skulle innebära. Att jag en morgon bara inte skulle gå upp ur sängen utan ligga kvar där & inte orka ta för mig av livet? Låta sorgen vinna? ALDRIG NÅGONSIN.
Kocken körde mig till jobbet. Jag var helt, totalt slut. Huvudet kändes som en tom plåtburk som någon satt & slog en hammare i. Jag mådde illa, svettades & frös. När jag kom till jobbet insåg jag att jag inte orkade vara bland folk idag. Inte ens tanken på alla fina jobbarkompisar jag har kunde förmå mig att stanna på jobbet idag. Så jag tog ett djupt andetag & gick in bara för att hämta min dator & åka hem igen med Kocken.
Ja, jag har gömt mig för världen lite grann idag. Men inte helt & hållet. Jag hade ett telefonmöte på förmiddagen, jag har svarat på mail, pratat med Skotten på chatten & med Villakillen i telefon. Hoppet är inte helt ute för mig. ;) Jag behövde bara fly undan lite. Hålla världen på avstånd en stund.
Det känns bättre nu ikväll. Nyblivna mamman (som nog måste få ett nytt namn här i bloggen inser jag eftersom Lillkillen nu är över 7 månader) har erbjudit mig både sällskap & telefonsupport. Foxy hade ringt på alla mina tre telefonnummer för att höra hur det var med mig. Pappa ringde & försäkrade mig om att dom finns där för mig. Jag vet att jag har ett helt otroligt, fantastiskt nätverk av underbara människor som bryr sig om mig. Jag är så ofantligt tacksam för det. Det hjälper. Mycket.
Nu ska jag vika ihop & lägga in tvätten & sen krypa under täcket & lyssna en första gång på nästa steg i min avslappning. Det är nyttigt & gör gott.
Följer du bloggen?
Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.
lördag 6 december 2008
Upprivna sår
Sorgen & saknaden kommer oftare nu. Den finns ju alltid där men nu ett tag har den varit extra stark. Så mycket som snurrar i mitt huvud. Så mycket tankar, undringar, funderingar, så många varför. Så många gånger jag tänker "är det verkligen sant? har det hänt, på riktigt?".
En del av min egen historia är förlorad. Min uppväxt & mitt liv så som mamma såg det är borta. Det tog mamma med sig i sin död.
Jag blir så trött av alla dessa snurrande tankar. Helt slut. Mentalt utmattad.
Det är så svårt att förklara detta för någon annan. Det är svårt för mig att vara tydlig med varför jag inte är på topp. "Jag saknar mamma." Ja, men det är väl klart att jag gör det. Men att förklara för någon att det ibland känns så tungt, så tungt, så tungt så man inte vet vart man ska ta vägen, det är svårt. Det är svårt att sätta ord på känslor & förklara hur det känns. Svårt, näst intill omöjligt. Därför försöker jag oftast inte ens. Stänger igen & önskar jag kunde tugga i mig plåster för såren där inuti. Såren som emellanåt rivs upp men som ingen annan ser. Såren som gör så ont, så ont.
Julen närmar sig med enorma jättekliv & jag får svårt att andas när jag tänker på det. Jul hemma med familjen men utan mamma. Jag undrar hur jag ska göra för att inte bryta ihop där hemma hos mormor & morfar kl 13 när vi som alltid samlas för att äta julbord.
En del av min egen historia är förlorad. Min uppväxt & mitt liv så som mamma såg det är borta. Det tog mamma med sig i sin död.
Jag blir så trött av alla dessa snurrande tankar. Helt slut. Mentalt utmattad.
Det är så svårt att förklara detta för någon annan. Det är svårt för mig att vara tydlig med varför jag inte är på topp. "Jag saknar mamma." Ja, men det är väl klart att jag gör det. Men att förklara för någon att det ibland känns så tungt, så tungt, så tungt så man inte vet vart man ska ta vägen, det är svårt. Det är svårt att sätta ord på känslor & förklara hur det känns. Svårt, näst intill omöjligt. Därför försöker jag oftast inte ens. Stänger igen & önskar jag kunde tugga i mig plåster för såren där inuti. Såren som emellanåt rivs upp men som ingen annan ser. Såren som gör så ont, så ont.
Julen närmar sig med enorma jättekliv & jag får svårt att andas när jag tänker på det. Jul hemma med familjen men utan mamma. Jag undrar hur jag ska göra för att inte bryta ihop där hemma hos mormor & morfar kl 13 när vi som alltid samlas för att äta julbord.
tisdag 18 november 2008
Min fantastiska supportande lillebror
Idag klockan 11.21 fick jag ett sms av min älskade lillebror. Han skrev följande:
"Hörde om varslet. Jag tror du kan vara lugn. Med ditt engagemang, din personlighet och din kunskap har dom inte råd att släppa dig. Keep up the good work."
Jag blev rörd till tårar av hans peppande & ärliga ord.
Nu önskar jag att dom som beslutar på jobbet är lika kloka & klarsynta som min lillebror. ;)
"Hörde om varslet. Jag tror du kan vara lugn. Med ditt engagemang, din personlighet och din kunskap har dom inte råd att släppa dig. Keep up the good work."
Jag blev rörd till tårar av hans peppande & ärliga ord.
Nu önskar jag att dom som beslutar på jobbet är lika kloka & klarsynta som min lillebror. ;)
Att träna sig att tänka positivt
Det var längesen jag bloggade nu. Jag har inte känt samma behov under en period. Jag har ägnat mig åt att träna på att tänka positivt vilket gjort att jag inte tyckt att jag behövt skriva av mig här på bloggen på samma sätt.
Men mina positiva tankar prövas hårt just nu. Min jobbframtid såg osäker ut i och med de besparingskrav som kom för ett par veckor sedan. Jag som skulle bli fast anställd, som äntligen slippa ifrån konsultrollen & få "ett riktigt jobb" hamnade någonstans i ingenting. Informationen kring allt detta var i stort sett obefintlig & det pratades om att göra sig av med konsulter istället för att anställa dom.
Och så igår kom varslet. 350 fast anställda i Sverige varslas & av dom finns 290 här i Göteborg. Poff. Luften gick ur som på en trasig ballong. Jaha, om inte ens dom fast anställda får vara kvar varför skulle då jag som konsult få vara kvar? Min fantastiska kock försöker på alla sätt hjälpa mig i att tänka positivt när jag inte ser något ljus i mörkret. Försöker få mig att tänka på att dom kanske behåller mig just därför att jag är en konsult, en konsult som i ännu sämre tider kan få gå samma dag. Men samtidigt, vad är det för osäker framtid? Som det är nu vet jag inte ens om jag har ett uppdrag att utföra efter årsskiftet. Det är ännu inte förhandlat. Men jag har gjort det jag kunnat, jag har bett min bemanningsansvariga att tjata på min chef för att få till detta. Han behöver en spark i ändan för att detta gjort. Jag försöker tänka att jag har gjort allt jag kan i detta, att det som händer framöver är något som jag inte kan påverka. Men det är svårt. Och det maler hela tiden i huvudet.
Jag tyckte jag började komma på banan, komma in i livet igen efter ungefär 9 månader i något slags luddigt vakum. Jag ville bara fortsätta hitta tillbaka, jobba med mig själv (för nu är tiderna hos psykologen slut), tänka positiva tankar & njuta av livet. Jag behöver lugn & ro på jobbfronten för att kunna göra detta. Med tanke på det jag gått igenom tycker jag inte det är så mycket begärt. Jag är värd det. I huvudet rullar något slags mantra som säger "allt ordnar sig till det bästa, på ett eller annat sätt". Jag måste intala mig själv det för att hindra mig från att bara lägga mig ner & gråta & tycka synd om mig själv. Jag tänker också ofta att det finns alltid dom som har det värre, jag har fortfarande ett jobb att gå till. Tänk så många som redan blivit varslade & dom som redan blivit av med sina jobb.
Jag har under min jobbiga resa detta år fått höra hur stark jag är & jag får väl bara försöka lita på att dom har rätt. Är jag stark så tar jag mig igenom detta också. Precis som när allt med mamma hände så tänker jag: "vad har jag för val?" För mig finns inget annat val än att ta mig igenom det jag ställs inför. Så funkar jag. Det finns säkert många som inte funkar så utan som bara ger upp. Lägger av. För mig är det som sagt inget val. Jag måste vidare. Livet är här & nu & jag vill leva det till fullo & njuta av det. Å den här förbannade förkylningen som slagit klorna i mig & försöker skrämma bort den positiva & glada Lilla Fi ska jag minsann ge en tuff match! Visst kan jag tycka att det är orättvist att jag ska gå & bli krasslig igen, jag som var hemma & var sjuk för bara ett par månader sedan när Kocken klarat sig undan sedan i maj. Men vad hjälper det? Herregud, det är ju bara en förkylning, nog så jobbig, men ändå bara en förkylning. Det finns dom som har det värre...
Nu ska jag sätta i mig en stor sked honung direktimporterad från svärföräldrarnas granne, inte upphettad & med en massa farliga (enligt vissa) & nyttiga (enligt andra) grejor i. Och nu kom Kocken hem dessutom, ska nog bjuda honom på en mugg varm glögg!
Men mina positiva tankar prövas hårt just nu. Min jobbframtid såg osäker ut i och med de besparingskrav som kom för ett par veckor sedan. Jag som skulle bli fast anställd, som äntligen slippa ifrån konsultrollen & få "ett riktigt jobb" hamnade någonstans i ingenting. Informationen kring allt detta var i stort sett obefintlig & det pratades om att göra sig av med konsulter istället för att anställa dom.
Och så igår kom varslet. 350 fast anställda i Sverige varslas & av dom finns 290 här i Göteborg. Poff. Luften gick ur som på en trasig ballong. Jaha, om inte ens dom fast anställda får vara kvar varför skulle då jag som konsult få vara kvar? Min fantastiska kock försöker på alla sätt hjälpa mig i att tänka positivt när jag inte ser något ljus i mörkret. Försöker få mig att tänka på att dom kanske behåller mig just därför att jag är en konsult, en konsult som i ännu sämre tider kan få gå samma dag. Men samtidigt, vad är det för osäker framtid? Som det är nu vet jag inte ens om jag har ett uppdrag att utföra efter årsskiftet. Det är ännu inte förhandlat. Men jag har gjort det jag kunnat, jag har bett min bemanningsansvariga att tjata på min chef för att få till detta. Han behöver en spark i ändan för att detta gjort. Jag försöker tänka att jag har gjort allt jag kan i detta, att det som händer framöver är något som jag inte kan påverka. Men det är svårt. Och det maler hela tiden i huvudet.
Jag tyckte jag började komma på banan, komma in i livet igen efter ungefär 9 månader i något slags luddigt vakum. Jag ville bara fortsätta hitta tillbaka, jobba med mig själv (för nu är tiderna hos psykologen slut), tänka positiva tankar & njuta av livet. Jag behöver lugn & ro på jobbfronten för att kunna göra detta. Med tanke på det jag gått igenom tycker jag inte det är så mycket begärt. Jag är värd det. I huvudet rullar något slags mantra som säger "allt ordnar sig till det bästa, på ett eller annat sätt". Jag måste intala mig själv det för att hindra mig från att bara lägga mig ner & gråta & tycka synd om mig själv. Jag tänker också ofta att det finns alltid dom som har det värre, jag har fortfarande ett jobb att gå till. Tänk så många som redan blivit varslade & dom som redan blivit av med sina jobb.
Jag har under min jobbiga resa detta år fått höra hur stark jag är & jag får väl bara försöka lita på att dom har rätt. Är jag stark så tar jag mig igenom detta också. Precis som när allt med mamma hände så tänker jag: "vad har jag för val?" För mig finns inget annat val än att ta mig igenom det jag ställs inför. Så funkar jag. Det finns säkert många som inte funkar så utan som bara ger upp. Lägger av. För mig är det som sagt inget val. Jag måste vidare. Livet är här & nu & jag vill leva det till fullo & njuta av det. Å den här förbannade förkylningen som slagit klorna i mig & försöker skrämma bort den positiva & glada Lilla Fi ska jag minsann ge en tuff match! Visst kan jag tycka att det är orättvist att jag ska gå & bli krasslig igen, jag som var hemma & var sjuk för bara ett par månader sedan när Kocken klarat sig undan sedan i maj. Men vad hjälper det? Herregud, det är ju bara en förkylning, nog så jobbig, men ändå bara en förkylning. Det finns dom som har det värre...
Nu ska jag sätta i mig en stor sked honung direktimporterad från svärföräldrarnas granne, inte upphettad & med en massa farliga (enligt vissa) & nyttiga (enligt andra) grejor i. Och nu kom Kocken hem dessutom, ska nog bjuda honom på en mugg varm glögg!
söndag 26 oktober 2008
Upp & ner
Helgen hemma i hemstaden har varit jättebra. Mormor & morfar uppskattade middagen & hockeymatchen. Uppskattade att få umgås med oss barnbarn. Morfar & jag var så snygga i våra hockey-halsdukar. Det räckte inte hela vägen fram för vårt lag men vi fick en toppenkväll.
Det var roligt att få tillbringa lite tid med brorsan & hans tjej också. Vi blev inte så sena på stan efter matchen utan åkte hem till dom, lirade lite Guitar Hero & lyssnade på musik. Väldigt mysigt & något som händer alldeles för sällan.
Idag var brorsan & jag tvungna att gå igenom lite saker efter mamma. Det känns som om det aldrig tar slut... Det är kartonger med allt ifrån mammas receptpärmar som jag alltid skojat om att jag vill ärva till hennes gamla väskor, skålen hon fick efter 25 år på jobbet & glasänglarna jag köpte till henne på Jul på Liseberg förra året. Det tar på krafterna att gå igenom allt & vad ska man göra med allt?
Sen satte vi oss tillsammans & tittade igenom arvskiftet som hon som gör bouppteckningen skickat oss. Det gör mig så ont att se svart på vitt hur mycket pengar Fetknoppen får efter min mamma. Han som knappt känt henne, som varit gift med henne några veckor, får flera hundratusen. Flera hundratusen som han & hans nya kan leva upp. Hur fel är inte det? Jag är inte intresserad av pengarna men jag vill inte att dom ska få dom! Och jag får inte ihop det mamma sa efter att dom två gift sig; att vi inte skulle behöva oroa oss för arvet efter henne eftersom dom skrivit. Javisst, dom hade skrivit testamente. Men det innebar ju att han ärvde allt. Han hade rätt till allt hennes så länge han levde. Först när han gått bort skulle vi få det som eventuellt fanns kvar. Visst, hon kunde ju inte veta hur det skulle bli. Att hon skulle gå bort så snart & att han skulle visa sig vara dum i huvudet. Men var hon medveten om alla pengar han skulle få vid hennes eventuella bortgång? Var HAN medveten om det? Det är så många frågor som snurrar runt i mitt huvud. Frågor som jag aldrig kan få svar på. Och jag får bara försöka vara glad för att vi fått hennes saker redan nu. Saker som inte har något ekonomiskt värde men saker som vi minns från vår barndom. Saker som han inte har med att göra.
När vi kom hem här ikväll tittade jag igenom lite foton som mormor gav mig igår. Det var foton från när mamma var liten, ett fars dag-kort från mamma & hennes lillebror (som dog vid 3 års ålder) till morfar, ett foto från mammas möhippa, hennes & pappas bröllop, på mamma tillsammans med mormor & morfar, på mamma & mig när jag var liten, på mamma, pappa, lillebror & mig en midsommar på landet hos mormor & morfar. När vi fortfarande var en familj. Då brast det. Då revs såret upp inuti mig. Det blev ett stort, öppet sår igen & det gör så ont. Hur blev det så här? Hur kunde allt det här hända? Hur kom det sig att jag var tvungen att gå igenom allt det här? Varför? Varför? Varför?
Jag har i alla fall kommit till en insikt i helgen. Jag ska fira jul. Jag vill på något sätt fira jul med mina nära & kära. Jag vill ta till vara på den tid som jag har med dom. Man vet aldrig vad som händer & hur länge man får glädjen att umgås med dom.
Det var roligt att få tillbringa lite tid med brorsan & hans tjej också. Vi blev inte så sena på stan efter matchen utan åkte hem till dom, lirade lite Guitar Hero & lyssnade på musik. Väldigt mysigt & något som händer alldeles för sällan.
Idag var brorsan & jag tvungna att gå igenom lite saker efter mamma. Det känns som om det aldrig tar slut... Det är kartonger med allt ifrån mammas receptpärmar som jag alltid skojat om att jag vill ärva till hennes gamla väskor, skålen hon fick efter 25 år på jobbet & glasänglarna jag köpte till henne på Jul på Liseberg förra året. Det tar på krafterna att gå igenom allt & vad ska man göra med allt?
Sen satte vi oss tillsammans & tittade igenom arvskiftet som hon som gör bouppteckningen skickat oss. Det gör mig så ont att se svart på vitt hur mycket pengar Fetknoppen får efter min mamma. Han som knappt känt henne, som varit gift med henne några veckor, får flera hundratusen. Flera hundratusen som han & hans nya kan leva upp. Hur fel är inte det? Jag är inte intresserad av pengarna men jag vill inte att dom ska få dom! Och jag får inte ihop det mamma sa efter att dom två gift sig; att vi inte skulle behöva oroa oss för arvet efter henne eftersom dom skrivit. Javisst, dom hade skrivit testamente. Men det innebar ju att han ärvde allt. Han hade rätt till allt hennes så länge han levde. Först när han gått bort skulle vi få det som eventuellt fanns kvar. Visst, hon kunde ju inte veta hur det skulle bli. Att hon skulle gå bort så snart & att han skulle visa sig vara dum i huvudet. Men var hon medveten om alla pengar han skulle få vid hennes eventuella bortgång? Var HAN medveten om det? Det är så många frågor som snurrar runt i mitt huvud. Frågor som jag aldrig kan få svar på. Och jag får bara försöka vara glad för att vi fått hennes saker redan nu. Saker som inte har något ekonomiskt värde men saker som vi minns från vår barndom. Saker som han inte har med att göra.
När vi kom hem här ikväll tittade jag igenom lite foton som mormor gav mig igår. Det var foton från när mamma var liten, ett fars dag-kort från mamma & hennes lillebror (som dog vid 3 års ålder) till morfar, ett foto från mammas möhippa, hennes & pappas bröllop, på mamma tillsammans med mormor & morfar, på mamma & mig när jag var liten, på mamma, pappa, lillebror & mig en midsommar på landet hos mormor & morfar. När vi fortfarande var en familj. Då brast det. Då revs såret upp inuti mig. Det blev ett stort, öppet sår igen & det gör så ont. Hur blev det så här? Hur kunde allt det här hända? Hur kom det sig att jag var tvungen att gå igenom allt det här? Varför? Varför? Varför?
Jag har i alla fall kommit till en insikt i helgen. Jag ska fira jul. Jag vill på något sätt fira jul med mina nära & kära. Jag vill ta till vara på den tid som jag har med dom. Man vet aldrig vad som händer & hur länge man får glädjen att umgås med dom.
söndag 12 oktober 2008
Funderingar en söndagkväll i oktober
Det har varit en helg med höga berg & djupa dalar.
Helgen började bra med träning på fredagkvällen direkt efter jobbet & sen hem & fixa till en god sallad som intogs i soffan framför tv:n. Det blev inte någon sen kväll för vi var båda väldigt trötta, Kocken hade varit ute till 3 dagen innan & däckade i soffan. Själv höll jag mig, hör å häpna, faktiskt vaken!
Och så var det lördag. Jag vet inte riktigt vad som var fel men jag var ledsen & känslig & vi tjafsade om småsaker hela tiden. Telefonen ringde på förmiddagen & Kocken svarade. När jag hörde honom prata hann jag tänka tanken att det kanske var mamma som ringde. Jag hann precis tänka tanken & sen kom jag på det: mamma är död. Jag vet ju att hon är död & ändå förstår jag det inte. Jag var helt uppriven & trasig inuti hela dagen, bara grät på eftermiddagen. Jag vet inte varför eller vad det är som gör att det blir så där ibland. Och det är jobbigt att det är så. Jobbigt att det går ut över Kocken också. För jag kan liksom inte förklara det, när det blir så där. Å hur ska jag kunna det när jag inte förstår det själv?
På kvällen åkte vi i alla fall in till stan & träffade Herr & Fru Blond & käkade en god middag innan vi gick på bio. Det var jättetrevligt att sitta & käka pasta & dricka ett glas vin & prata. Sen köpte vi en massa popcorn & läsk & vräkte i oss. Vi såg Mamma Mia - the movie. Jag konstaterar återigen att jag inte är något fan av musikaler. Men visst var den smårolig emellanåt. Speciellt när Pierce Brosnan sjöng - ganska dåligt - & gick in för det stenhårt! På ett ställe i filmen blev det jättekänsligt för mig. När mamman hjälpte sin dotter göra sig iordning inför dotterns bröllop. Då grät jag. Stora, varma, salta tårar trillade ner för mina kinder & jag mindes den vecka mamma & jag var på Zakynthos, bara hon & jag. Hela tiden blir jag påmind om att jag inte längre har någon mamma. Och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Idag har det varit en mycket bättre dag. Vi tog en rejäl sovmorgon, vaknade inte förrän vid 11-tiden. Inte alls vad vi tänkt oss, vi skulle ha åkt & köpt golv & röjt ur lilla rummet för att kunna börja renovera där. Men men, vi åt en ordentlig frukost med gröt & macka & sen åkte vi till gymmet & körde ett axelpass. Jag har så fantastiskt grym träningsvärk i triceps & magen sen förra passet men det var ändå skönt att få blodet att pumpa genom de värkande musklerna. Efter träningen åkte vi & handlade & var bara hemma & vände innan vi åkte hem till Nyblivna mamman, hennes kock & Lillkillen. Kockarna skulle iväg på en jobbgrej på kvällen men innan det lagade jag & Kocken en god sallad som vi åt tillsammans.
Lillkillen växer & växer för varje gång vi ser honom & han är så söt & rar. Han blir mer & mer en liten person. Nu ler & skrattar han en massa & har lärt sig att greppa saker själv, t ex sin napp. Han dreglar en hel del också men det gör inget. ;) När Nyblivna mamman bytt blöja på honom fick jag äran att ta på honom hans fina blå pyjamas med moln på. Det gick alldeles utmärkt! Småbarn i pyjamas är så himla mysigt, speciellt såna där med fötter på.
Nu på kvällen har vi inte gjort så mycket. Jag frågade Muskelbyggaren om tips på nåt bra pulver man kan äta som mellanmål innan träningen. Jag har tänkt försöka åka vägen om gymmet på mornarna innan jobbet & stå på trampmaskinen eller löpbandet en halvtimme, vilket innebär att jag kommer ha med mig frukost att äta på jobbet. Dessutom har ju matlåda med mig i stort sett varje dag. Det blir fullt tillräckligt med matlagning för mig så jag vill ha ett snabbt & smidigt mellanmål till eftermiddagarna som inte behöver tillagas. Jag fick ett tips av honom & gick in på hemsidan han föreslog & beställde något pulver. Vi får väl se om det går att dricka & om jag blir mätt på det... Jag tror ju på att först å främst äta riktig mat men ibland måste man göra det som är enklast & minst jobbigt för en själv. Så jag ska testa detta i alla fall.
Nu är det väl bäst att jag lägger huvudet på kudden om jag nu ska orka upp 6.30 imorgon för att vara på gymmet klockan 7.
Over and out.
Helgen började bra med träning på fredagkvällen direkt efter jobbet & sen hem & fixa till en god sallad som intogs i soffan framför tv:n. Det blev inte någon sen kväll för vi var båda väldigt trötta, Kocken hade varit ute till 3 dagen innan & däckade i soffan. Själv höll jag mig, hör å häpna, faktiskt vaken!
Och så var det lördag. Jag vet inte riktigt vad som var fel men jag var ledsen & känslig & vi tjafsade om småsaker hela tiden. Telefonen ringde på förmiddagen & Kocken svarade. När jag hörde honom prata hann jag tänka tanken att det kanske var mamma som ringde. Jag hann precis tänka tanken & sen kom jag på det: mamma är död. Jag vet ju att hon är död & ändå förstår jag det inte. Jag var helt uppriven & trasig inuti hela dagen, bara grät på eftermiddagen. Jag vet inte varför eller vad det är som gör att det blir så där ibland. Och det är jobbigt att det är så. Jobbigt att det går ut över Kocken också. För jag kan liksom inte förklara det, när det blir så där. Å hur ska jag kunna det när jag inte förstår det själv?
På kvällen åkte vi i alla fall in till stan & träffade Herr & Fru Blond & käkade en god middag innan vi gick på bio. Det var jättetrevligt att sitta & käka pasta & dricka ett glas vin & prata. Sen köpte vi en massa popcorn & läsk & vräkte i oss. Vi såg Mamma Mia - the movie. Jag konstaterar återigen att jag inte är något fan av musikaler. Men visst var den smårolig emellanåt. Speciellt när Pierce Brosnan sjöng - ganska dåligt - & gick in för det stenhårt! På ett ställe i filmen blev det jättekänsligt för mig. När mamman hjälpte sin dotter göra sig iordning inför dotterns bröllop. Då grät jag. Stora, varma, salta tårar trillade ner för mina kinder & jag mindes den vecka mamma & jag var på Zakynthos, bara hon & jag. Hela tiden blir jag påmind om att jag inte längre har någon mamma. Och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Idag har det varit en mycket bättre dag. Vi tog en rejäl sovmorgon, vaknade inte förrän vid 11-tiden. Inte alls vad vi tänkt oss, vi skulle ha åkt & köpt golv & röjt ur lilla rummet för att kunna börja renovera där. Men men, vi åt en ordentlig frukost med gröt & macka & sen åkte vi till gymmet & körde ett axelpass. Jag har så fantastiskt grym träningsvärk i triceps & magen sen förra passet men det var ändå skönt att få blodet att pumpa genom de värkande musklerna. Efter träningen åkte vi & handlade & var bara hemma & vände innan vi åkte hem till Nyblivna mamman, hennes kock & Lillkillen. Kockarna skulle iväg på en jobbgrej på kvällen men innan det lagade jag & Kocken en god sallad som vi åt tillsammans.
Lillkillen växer & växer för varje gång vi ser honom & han är så söt & rar. Han blir mer & mer en liten person. Nu ler & skrattar han en massa & har lärt sig att greppa saker själv, t ex sin napp. Han dreglar en hel del också men det gör inget. ;) När Nyblivna mamman bytt blöja på honom fick jag äran att ta på honom hans fina blå pyjamas med moln på. Det gick alldeles utmärkt! Småbarn i pyjamas är så himla mysigt, speciellt såna där med fötter på.
Nu på kvällen har vi inte gjort så mycket. Jag frågade Muskelbyggaren om tips på nåt bra pulver man kan äta som mellanmål innan träningen. Jag har tänkt försöka åka vägen om gymmet på mornarna innan jobbet & stå på trampmaskinen eller löpbandet en halvtimme, vilket innebär att jag kommer ha med mig frukost att äta på jobbet. Dessutom har ju matlåda med mig i stort sett varje dag. Det blir fullt tillräckligt med matlagning för mig så jag vill ha ett snabbt & smidigt mellanmål till eftermiddagarna som inte behöver tillagas. Jag fick ett tips av honom & gick in på hemsidan han föreslog & beställde något pulver. Vi får väl se om det går att dricka & om jag blir mätt på det... Jag tror ju på att först å främst äta riktig mat men ibland måste man göra det som är enklast & minst jobbigt för en själv. Så jag ska testa detta i alla fall.
Nu är det väl bäst att jag lägger huvudet på kudden om jag nu ska orka upp 6.30 imorgon för att vara på gymmet klockan 7.
Over and out.
måndag 6 oktober 2008
Tårar för lilla Nisse
Idag har pappas & hans frus katt Nisse flyttat till katthimlen. Visst, det är "bara" en katt men också så mycket mer. Dom har en tendens att bli som ens lilla barn & saknaden måste vara enorm. Jag kan inte ens tänka på den dagen min lilla katt inte finns mer.
Jag tycker att pappa & hans fru har nog med tråkigheter just nu & dom behöver inte än mer. Men pappa sa att det hade ändå varit en fin stund & Nisse mådde inte bra så det var bäst för honom. Lilla Nisse, han springer nog & jagar massor med råttor i katthimlen nu!
Det finns så mycket sorg i mitt hjärta & jag behöver inte mer nu. Det känns överfullt. Och det rinner över lite nu & då. Men det verkar inte hjälpa att jag säger stopp. Det kommer något nytt & något nytt & något nytt... Jag vill bara ha lite lugn & ro i mitt liv & känna mig normal. Och visst gör jag det vissa stunder men varför kan inte dom stunderna vara längre, alltid?
Radhustjejen gav mig i lördags en krönika som Anna Mannheimer skrivit i GP. Den handlade om förlusten av hennes bror. Hon skrev: "Det är påfallande mycket liv runt en människas död. Han blev mer närvarande i mitt liv än han någonsin varit." Och hon reflekterar över när och hur man förstår det som hänt: "Det är ju inte klokt, det är ju över två år sen det hände och plötsligt får jag en chock när jag säger det. Det är först nu jag förstår hur tom och trist och framför allt långdragen döden är."
Det är många kloka ord och beskriver så bra hur det känns. För jag väntar nog fortfarande på att förstå det som hänt. Även om jag vet det så förstår jag det inte. Det är faktiskt för hemskt för att man ska kunna förstå det. Det är bara ett virrvarr av känslor som snurrar runt, som höstlöven far runt i Göteborgs kalla vindar.
Jag tycker att pappa & hans fru har nog med tråkigheter just nu & dom behöver inte än mer. Men pappa sa att det hade ändå varit en fin stund & Nisse mådde inte bra så det var bäst för honom. Lilla Nisse, han springer nog & jagar massor med råttor i katthimlen nu!
Det finns så mycket sorg i mitt hjärta & jag behöver inte mer nu. Det känns överfullt. Och det rinner över lite nu & då. Men det verkar inte hjälpa att jag säger stopp. Det kommer något nytt & något nytt & något nytt... Jag vill bara ha lite lugn & ro i mitt liv & känna mig normal. Och visst gör jag det vissa stunder men varför kan inte dom stunderna vara längre, alltid?
Radhustjejen gav mig i lördags en krönika som Anna Mannheimer skrivit i GP. Den handlade om förlusten av hennes bror. Hon skrev: "Det är påfallande mycket liv runt en människas död. Han blev mer närvarande i mitt liv än han någonsin varit." Och hon reflekterar över när och hur man förstår det som hänt: "Det är ju inte klokt, det är ju över två år sen det hände och plötsligt får jag en chock när jag säger det. Det är först nu jag förstår hur tom och trist och framför allt långdragen döden är."
Det är många kloka ord och beskriver så bra hur det känns. För jag väntar nog fortfarande på att förstå det som hänt. Även om jag vet det så förstår jag det inte. Det är faktiskt för hemskt för att man ska kunna förstå det. Det är bara ett virrvarr av känslor som snurrar runt, som höstlöven far runt i Göteborgs kalla vindar.
fredag 3 oktober 2008
Inte mer nu...
Varför måste livet vara så hårt? Varför måste det utsätta mig & mina nära & kära för en massa elände? När är det nog?!
Ikväll går mina tankar till pappa & hans fru. Jag hoppas & önskar att fläckarna på hennes lunga är någonting annat än det pappa pratade om när han ringde: lungemfysem.
Jag vet inte så mycket om den sjukdomen & vad den innebär men läser lite på nätet & försöker att fokusera på meningen "många lever bra trots sjukdomen".
Jag blev chockad & ledsen när jag pratade med pappa. Chocken gjorde att jag inte fick fram så många tröstande, förstående ord men ni vet att jag tänker på er. Att jag finns här för er lika mycket som ni finns här för mig när jag har det jobbigt.
Jag försöker också fokusera på morgondagen då det är Lillkillens namngivning. Dagen då jag officiellt ska bli hans fadder. Det är skönt att se ett nytt liv växa & må bra mitt ibland allt elände. Man måste försöka se det positiva & inte bara gräva ner sig i eländet, inte ge upp.
Igår hade jag utvecklingssamtal med min konsultchef & bland allt vi pratade om talade hon om för mig hur stark hon tycker jag varit & hur fantastisk jag är som tagit mig igenom allt detta på ett så bra sätt, att jag klarat av att komma tillbaka. Jag blev så rörd så jag fick tårar i ögonen. Jag är stolt över mig själv när jag får höra sånt.
Det här blev visst mest en massa röriga tanka men så är det ibland. Så är livet & min blogg speglar ju mitt liv. Nu hoppas jag att Kocken snart kommer hem från avtackningsmiddagen för en av kollegorna. Jag behöver hans stora, varma famn. Där känner jag mig trygg & skyddad från livets eländigheter.
Ikväll går mina tankar till pappa & hans fru. Jag hoppas & önskar att fläckarna på hennes lunga är någonting annat än det pappa pratade om när han ringde: lungemfysem.
Jag vet inte så mycket om den sjukdomen & vad den innebär men läser lite på nätet & försöker att fokusera på meningen "många lever bra trots sjukdomen".
Jag blev chockad & ledsen när jag pratade med pappa. Chocken gjorde att jag inte fick fram så många tröstande, förstående ord men ni vet att jag tänker på er. Att jag finns här för er lika mycket som ni finns här för mig när jag har det jobbigt.
Jag försöker också fokusera på morgondagen då det är Lillkillens namngivning. Dagen då jag officiellt ska bli hans fadder. Det är skönt att se ett nytt liv växa & må bra mitt ibland allt elände. Man måste försöka se det positiva & inte bara gräva ner sig i eländet, inte ge upp.
Igår hade jag utvecklingssamtal med min konsultchef & bland allt vi pratade om talade hon om för mig hur stark hon tycker jag varit & hur fantastisk jag är som tagit mig igenom allt detta på ett så bra sätt, att jag klarat av att komma tillbaka. Jag blev så rörd så jag fick tårar i ögonen. Jag är stolt över mig själv när jag får höra sånt.
Det här blev visst mest en massa röriga tanka men så är det ibland. Så är livet & min blogg speglar ju mitt liv. Nu hoppas jag att Kocken snart kommer hem från avtackningsmiddagen för en av kollegorna. Jag behöver hans stora, varma famn. Där känner jag mig trygg & skyddad från livets eländigheter.
lördag 27 september 2008
Chokladfontän
Idag har varit en riktigt bra dag. Den startade lite väl tidigt, när Kockens klocka ringde redan klockan åtta & jag vaknade men inte han. Men det är ändå rätt skönt att vakna tidigt en ledig dag. Jag gick upp & hämtade tidningen, gick tillbaka till min varma säng & satte på radion & Morgonpasset. Efter en stund gick Kocken upp & försvann till jobbet.
Jag låg kvar & läste min tidning & blev sömnig & somnade om. Katten var lika slö som jag & låg kvar i sängen hon med. Vid 10 ringde telefonen & jag fick släpa mig ur sängen eftersom vi bara har en fungerande telefon & den står i hallen. Det var min kära lilla mormor som ringde! Det var ett tag sen vi pratade nu & det var skönt att höra att hon lät pigg & glad & inte hade hört något mer från Fetknoppens kärring. Vi ältade inte det hela så mycket utan konstaterade, återigen, att vi inte gjort något fel & inte behöver ta den skit dom försöker ösa över oss. Det är också så skönt att mormor & morfar sysselsätter sig så mycket som dom gör. Förra helgen var dom i Stockholm på My fair lady, dom går ut i skogen & plockar svamp, dom träffar vänner & bekanta både nu & då. Och så ser dom, precis som jag, fram emot den 25 oktober när vi åker hem till hemstaden för att tillsammans med brorsan & hans tjej ta med dom på middag & hockey!
Efter en halvtimmes trevligt småprat med mormor klev jag så upp ur sängen & åt en långsam frukost. I tidningen, som jag fortfarande läste, såg jag en annons om Celtic Christmas - en julkonsert i en kyrka här i Göteborg under Lucia-helgen. Det stod inte så jättemycket om vad det var men som jag förstod det så var den en irländsk tjej som skulle sjunga tillsammans med en kör & en tjej som skulle spela irländsk harpa. Jag tyckte det verkade mysigt med lite irländskt så där innan jul så jag skickade ett sms till Kocken & frågade om vi skulle gå. Han var inte sen att hänga på så jag gick in & köpte biljetter på en gång! Det blir härligt att minnas lite från vår tid på Irland.
Vid 13-tiden tog jag bilen in till stan för att träffa Radhustjejen. Vi hade bokat bord på First hotel G som på lördagar har något som kallas Lazy lördag. Det är en GI-buffé där man väljer till kött eller fisk & sen avslutas hela måltiden med CHOKLADFONTÄN. En jobbarkompis till mig har pratat mycket om detta & jag har gärna velat gå dit men det har inte blivit av. Nu hade jag bokat bord åt mig & Radhustjejen & vi var där kl 14. Vi har inte setts sen midsommar så vi hade mycket att prata om. Vi satt där & åt & pratade i 2 1/2 timme!!! Det var så himla mysigt & gott, det var verkligen på tiden att vi fick ta igen allt som hänt sen vi sågs senast.
När vi väl var tvungna att resa på oss för att Radhustjejens parkering gått ut var vi väldigt mätta & nöjda. Vi kände oss dock inte riktigt färdiga med vårt umgänge så vi åkte till Allum för att shoppa lite. Både jag & Radhustjejen hittade lite grann men tyvärr var vi där rätt sent så vi fick inte mycket tid på oss. Efter en snabb sväng på Maxi fick jag skjuts hem & väl hemma har det inte blivit så mycket gjort. Det blev knappt någon kvällsmat fixad, jag var fortfarande så mätt. Men jag hittade några baguetter i frysen så jag bakade av dom & tog en kopp te till.
Sen har jag suttit här i soffan framför tv:n & sett både Musikmaskinen & Sing a long samtidigt som jag har skrivit in lite recept från min gamla receptbok i min nya receptbok. Det fick mig att bli lite nedstämd. Det är en hel del recept där som kommer från mamma. Det hugger till i hjärtat när jag inser hur mycket jag saknar henne. Hur länge sen det är jag pratade med henne. Jag räknar efter & inser att det snart är 8 månader sen hon dog. 8 månader. Då förstår jag varför det känns som det var så längesen jag pratade med henne.
Jag undrar när jag kommer förstå på riktigt att hon är borta. När jag kommer förstå att vi aldrig, aldrig, aldrig mer kommer träffas. Då ekar "aldrig mer" i huvudet på mig. Men jag kan ändå inte helt förstå det. Jag kommer nog aldrig förstå det ordentligt. Hur ska man kunna förstå att något så hemskt kan hända? Jag får försöka koncentrera mig på att leva mitt liv & ta till vara på det. Använda min energi till något positivt. Det går ganska bra. Inte jämt men ofta i alla fall.
Nu vill jag att Kocken ska komma hem. Det känns som om vi knappt har setts den här veckan. I måndags sov jag på hotell. I tisdags kom jag hem sent & var helt slut efter att ha jobbat med ett kundevent & samtidigt varit rätt rejält förkyld. I onsdags var Kocken borta på kvällen. Torsdag & fredag jobbade han kväll. Idag har han jobbat sen imorse & slutar väl nån gång vid tolv-tiden. Det är inte så ofta det är så här men när det väl är det så är det trist. Att kommunicera med lappar, sms & telefonsamtal är inget kul. Jag saknar honom helt enkelt. Å ska man se något positivt med det så är det ju att det är härligt när man väl ses igen!
Nu funderar jag på om jag ska krypa ner i sängen & börja läsa uppföljaren till den bok jag avslutade i torsdags kväll. Det är en bok av en skotsk författarinna som numera bor på Irland & skriver om en fattig tjej på 30-talets Irland. Fantastiskt härlig bok som jag köpte för ett år sen eller två. Och som det visade sig att även mamma hade köpt. Och mamma hade även uppföljaren!
Godnatt där ute.
Jag låg kvar & läste min tidning & blev sömnig & somnade om. Katten var lika slö som jag & låg kvar i sängen hon med. Vid 10 ringde telefonen & jag fick släpa mig ur sängen eftersom vi bara har en fungerande telefon & den står i hallen. Det var min kära lilla mormor som ringde! Det var ett tag sen vi pratade nu & det var skönt att höra att hon lät pigg & glad & inte hade hört något mer från Fetknoppens kärring. Vi ältade inte det hela så mycket utan konstaterade, återigen, att vi inte gjort något fel & inte behöver ta den skit dom försöker ösa över oss. Det är också så skönt att mormor & morfar sysselsätter sig så mycket som dom gör. Förra helgen var dom i Stockholm på My fair lady, dom går ut i skogen & plockar svamp, dom träffar vänner & bekanta både nu & då. Och så ser dom, precis som jag, fram emot den 25 oktober när vi åker hem till hemstaden för att tillsammans med brorsan & hans tjej ta med dom på middag & hockey!
Efter en halvtimmes trevligt småprat med mormor klev jag så upp ur sängen & åt en långsam frukost. I tidningen, som jag fortfarande läste, såg jag en annons om Celtic Christmas - en julkonsert i en kyrka här i Göteborg under Lucia-helgen. Det stod inte så jättemycket om vad det var men som jag förstod det så var den en irländsk tjej som skulle sjunga tillsammans med en kör & en tjej som skulle spela irländsk harpa. Jag tyckte det verkade mysigt med lite irländskt så där innan jul så jag skickade ett sms till Kocken & frågade om vi skulle gå. Han var inte sen att hänga på så jag gick in & köpte biljetter på en gång! Det blir härligt att minnas lite från vår tid på Irland.
Vid 13-tiden tog jag bilen in till stan för att träffa Radhustjejen. Vi hade bokat bord på First hotel G som på lördagar har något som kallas Lazy lördag. Det är en GI-buffé där man väljer till kött eller fisk & sen avslutas hela måltiden med CHOKLADFONTÄN. En jobbarkompis till mig har pratat mycket om detta & jag har gärna velat gå dit men det har inte blivit av. Nu hade jag bokat bord åt mig & Radhustjejen & vi var där kl 14. Vi har inte setts sen midsommar så vi hade mycket att prata om. Vi satt där & åt & pratade i 2 1/2 timme!!! Det var så himla mysigt & gott, det var verkligen på tiden att vi fick ta igen allt som hänt sen vi sågs senast.
När vi väl var tvungna att resa på oss för att Radhustjejens parkering gått ut var vi väldigt mätta & nöjda. Vi kände oss dock inte riktigt färdiga med vårt umgänge så vi åkte till Allum för att shoppa lite. Både jag & Radhustjejen hittade lite grann men tyvärr var vi där rätt sent så vi fick inte mycket tid på oss. Efter en snabb sväng på Maxi fick jag skjuts hem & väl hemma har det inte blivit så mycket gjort. Det blev knappt någon kvällsmat fixad, jag var fortfarande så mätt. Men jag hittade några baguetter i frysen så jag bakade av dom & tog en kopp te till.
Sen har jag suttit här i soffan framför tv:n & sett både Musikmaskinen & Sing a long samtidigt som jag har skrivit in lite recept från min gamla receptbok i min nya receptbok. Det fick mig att bli lite nedstämd. Det är en hel del recept där som kommer från mamma. Det hugger till i hjärtat när jag inser hur mycket jag saknar henne. Hur länge sen det är jag pratade med henne. Jag räknar efter & inser att det snart är 8 månader sen hon dog. 8 månader. Då förstår jag varför det känns som det var så längesen jag pratade med henne.
Jag undrar när jag kommer förstå på riktigt att hon är borta. När jag kommer förstå att vi aldrig, aldrig, aldrig mer kommer träffas. Då ekar "aldrig mer" i huvudet på mig. Men jag kan ändå inte helt förstå det. Jag kommer nog aldrig förstå det ordentligt. Hur ska man kunna förstå att något så hemskt kan hända? Jag får försöka koncentrera mig på att leva mitt liv & ta till vara på det. Använda min energi till något positivt. Det går ganska bra. Inte jämt men ofta i alla fall.
Nu vill jag att Kocken ska komma hem. Det känns som om vi knappt har setts den här veckan. I måndags sov jag på hotell. I tisdags kom jag hem sent & var helt slut efter att ha jobbat med ett kundevent & samtidigt varit rätt rejält förkyld. I onsdags var Kocken borta på kvällen. Torsdag & fredag jobbade han kväll. Idag har han jobbat sen imorse & slutar väl nån gång vid tolv-tiden. Det är inte så ofta det är så här men när det väl är det så är det trist. Att kommunicera med lappar, sms & telefonsamtal är inget kul. Jag saknar honom helt enkelt. Å ska man se något positivt med det så är det ju att det är härligt när man väl ses igen!
Nu funderar jag på om jag ska krypa ner i sängen & börja läsa uppföljaren till den bok jag avslutade i torsdags kväll. Det är en bok av en skotsk författarinna som numera bor på Irland & skriver om en fattig tjej på 30-talets Irland. Fantastiskt härlig bok som jag köpte för ett år sen eller två. Och som det visade sig att även mamma hade köpt. Och mamma hade även uppföljaren!
Godnatt där ute.
onsdag 24 september 2008
Rastlös
Den har kommit smygande. Rastlösheten. Den kommer i takt med att löven börjar bli gula & röda & luften blir så där hög & klar. Det kliar liksom inuti, i själen. Det är samma sak varje år. Jag börjar fundera på vad jag ska göra med mitt liv, vad jag ska bli när jag blir stor, vart jag ska bo, hur jag ska bo, om jag någon gång kommer kunna skaffa mig den där hunden jag längtar så efter, om livet ska vara så här nu fram tills den dag jag dör, är det här allt...? Jag vet att känslan försvinner efter ett tag. Jag väntar ut den. Men... Det kliar...
Den här hösten är lite annorlunda mot tidigare höstar. Jag är annorlunda. Jag har gått igenom så mycket & är förändrad på många olika sätt. Jag jobbar med mig själv, flera gånger varje dag, & får hjälp av psykologen att förstå varför jag är som jag är & vad jag behöver jobba med för att må bättre. Jag ser att jag sakta men säkert förstår vad jag måste ändra på & hur & jag tar små, små steg i rätt riktning. Ibland faller jag tillbaka i det gamla men jag vet att det inte är konstigt, jag ser det inte som ett misstag. Jag har formats & levt i 30 år & det tar tid att ändra på det. Men jag vet att jag måste, för att kunna må riktigt bra.
Jag tänker att kanske den här rastlösheten kommer försvinna, eller i alla fall bli mindre, när jag hittar hem i mig själv. När jag lyssnar inåt, sätter mig själv i första rummet. Kanske kan jag då höra vad min inre röst råder mig att göra. Än så länge är den inte så stark & överröstar inte alltid den gamla rösten men den kämpar & skriker ibland för att göra sig hörd. För att höras över rösten som ibland, vid vissa tillfällen, ropar "Egoist!". Jag är så van att vara andra till lags, bli bekräftad & göra rätt att när jag nu försöker tänka på mig själv först så känner jag mig ibland egoistisk. När jag idag berättade detta för psykologen frågade hon mig om någon någon gång kallat mig egoistisk. Jag kan inte komma på en enda gång. Jag tror inte någon som känner mig skulle kalla mig det. Och då blir jag återigen påmind om att det är viktigt att jag jobbar med mig själv. Återigen inser jag att jag måste må bra i mig själv för att kunna finnas där för andra. Men jag är i alla fall på rätt väg. Ett litet steg i taget. Tänk efter. Känn efter.
Jag har börjat göra detta även på jobbet. Det är spännande. Den tjänst jag har som administratör innebär ju mycket att finnas där för andra & hjälpa till här & där. Och det har jag gjort, kört på utan att tänka efter eller ifrågasätta. Men nu gungar det till lite emellanåt. Jag gör inte bara saker för att vara snäll. Jag ifrågasätter om det verkligen är något jag SKA göra. Jag ifrågasätter om vi ska lägga energi på att lösa något som någon anser vara ett problem när det inte är ett problem. Min chef är expert på sånt. Det är en av få saker han är väldigt bra på, tyvärr. Idag stod jag på mig & till slut lyssnade han. Ytterligare en vinst för snälla Lilla Fi som alla vet alltid ställer upp utan att ifrågasätta. Ha ha.
Jag är grymt trött på den situation vi har på jobbet. En slutar, en ny blir anställd bakom ryggen på oss, en försvinner nog inom kort, en är utlånad till ett projekt, en har troligtvis börjat leta andra jobb. Vår chef är bara chef när det ska beslutas något kul som han brinner för men vill inte vara chef & styra upp oss i gruppen. Vi vill jobba med att få ihop ett bra team men vår chef tycker sånt är jobbigt & blundar för det. Jag väntar & väntar på att bli anställd men är rädd att jag väntar förgäves. Ingen kan ge mig en vink om när en anställning kan bli aktuell. Jag är frustrerad & irriterad & motivationen för jobbet är lika med noll. Det är svårt att veta vad jag ska göra. Blir jag anställd får jag mycket bättre möjligheter till utveckling, för att inte tala om lön & trygghet. Men samtidigt frågar jag mig själv om jag trivs & vill fortsätta jobba där jag är? Jag har bestämt mig för att ha lite mer tålamod & inte göra något förhastat. Men jag har uppdaterat mitt CV på Monster & ska nog ta en vända med mitt personliga brev också. Och jag håller lite koll bland platsannonserna i tidningen...
Ikväll ringde min vän i Stockholm. Jag har känt honom nästan hela mitt liv. Sen vi började lekis. Det är ju några år sen nu... Vi ses tyvärr inte speciellt ofta & pratar inte var & varannan vecka men när vi väl hörs är allt som det ska vara. Det går åt åtminstone en halvtimme till varje samtal, oftast en timme. Ikväll hade han något roligt att berätta för mig. Han & hans fru ska ha barn! Jag blev alldeles pirrig i magen & började nästan gråta. Jag blev så glad! Nu hoppas jag att vi kan träffas snart. Vi ska försöka få till en lördag-söndag någonstans mitt emellan Göteborg & Stockholm. Mitt emellan Stockholm & Göteborg. Hm. En snabb koll på kartan säger Askersund. Eller Mjölby. Inte allt för upphetsande ställen direkt. Detta tål att tänkas på.
Nu har klockan hunnit bli över åtta. Jag är inte speciellt hungrig - konstigt nog - men jag borde nog äta. Jag har en fisksoppa som väntar på mig. Det var vad frysen hade att erbjuda när det gällde mat som var lagad. Kocken är ute på spaning ikväll: Stand up hos en konkurrent. Middag innan det. Då hade jag ingen som helst lust att laga mat ikväll. Så in med fisksoppan i mikron...
Den här hösten är lite annorlunda mot tidigare höstar. Jag är annorlunda. Jag har gått igenom så mycket & är förändrad på många olika sätt. Jag jobbar med mig själv, flera gånger varje dag, & får hjälp av psykologen att förstå varför jag är som jag är & vad jag behöver jobba med för att må bättre. Jag ser att jag sakta men säkert förstår vad jag måste ändra på & hur & jag tar små, små steg i rätt riktning. Ibland faller jag tillbaka i det gamla men jag vet att det inte är konstigt, jag ser det inte som ett misstag. Jag har formats & levt i 30 år & det tar tid att ändra på det. Men jag vet att jag måste, för att kunna må riktigt bra.
Jag tänker att kanske den här rastlösheten kommer försvinna, eller i alla fall bli mindre, när jag hittar hem i mig själv. När jag lyssnar inåt, sätter mig själv i första rummet. Kanske kan jag då höra vad min inre röst råder mig att göra. Än så länge är den inte så stark & överröstar inte alltid den gamla rösten men den kämpar & skriker ibland för att göra sig hörd. För att höras över rösten som ibland, vid vissa tillfällen, ropar "Egoist!". Jag är så van att vara andra till lags, bli bekräftad & göra rätt att när jag nu försöker tänka på mig själv först så känner jag mig ibland egoistisk. När jag idag berättade detta för psykologen frågade hon mig om någon någon gång kallat mig egoistisk. Jag kan inte komma på en enda gång. Jag tror inte någon som känner mig skulle kalla mig det. Och då blir jag återigen påmind om att det är viktigt att jag jobbar med mig själv. Återigen inser jag att jag måste må bra i mig själv för att kunna finnas där för andra. Men jag är i alla fall på rätt väg. Ett litet steg i taget. Tänk efter. Känn efter.
Jag har börjat göra detta även på jobbet. Det är spännande. Den tjänst jag har som administratör innebär ju mycket att finnas där för andra & hjälpa till här & där. Och det har jag gjort, kört på utan att tänka efter eller ifrågasätta. Men nu gungar det till lite emellanåt. Jag gör inte bara saker för att vara snäll. Jag ifrågasätter om det verkligen är något jag SKA göra. Jag ifrågasätter om vi ska lägga energi på att lösa något som någon anser vara ett problem när det inte är ett problem. Min chef är expert på sånt. Det är en av få saker han är väldigt bra på, tyvärr. Idag stod jag på mig & till slut lyssnade han. Ytterligare en vinst för snälla Lilla Fi som alla vet alltid ställer upp utan att ifrågasätta. Ha ha.
Jag är grymt trött på den situation vi har på jobbet. En slutar, en ny blir anställd bakom ryggen på oss, en försvinner nog inom kort, en är utlånad till ett projekt, en har troligtvis börjat leta andra jobb. Vår chef är bara chef när det ska beslutas något kul som han brinner för men vill inte vara chef & styra upp oss i gruppen. Vi vill jobba med att få ihop ett bra team men vår chef tycker sånt är jobbigt & blundar för det. Jag väntar & väntar på att bli anställd men är rädd att jag väntar förgäves. Ingen kan ge mig en vink om när en anställning kan bli aktuell. Jag är frustrerad & irriterad & motivationen för jobbet är lika med noll. Det är svårt att veta vad jag ska göra. Blir jag anställd får jag mycket bättre möjligheter till utveckling, för att inte tala om lön & trygghet. Men samtidigt frågar jag mig själv om jag trivs & vill fortsätta jobba där jag är? Jag har bestämt mig för att ha lite mer tålamod & inte göra något förhastat. Men jag har uppdaterat mitt CV på Monster & ska nog ta en vända med mitt personliga brev också. Och jag håller lite koll bland platsannonserna i tidningen...
Ikväll ringde min vän i Stockholm. Jag har känt honom nästan hela mitt liv. Sen vi började lekis. Det är ju några år sen nu... Vi ses tyvärr inte speciellt ofta & pratar inte var & varannan vecka men när vi väl hörs är allt som det ska vara. Det går åt åtminstone en halvtimme till varje samtal, oftast en timme. Ikväll hade han något roligt att berätta för mig. Han & hans fru ska ha barn! Jag blev alldeles pirrig i magen & började nästan gråta. Jag blev så glad! Nu hoppas jag att vi kan träffas snart. Vi ska försöka få till en lördag-söndag någonstans mitt emellan Göteborg & Stockholm. Mitt emellan Stockholm & Göteborg. Hm. En snabb koll på kartan säger Askersund. Eller Mjölby. Inte allt för upphetsande ställen direkt. Detta tål att tänkas på.
Nu har klockan hunnit bli över åtta. Jag är inte speciellt hungrig - konstigt nog - men jag borde nog äta. Jag har en fisksoppa som väntar på mig. Det var vad frysen hade att erbjuda när det gällde mat som var lagad. Kocken är ute på spaning ikväll: Stand up hos en konkurrent. Middag innan det. Då hade jag ingen som helst lust att laga mat ikväll. Så in med fisksoppan i mikron...
måndag 15 september 2008
En ljusglimt, trots allt
Nu är det måndag kväll, klockan är 21.45 & jag sitter i soffan bredvid Kocken som högljutt smaskar i sig en Piggelin. Det blev en bra avslutning på en måndag som började rätt trist. Vi har varit barnvakt åt Lillkillen ikväll. Nyblivna mamman kom med honom till Kocken på jobbet & så åkte Kocken & Lillkillen spårvagn hem. Det tycker jag var väldigt modigt gjort. Jag hade nog faktiskt inte gjort det, inte helt själv. Han skrek visst rätt mycket på vagnen men Kocken tog upp honom & då blev han nöjd.
Jag kom hem samtidigt som grabbarna & det var mysigt att ha Lillkillen här. Kissen är lite fundersam på vad han är för nåt, den där lille krabaten, men hon vaktar på honom bra. Ända tills han börjar skrika, då är hon inte intresserad utan springer in i ett annat rum. Smart katt.
Lillkillen låg så nöjd på en filt på köksgolvet när vi styrde med lite mat men efter en stund blev han uttråkad & började skrika. Då blev det mys i min famn en stund & så lite mat på det. Tur att såna enkla knep funkar då. När Nyblivna mamman kom käkade vi Biff stroganoff som Kocken lagat till. Mycket gott. Och Nyblivna mamman hade köpt varsin riktigt fin & god choklad till oss till efterrätt. Mums! Tur att man får äta choklad när man kör GI! ;)
Dessvärre blev det varken morgon- eller kvällspromenad för mig idag. Jag var allt uppe 5.45 & började dra på mig träningskläderna & skulle ge mig ut men det var nästintill kolsvart & jag känner mig inte bekväm med att promenera i mörker. Det känns lite läskigt & jag kan inte riktigt slappna av. Så jag hoppade över promenaden men gick minsann inte & la mig utan hoppade in i duschen. Detta resulterade i att jag var rekordtidigt på jobbet!!! Redan 7.25 var jag där & det är inte illa för att vara lilla jag! Det betydde att jag vid 16-tiden hade gjort mina 8 timmar & kunde åka hem. En svag tanke hade funnits hos mig under dagen; att jag kunde gå ut & gå direkt när jag kom hem men inte kunde jag det när Lillkillen var hos oss. Det hade ju varit för tråkigt. Sen hade vi ju så trevligt efter att vi suttit & ätit & jag hade ingen som helst lust att ge mig ut i den gråkalla höstkvällen. Nä, nya tag imorgon istället! Förhoppningsvis kommer jag upp lika tidigt då & kan gå hem vid 16-tiden igen. Då kan jag gå ut & gå så fort jag kommer hem. Det är vad jag satsar på i alla fall.
Idag hade ett av mammas bästa kompis-par varit & ätit lunch hos Lillebror (på jobbet). Det var dom som ställde upp så fantastiskt för Fetknoppen precis i början. Dom berättade att dom inte längre hade kontakt med Fetknoppen & inte hade haft det sedan i maj. Hon hade mått jättedåligt över det som hänt, att Fetknoppen träffat en ny så fort. (11 dagar efter mammas begravning hade han berättat att han hade en ny.) Dom sa att ingen dom kände har någon kontakt med Fetknoppen längre & det var så himla skönt att höra. Även om jag förstår att ingen normal människa kan "stå på hans sida" så är det så skönt att verkligen höra det. Dom får leva i sin lilla bubbla för sig själva, i sin låtsasvärld. Ingen vill ha kontakt med såna som dom. Det känns jäkligt bra!
Nu ska jag krypa ner i min säng där Lillkillen låg & sov för inte alls längesen. Mysigt! Bäst att jag försöker komma i säng i något så när god tid om jag ska orka upp som bestämt imorgon bitti. Dessutom har jag morgondagens första möte redan kl 8.30. På engelska. Oj oj oj, bäst jag är utvilad.
Natti natt vänner!
Jag kom hem samtidigt som grabbarna & det var mysigt att ha Lillkillen här. Kissen är lite fundersam på vad han är för nåt, den där lille krabaten, men hon vaktar på honom bra. Ända tills han börjar skrika, då är hon inte intresserad utan springer in i ett annat rum. Smart katt.
Lillkillen låg så nöjd på en filt på köksgolvet när vi styrde med lite mat men efter en stund blev han uttråkad & började skrika. Då blev det mys i min famn en stund & så lite mat på det. Tur att såna enkla knep funkar då. När Nyblivna mamman kom käkade vi Biff stroganoff som Kocken lagat till. Mycket gott. Och Nyblivna mamman hade köpt varsin riktigt fin & god choklad till oss till efterrätt. Mums! Tur att man får äta choklad när man kör GI! ;)
Dessvärre blev det varken morgon- eller kvällspromenad för mig idag. Jag var allt uppe 5.45 & började dra på mig träningskläderna & skulle ge mig ut men det var nästintill kolsvart & jag känner mig inte bekväm med att promenera i mörker. Det känns lite läskigt & jag kan inte riktigt slappna av. Så jag hoppade över promenaden men gick minsann inte & la mig utan hoppade in i duschen. Detta resulterade i att jag var rekordtidigt på jobbet!!! Redan 7.25 var jag där & det är inte illa för att vara lilla jag! Det betydde att jag vid 16-tiden hade gjort mina 8 timmar & kunde åka hem. En svag tanke hade funnits hos mig under dagen; att jag kunde gå ut & gå direkt när jag kom hem men inte kunde jag det när Lillkillen var hos oss. Det hade ju varit för tråkigt. Sen hade vi ju så trevligt efter att vi suttit & ätit & jag hade ingen som helst lust att ge mig ut i den gråkalla höstkvällen. Nä, nya tag imorgon istället! Förhoppningsvis kommer jag upp lika tidigt då & kan gå hem vid 16-tiden igen. Då kan jag gå ut & gå så fort jag kommer hem. Det är vad jag satsar på i alla fall.
Idag hade ett av mammas bästa kompis-par varit & ätit lunch hos Lillebror (på jobbet). Det var dom som ställde upp så fantastiskt för Fetknoppen precis i början. Dom berättade att dom inte längre hade kontakt med Fetknoppen & inte hade haft det sedan i maj. Hon hade mått jättedåligt över det som hänt, att Fetknoppen träffat en ny så fort. (11 dagar efter mammas begravning hade han berättat att han hade en ny.) Dom sa att ingen dom kände har någon kontakt med Fetknoppen längre & det var så himla skönt att höra. Även om jag förstår att ingen normal människa kan "stå på hans sida" så är det så skönt att verkligen höra det. Dom får leva i sin lilla bubbla för sig själva, i sin låtsasvärld. Ingen vill ha kontakt med såna som dom. Det känns jäkligt bra!
Nu ska jag krypa ner i min säng där Lillkillen låg & sov för inte alls längesen. Mysigt! Bäst att jag försöker komma i säng i något så när god tid om jag ska orka upp som bestämt imorgon bitti. Dessutom har jag morgondagens första möte redan kl 8.30. På engelska. Oj oj oj, bäst jag är utvilad.
Natti natt vänner!
Kortvarig lycka
Det här skrev jag på jobbet imorse. Måndag morgon & jag kände mig sur & tvär, irriterad & ledsen & vara bara tvungen att skriva av mig.
Säg den lycka som varar längre än ett dygn… Jag hann knappt få på pränt att Fetknoppen var ute ur mitt liv förrän han klampade in i det igen, med stora kängor med stålhättor.
Igår eftermiddag ringde jag Lillebror bara för att höra hur det var med honom. Han berättade då att Fetknoppen tidigare på dagen ringt & sagt att han hade hittat mer av mammas saker som vi skulle ha, bl a julsaker. Detta trots att han förra gången Lillebror var där sa att detta var det sista, allt det vi skulle ha hade vi då fått. Men nu hade han tydligen städat förrådet (så dags nu...) & som sagt hittat mer saker.
Lillebror åkte dit för att hämta grejorna, intet ont anande. Väl där kommer Fetknoppens kärring ut på gatan & börjar ifrågasätta varför vi smutskastat henne på begravningsbyrån!!! Hon syftar väl på att Lillebror & jag förklarat för Fetknoppen hur illa det påverkat oss när kärringen ringt till Lillebror, på fyllan & sluddrat om att han kunde komma & hämta mammas saker. Man kan ju tycka att en vuxen människa får stå för sina handlingar & inte vända det till att vara smutskastning när man i efterhand diskuterar det. Lillebror förklarade bestämt att han inte ville ha något med henne att göra, att det här är något mellan oss & Fetknoppen & att hon kan hålla sig utanför. Hon sa att dom, Fetknoppen & hon, nu när hon flyttat in där ville bli av med alla mammas grejor. Hon ville att vi skulle lösa detta på ett bra sätt, att vi kunde hälsa på varandra om vi sågs på stan osv. Ja, det har ju vi försökt göra länge, lösa det hela på ett vettigt sätt, men det har ju inte fungerat & dessutom är det inget som hon har med att göra.
Sen började hon gå på om att vi inte tagit hand om Fetknoppen när han kom hem från Thailand & att vi inte ringt till honom & inte brytt sig om honom. Så falska anklagelser, jag blir så arg så jag skakar!!! Det första vi tänkte på när jag kom hem till mormor & morfar samma dag som vi fått veta det var hur det var med Fetknoppen, hur han mådde osv. Vad vi vet fanns ju inte kärringen ens med då men det är ju vad vi tror & det får man väl fundera ett varv till på… (Fetknoppen pratade dessutom om att det går rykten om att hon kärringen fanns redan innan mamma gick bort. Vad ska min lillebror svara på det…?) Hon har dessutom inte förstått att vi är många som förlorat någon, inte bara Fetknoppen som förlorat någon som han känt knappt två år & som han glömde efter… Tja, efter ett par veckor kanske? Jag & Lillebror har förlorat vår mamma. Mormor & morfar har förlorat sin dotter. Min morbror har förlorat sin syster, sitt enda syskon. Jag kan inte minnas att Fetknoppen en enda gång har frågat någon av oss hur VI mår. Inte en enda gång har han visat medkänsla för oss. Han har bara varit som ett barn som måste bli omhändertagen.
Till slut gick kärringen in & Lillebror blev själv kvar med Fetknoppen. Han är ju helt okapabel till att klara sig själv & sa inte så mycket då. Men han gjorde i alla fall klart att han inte längre ville ha något kvar efter mamma, att han gått vidare. Det är ju tvärtemot vad han sa på bouppteckningen. Då ville han till exempel inte ge ifrån sig vår morfars mormors gamla chiffonjé & anledningen till det var för att i den fanns saker som var Fetknoppen & mammas. Det är tvära kast… Till slut hade Lillebror packat in alla grejor i bilen & talat om för Fetknoppen att det var det sista dom sågs & att detta är avslutat nu.
Jag tycker så synd om min stackars lillebror som får klara allt det här utan mig… Han är stark & klarar situationen bra men nu har vi båda bestämt att vi suddar ut det här nu. Försöker dom ta kontakt med oss så svarar vi inte. Det finns ingen anledning över huvudtaget.
Men det är inte riktig slut än… Kärringen har även ringt min mormor. HON har ringt sin fästmans döda frus mamma. Ni hör ju själva hur sjukt det låter. Varför ringer HON?! Hon ville fråga om mormor ville ha några saker som var kvar efter mamma. Och dessutom passade hon på att spy galla också, så klart. Samma visa om att vi inte brytt oss om Fetknoppen. Hur understår hon sig att ringa till min snälla, söta, rara mormor som är en av dom mest omtänksamma människorna på denna jord & anklaga henne för nåt sånt?! Hur kan en människa bete sig så? Hur kan man sjunka så lågt? Det tyder bara på att det är något fel i huvudet på henne. Det finns ingen annan förklaring. Fy fan.
Nu måste jag ta nya tag för att ta mig vidare efter det här. Jag får inte låta det är ligga & gro i mig. Det tillåter jag inte. Men det känns som om jag backat några steg igen. Jag får ta nya tag. Jag sänker mig inte till deras nivå, jag är en så mycket bättre människa än dom & jag låter dom inte dra ner mig till dras nivå. Men som jag önskar att jag kunna ruska om dom & tala om för dom & visa att så här behandlar man inte mig & dom som står mig nära.
Säg den lycka som varar längre än ett dygn… Jag hann knappt få på pränt att Fetknoppen var ute ur mitt liv förrän han klampade in i det igen, med stora kängor med stålhättor.
Igår eftermiddag ringde jag Lillebror bara för att höra hur det var med honom. Han berättade då att Fetknoppen tidigare på dagen ringt & sagt att han hade hittat mer av mammas saker som vi skulle ha, bl a julsaker. Detta trots att han förra gången Lillebror var där sa att detta var det sista, allt det vi skulle ha hade vi då fått. Men nu hade han tydligen städat förrådet (så dags nu...) & som sagt hittat mer saker.
Lillebror åkte dit för att hämta grejorna, intet ont anande. Väl där kommer Fetknoppens kärring ut på gatan & börjar ifrågasätta varför vi smutskastat henne på begravningsbyrån!!! Hon syftar väl på att Lillebror & jag förklarat för Fetknoppen hur illa det påverkat oss när kärringen ringt till Lillebror, på fyllan & sluddrat om att han kunde komma & hämta mammas saker. Man kan ju tycka att en vuxen människa får stå för sina handlingar & inte vända det till att vara smutskastning när man i efterhand diskuterar det. Lillebror förklarade bestämt att han inte ville ha något med henne att göra, att det här är något mellan oss & Fetknoppen & att hon kan hålla sig utanför. Hon sa att dom, Fetknoppen & hon, nu när hon flyttat in där ville bli av med alla mammas grejor. Hon ville att vi skulle lösa detta på ett bra sätt, att vi kunde hälsa på varandra om vi sågs på stan osv. Ja, det har ju vi försökt göra länge, lösa det hela på ett vettigt sätt, men det har ju inte fungerat & dessutom är det inget som hon har med att göra.
Sen började hon gå på om att vi inte tagit hand om Fetknoppen när han kom hem från Thailand & att vi inte ringt till honom & inte brytt sig om honom. Så falska anklagelser, jag blir så arg så jag skakar!!! Det första vi tänkte på när jag kom hem till mormor & morfar samma dag som vi fått veta det var hur det var med Fetknoppen, hur han mådde osv. Vad vi vet fanns ju inte kärringen ens med då men det är ju vad vi tror & det får man väl fundera ett varv till på… (Fetknoppen pratade dessutom om att det går rykten om att hon kärringen fanns redan innan mamma gick bort. Vad ska min lillebror svara på det…?) Hon har dessutom inte förstått att vi är många som förlorat någon, inte bara Fetknoppen som förlorat någon som han känt knappt två år & som han glömde efter… Tja, efter ett par veckor kanske? Jag & Lillebror har förlorat vår mamma. Mormor & morfar har förlorat sin dotter. Min morbror har förlorat sin syster, sitt enda syskon. Jag kan inte minnas att Fetknoppen en enda gång har frågat någon av oss hur VI mår. Inte en enda gång har han visat medkänsla för oss. Han har bara varit som ett barn som måste bli omhändertagen.
Till slut gick kärringen in & Lillebror blev själv kvar med Fetknoppen. Han är ju helt okapabel till att klara sig själv & sa inte så mycket då. Men han gjorde i alla fall klart att han inte längre ville ha något kvar efter mamma, att han gått vidare. Det är ju tvärtemot vad han sa på bouppteckningen. Då ville han till exempel inte ge ifrån sig vår morfars mormors gamla chiffonjé & anledningen till det var för att i den fanns saker som var Fetknoppen & mammas. Det är tvära kast… Till slut hade Lillebror packat in alla grejor i bilen & talat om för Fetknoppen att det var det sista dom sågs & att detta är avslutat nu.
Jag tycker så synd om min stackars lillebror som får klara allt det här utan mig… Han är stark & klarar situationen bra men nu har vi båda bestämt att vi suddar ut det här nu. Försöker dom ta kontakt med oss så svarar vi inte. Det finns ingen anledning över huvudtaget.
Men det är inte riktig slut än… Kärringen har även ringt min mormor. HON har ringt sin fästmans döda frus mamma. Ni hör ju själva hur sjukt det låter. Varför ringer HON?! Hon ville fråga om mormor ville ha några saker som var kvar efter mamma. Och dessutom passade hon på att spy galla också, så klart. Samma visa om att vi inte brytt oss om Fetknoppen. Hur understår hon sig att ringa till min snälla, söta, rara mormor som är en av dom mest omtänksamma människorna på denna jord & anklaga henne för nåt sånt?! Hur kan en människa bete sig så? Hur kan man sjunka så lågt? Det tyder bara på att det är något fel i huvudet på henne. Det finns ingen annan förklaring. Fy fan.
Nu måste jag ta nya tag för att ta mig vidare efter det här. Jag får inte låta det är ligga & gro i mig. Det tillåter jag inte. Men det känns som om jag backat några steg igen. Jag får ta nya tag. Jag sänker mig inte till deras nivå, jag är en så mycket bättre människa än dom & jag låter dom inte dra ner mig till dras nivå. Men som jag önskar att jag kunna ruska om dom & tala om för dom & visa att så här behandlar man inte mig & dom som står mig nära.
lördag 13 september 2008
Nystart
Det har hänt något. Det har skett en förändring. Någonting är annorlunda. Och jag inser att det är jag. Jag är annorlunda. Dels är jag annorlunda nu än innan den 3 februari när jag fick veta att min mamma druknat i Thailand. Men jag är också annorlunda nu än för ett par veckor sedan.
Jag har äntligen fått ett avslut.
Den sista fredagen på semestern var jag & lillebror på begravningsbyrån för att vara med på bouppteckningen efter mamma. Fetknoppen var ju förstås också där & jag hade bävat mycket för den dagen, för att behöva träffa honom igen. Men det gick bra. Det var jobbigt så klart men jag fick också ur mig en hel del ilska & vi fick ner allt om mammas saker som vi ville ha på papper som vi alla skrev på & som bevittnades av två personer på begravningsbyrån. En del saker hade vi ju redan hämtat & mer ville nog inte Fetknoppen släppa ifrån sig men till slut gick han med på att några saker kunde han lämna ifrån sig inom 6 månader & andra saker skulle vi inte få förrän han gick bort. Men vi kände ändå att vi vunnit en liten seger som fick igenom detta. Däremot kändes det ju inte som ett avslut eftersom det innebar att vi skulle tvingas träffa honom igen, inom 6 månader.
Men ett par dagar efter detta så ringer Fetknoppen till min lillebror & säger att vi kan komma & hämta allt. Och det var verkligen ALLT vi ville ha efter mamma. Lillebror åkte förstås dit på en gång & nu är det över. NU ÄR DET ÖVER. Fetknoppen ska raderas ur mitt liv. Jag vill inte ödsla mer energi & kraft på att vara arg, ledsen & besviken på honom. Han är inte värd det. Han är inte värd ett endaste dugg. Visst dyker han upp i mitt huvud nån gång ibland & visst blir jag förbannad på hur han betett sig mot oss, sin "älskade" frus barn, men det får vara nog nu. Jag sätter stopp för mina tankar då.
Min första arbetsdag efter semestern var måndagen den 1 september. För mig innebär hösten alltid en nystart, jag tror det sitter kvar sen jag gick i skolan & man började en ny årskurs varje höst. September är en höstmånad. Den första dagen i en ny månad är på något sätt en liten nystart. Måndag är nystart på veckan. Så jag hade alltså alla förutsättningar för att göra en nystart när jag kom tillbaka från semestern; måndagen den 1 september. Och jag har verkligen gjort det. Både fysiskt & psykiskt har jag gjort nystart. Jag har sopat undan Fetknoppen & ältar inte det som hänt lika mycket. Dessutom drog jag igång en detox, började äta GI-mat igen & är ute på morgonpromenader. Och det har gett resultat; jag mår mycket bättre.
Jag har hittat smulor av den gamla Lilla Fi & bakat ihop den med den nya Lilla Fi. Den gamla var inte bara bra, hon var sönderstressad fast hon visste det inte själv, hade svårt att slappna av & lita på att andra människor kunde göra saker minst lika bra som hon själv. Hon fixade & styrde med allting själv istället för att låta andra hjäpa till. Dom bitarna börjar suddas ut & finns inte så mycket i den nya.
Den nya Lilla Fi har fått lära sig att tänka på allt detta & jobbar med det, varje dag. Hon har fått lära sig att det inte ligger i hennes händer att folk runt omkring henne ska vara lyckliga. Det är upp till var & en. Hon finns fortfarande som en väldigt god vän & stöttar alla sina fantastiska vänner men hon ansvarar inte för deras lycka. Den nya Lilla Fi tänker mer på vad HON vill, känner efter & gör inte bara för att.
Jag har inte på något sätt glömt, förträngt eller kommit över det som hänt men jag vill gå vidare nu. Jag har plåstrat om mina sår & dom har läkt ihop en del men visst kommer ärren gå upp & såren öppna sig emellanåt. Men det tar jag hand om då. Nu vill jag leva & njuta av livet. Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte vet vad som händer & hur mycket, eller lite, tid man får här på jorden. Var & en ansvarar för sin egen lycka & jag ska försöka ta det ansvaret nu.
Jag har äntligen fått ett avslut.
Den sista fredagen på semestern var jag & lillebror på begravningsbyrån för att vara med på bouppteckningen efter mamma. Fetknoppen var ju förstås också där & jag hade bävat mycket för den dagen, för att behöva träffa honom igen. Men det gick bra. Det var jobbigt så klart men jag fick också ur mig en hel del ilska & vi fick ner allt om mammas saker som vi ville ha på papper som vi alla skrev på & som bevittnades av två personer på begravningsbyrån. En del saker hade vi ju redan hämtat & mer ville nog inte Fetknoppen släppa ifrån sig men till slut gick han med på att några saker kunde han lämna ifrån sig inom 6 månader & andra saker skulle vi inte få förrän han gick bort. Men vi kände ändå att vi vunnit en liten seger som fick igenom detta. Däremot kändes det ju inte som ett avslut eftersom det innebar att vi skulle tvingas träffa honom igen, inom 6 månader.
Men ett par dagar efter detta så ringer Fetknoppen till min lillebror & säger att vi kan komma & hämta allt. Och det var verkligen ALLT vi ville ha efter mamma. Lillebror åkte förstås dit på en gång & nu är det över. NU ÄR DET ÖVER. Fetknoppen ska raderas ur mitt liv. Jag vill inte ödsla mer energi & kraft på att vara arg, ledsen & besviken på honom. Han är inte värd det. Han är inte värd ett endaste dugg. Visst dyker han upp i mitt huvud nån gång ibland & visst blir jag förbannad på hur han betett sig mot oss, sin "älskade" frus barn, men det får vara nog nu. Jag sätter stopp för mina tankar då.
Min första arbetsdag efter semestern var måndagen den 1 september. För mig innebär hösten alltid en nystart, jag tror det sitter kvar sen jag gick i skolan & man började en ny årskurs varje höst. September är en höstmånad. Den första dagen i en ny månad är på något sätt en liten nystart. Måndag är nystart på veckan. Så jag hade alltså alla förutsättningar för att göra en nystart när jag kom tillbaka från semestern; måndagen den 1 september. Och jag har verkligen gjort det. Både fysiskt & psykiskt har jag gjort nystart. Jag har sopat undan Fetknoppen & ältar inte det som hänt lika mycket. Dessutom drog jag igång en detox, började äta GI-mat igen & är ute på morgonpromenader. Och det har gett resultat; jag mår mycket bättre.
Jag har hittat smulor av den gamla Lilla Fi & bakat ihop den med den nya Lilla Fi. Den gamla var inte bara bra, hon var sönderstressad fast hon visste det inte själv, hade svårt att slappna av & lita på att andra människor kunde göra saker minst lika bra som hon själv. Hon fixade & styrde med allting själv istället för att låta andra hjäpa till. Dom bitarna börjar suddas ut & finns inte så mycket i den nya.
Den nya Lilla Fi har fått lära sig att tänka på allt detta & jobbar med det, varje dag. Hon har fått lära sig att det inte ligger i hennes händer att folk runt omkring henne ska vara lyckliga. Det är upp till var & en. Hon finns fortfarande som en väldigt god vän & stöttar alla sina fantastiska vänner men hon ansvarar inte för deras lycka. Den nya Lilla Fi tänker mer på vad HON vill, känner efter & gör inte bara för att.
Jag har inte på något sätt glömt, förträngt eller kommit över det som hänt men jag vill gå vidare nu. Jag har plåstrat om mina sår & dom har läkt ihop en del men visst kommer ärren gå upp & såren öppna sig emellanåt. Men det tar jag hand om då. Nu vill jag leva & njuta av livet. Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte vet vad som händer & hur mycket, eller lite, tid man får här på jorden. Var & en ansvarar för sin egen lycka & jag ska försöka ta det ansvaret nu.
torsdag 21 augusti 2008
Semester
Jag har semester. Från mycket, inte bara jobbet. Jag har även försökt ta semester från jobbiga tankar & det är nog därför jag inte skrivit på min blogg. Det har gått över förväntan att ta semester från dessa jobbiga tankar & det känns väldigt skönt. Jag har bara njutit av att vara ledig, göra det jag känner för. Eller kanske mest inte göra nånting.
Vi inledde semetern med en resa till Italien. Det var fantastiskt, härligt, underbart, vackert, varmt, soligt, vänligt & då har jag inte ens nämnt maten! Till Italien åker vi tillbaka, förhoppningsvis snart.
Denna andra vecka på semestern har vi gjort mest ingenting. Det har blivit mycket tid framför tv:n & OS. Lite städning, tvätt & handling. En middag ute & bio efter det. Lite shopping idag fast jag definitivt inte hade råd.
Ikväll har vi packat. Imorgon bitti åker vi hemåt & är inte tillbaka här i Göteborg förrän nästa söndag. Det är en sån där mastodontpackning som jag avskyr. Jag är inget bra på att packa & tycker det är jättesvårt. Hur sjutton ska jag veta vad jag vill ha på mig för kläder säg på tisdag? Och vädret sen då. Det kan ju bli precis hur som helst den här årstiden. Men jag bestämde mig för att ta med det jag ville, även om det blev alldeles för mycket. Vi åker ju bil & behöver inte släpa så mycket. Så nu är det gjort. Nu ska jag måla andra laget nagellack & sen se till att komma i säng. Väckarklockan ringer kl 06.00 imorgon... *gäsp*
Vi inledde semetern med en resa till Italien. Det var fantastiskt, härligt, underbart, vackert, varmt, soligt, vänligt & då har jag inte ens nämnt maten! Till Italien åker vi tillbaka, förhoppningsvis snart.
Denna andra vecka på semestern har vi gjort mest ingenting. Det har blivit mycket tid framför tv:n & OS. Lite städning, tvätt & handling. En middag ute & bio efter det. Lite shopping idag fast jag definitivt inte hade råd.
Ikväll har vi packat. Imorgon bitti åker vi hemåt & är inte tillbaka här i Göteborg förrän nästa söndag. Det är en sån där mastodontpackning som jag avskyr. Jag är inget bra på att packa & tycker det är jättesvårt. Hur sjutton ska jag veta vad jag vill ha på mig för kläder säg på tisdag? Och vädret sen då. Det kan ju bli precis hur som helst den här årstiden. Men jag bestämde mig för att ta med det jag ville, även om det blev alldeles för mycket. Vi åker ju bil & behöver inte släpa så mycket. Så nu är det gjort. Nu ska jag måla andra laget nagellack & sen se till att komma i säng. Väckarklockan ringer kl 06.00 imorgon... *gäsp*
torsdag 31 juli 2008
När tar det slut?
När man tror att det inte kan bli värre så blir det just det. Ännu värre. Jag undrar om & om igen när det ska ta slut. När ska jag bara få sörja?
Jag började skriva på vad som hänt men jag orkar inte. Hur ska jag orka? Hur mycket ska man behöva orka? Är det inte tillräckligt att ha förlorat sin mamma på det sätt jag gjort? Ska jag & min familj dessutom behöva stå ut med att bli så illa behandlade av Fetknoppen som vi blir?
Jag kan inte förstå hur han beter sig. Det går bara inte att förstå. Man kan inte fatta att det händer på riktigt. Han ska ju föreställa en vuxen människa men beter sig som ett barn. Eller som någon helt utan hjärta. Finns det människor som är födda utan empati? Jag är helt övertygad om det nu. För har man en gnutta empati gör man inte så som han gör.
Jag började skriva på vad som hänt men jag orkar inte. Hur ska jag orka? Hur mycket ska man behöva orka? Är det inte tillräckligt att ha förlorat sin mamma på det sätt jag gjort? Ska jag & min familj dessutom behöva stå ut med att bli så illa behandlade av Fetknoppen som vi blir?
Jag kan inte förstå hur han beter sig. Det går bara inte att förstå. Man kan inte fatta att det händer på riktigt. Han ska ju föreställa en vuxen människa men beter sig som ett barn. Eller som någon helt utan hjärta. Finns det människor som är födda utan empati? Jag är helt övertygad om det nu. För har man en gnutta empati gör man inte så som han gör.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
