Upp & ner

Helgen hemma i hemstaden har varit jättebra. Mormor & morfar uppskattade middagen & hockeymatchen. Uppskattade att få umgås med oss barnbarn. Morfar & jag var så snygga i våra hockey-halsdukar. Det räckte inte hela vägen fram för vårt lag men vi fick en toppenkväll.
Det var roligt att få tillbringa lite tid med brorsan & hans tjej också. Vi blev inte så sena på stan efter matchen utan åkte hem till dom, lirade lite Guitar Hero & lyssnade på musik. Väldigt mysigt & något som händer alldeles för sällan.
Idag var brorsan & jag tvungna att gå igenom lite saker efter mamma. Det känns som om det aldrig tar slut... Det är kartonger med allt ifrån mammas receptpärmar som jag alltid skojat om att jag vill ärva till hennes gamla väskor, skålen hon fick efter 25 år på jobbet & glasänglarna jag köpte till henne på Jul på Liseberg förra året. Det tar på krafterna att gå igenom allt & vad ska man göra med allt?
Sen satte vi oss tillsammans & tittade igenom arvskiftet som hon som gör bouppteckningen skickat oss. Det gör mig så ont att se svart på vitt hur mycket pengar Fetknoppen får efter min mamma. Han som knappt känt henne, som varit gift med henne några veckor, får flera hundratusen. Flera hundratusen som han & hans nya kan leva upp. Hur fel är inte det? Jag är inte intresserad av pengarna men jag vill inte att dom ska få dom! Och jag får inte ihop det mamma sa efter att dom två gift sig; att vi inte skulle behöva oroa oss för arvet efter henne eftersom dom skrivit. Javisst, dom hade skrivit testamente. Men det innebar ju att han ärvde allt. Han hade rätt till allt hennes så länge han levde. Först när han gått bort skulle vi få det som eventuellt fanns kvar. Visst, hon kunde ju inte veta hur det skulle bli. Att hon skulle gå bort så snart & att han skulle visa sig vara dum i huvudet. Men var hon medveten om alla pengar han skulle få vid hennes eventuella bortgång? Var HAN medveten om det? Det är så många frågor som snurrar runt i mitt huvud. Frågor som jag aldrig kan få svar på. Och jag får bara försöka vara glad för att vi fått hennes saker redan nu. Saker som inte har något ekonomiskt värde men saker som vi minns från vår barndom. Saker som han inte har med att göra.
När vi kom hem här ikväll tittade jag igenom lite foton som mormor gav mig igår. Det var foton från när mamma var liten, ett fars dag-kort från mamma & hennes lillebror (som dog vid 3 års ålder) till morfar, ett foto från mammas möhippa, hennes & pappas bröllop, på mamma tillsammans med mormor & morfar, på mamma & mig när jag var liten, på mamma, pappa, lillebror & mig en midsommar på landet hos mormor & morfar. När vi fortfarande var en familj. Då brast det. Då revs såret upp inuti mig. Det blev ett stort, öppet sår igen & det gör så ont. Hur blev det så här? Hur kunde allt det här hända? Hur kom det sig att jag var tvungen att gå igenom allt det här? Varför? Varför? Varför?
Jag har i alla fall kommit till en insikt i helgen. Jag ska fira jul. Jag vill på något sätt fira jul med mina nära & kära. Jag vill ta till vara på den tid som jag har med dom. Man vet aldrig vad som händer & hur länge man får glädjen att umgås med dom.

Funderingar en söndagkväll i oktober

Det har varit en helg med höga berg & djupa dalar.
Helgen började bra med träning på fredagkvällen direkt efter jobbet & sen hem & fixa till en god sallad som intogs i soffan framför tv:n. Det blev inte någon sen kväll för vi var båda väldigt trötta, Kocken hade varit ute till 3 dagen innan & däckade i soffan. Själv höll jag mig, hör å häpna, faktiskt vaken!

Och så var det lördag. Jag vet inte riktigt vad som var fel men jag var ledsen & känslig & vi tjafsade om småsaker hela tiden. Telefonen ringde på förmiddagen & Kocken svarade. När jag hörde honom prata hann jag tänka tanken att det kanske var mamma som ringde. Jag hann precis tänka tanken & sen kom jag på det: mamma är död. Jag vet ju att hon är död & ändå förstår jag det inte. Jag var helt uppriven & trasig inuti hela dagen, bara grät på eftermiddagen. Jag vet inte varför eller vad det är som gör att det blir så där ibland. Och det är jobbigt att det är så. Jobbigt att det går ut över Kocken också. För jag kan liksom inte förklara det, när det blir så där. Å hur ska jag kunna det när jag inte förstår det själv?
På kvällen åkte vi i alla fall in till stan & träffade Herr & Fru Blond & käkade en god middag innan vi gick på bio. Det var jättetrevligt att sitta & käka pasta & dricka ett glas vin & prata. Sen köpte vi en massa popcorn & läsk & vräkte i oss. Vi såg Mamma Mia - the movie. Jag konstaterar återigen att jag inte är något fan av musikaler. Men visst var den smårolig emellanåt. Speciellt när Pierce Brosnan sjöng - ganska dåligt - & gick in för det stenhårt! På ett ställe i filmen blev det jättekänsligt för mig. När mamman hjälpte sin dotter göra sig iordning inför dotterns bröllop. Då grät jag. Stora, varma, salta tårar trillade ner för mina kinder & jag mindes den vecka mamma & jag var på Zakynthos, bara hon & jag. Hela tiden blir jag påmind om att jag inte längre har någon mamma. Och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Idag har det varit en mycket bättre dag. Vi tog en rejäl sovmorgon, vaknade inte förrän vid 11-tiden. Inte alls vad vi tänkt oss, vi skulle ha åkt & köpt golv & röjt ur lilla rummet för att kunna börja renovera där. Men men, vi åt en ordentlig frukost med gröt & macka & sen åkte vi till gymmet & körde ett axelpass. Jag har så fantastiskt grym träningsvärk i triceps & magen sen förra passet men det var ändå skönt att få blodet att pumpa genom de värkande musklerna. Efter träningen åkte vi & handlade & var bara hemma & vände innan vi åkte hem till Nyblivna mamman, hennes kock & Lillkillen. Kockarna skulle iväg på en jobbgrej på kvällen men innan det lagade jag & Kocken en god sallad som vi åt tillsammans.
Lillkillen växer & växer för varje gång vi ser honom & han är så söt & rar. Han blir mer & mer en liten person. Nu ler & skrattar han en massa & har lärt sig att greppa saker själv, t ex sin napp. Han dreglar en hel del också men det gör inget. ;) När Nyblivna mamman bytt blöja på honom fick jag äran att ta på honom hans fina blå pyjamas med moln på. Det gick alldeles utmärkt! Småbarn i pyjamas är så himla mysigt, speciellt såna där med fötter på.
Nu på kvällen har vi inte gjort så mycket. Jag frågade Muskelbyggaren om tips på nåt bra pulver man kan äta som mellanmål innan träningen. Jag har tänkt försöka åka vägen om gymmet på mornarna innan jobbet & stå på trampmaskinen eller löpbandet en halvtimme, vilket innebär att jag kommer ha med mig frukost att äta på jobbet. Dessutom har ju matlåda med mig i stort sett varje dag. Det blir fullt tillräckligt med matlagning för mig så jag vill ha ett snabbt & smidigt mellanmål till eftermiddagarna som inte behöver tillagas. Jag fick ett tips av honom & gick in på hemsidan han föreslog & beställde något pulver. Vi får väl se om det går att dricka & om jag blir mätt på det... Jag tror ju på att först å främst äta riktig mat men ibland måste man göra det som är enklast & minst jobbigt för en själv. Så jag ska testa detta i alla fall.
Nu är det väl bäst att jag lägger huvudet på kudden om jag nu ska orka upp 6.30 imorgon för att vara på gymmet klockan 7.
Over and out.

Tårar för lilla Nisse

Idag har pappas & hans frus katt Nisse flyttat till katthimlen. Visst, det är "bara" en katt men också så mycket mer. Dom har en tendens att bli som ens lilla barn & saknaden måste vara enorm. Jag kan inte ens tänka på den dagen min lilla katt inte finns mer.
Jag tycker att pappa & hans fru har nog med tråkigheter just nu & dom behöver inte än mer. Men pappa sa att det hade ändå varit en fin stund & Nisse mådde inte bra så det var bäst för honom. Lilla Nisse, han springer nog & jagar massor med råttor i katthimlen nu!

Det finns så mycket sorg i mitt hjärta & jag behöver inte mer nu. Det känns överfullt. Och det rinner över lite nu & då. Men det verkar inte hjälpa att jag säger stopp. Det kommer något nytt & något nytt & något nytt... Jag vill bara ha lite lugn & ro i mitt liv & känna mig normal. Och visst gör jag det vissa stunder men varför kan inte dom stunderna vara längre, alltid?
Radhustjejen gav mig i lördags en krönika som Anna Mannheimer skrivit i GP. Den handlade om förlusten av hennes bror. Hon skrev: "Det är påfallande mycket liv runt en människas död. Han blev mer närvarande i mitt liv än han någonsin varit." Och hon reflekterar över när och hur man förstår det som hänt: "Det är ju inte klokt, det är ju över två år sen det hände och plötsligt får jag en chock när jag säger det. Det är först nu jag förstår hur tom och trist och framför allt långdragen döden är."
Det är många kloka ord och beskriver så bra hur det känns. För jag väntar nog fortfarande på att förstå det som hänt. Även om jag vet det så förstår jag det inte. Det är faktiskt för hemskt för att man ska kunna förstå det. Det är bara ett virrvarr av känslor som snurrar runt, som höstlöven far runt i Göteborgs kalla vindar.

Inte mer nu...

Varför måste livet vara så hårt? Varför måste det utsätta mig & mina nära & kära för en massa elände? När är det nog?!
Ikväll går mina tankar till pappa & hans fru. Jag hoppas & önskar att fläckarna på hennes lunga är någonting annat än det pappa pratade om när han ringde: lungemfysem.
Jag vet inte så mycket om den sjukdomen & vad den innebär men läser lite på nätet & försöker att fokusera på meningen "många lever bra trots sjukdomen".
Jag blev chockad & ledsen när jag pratade med pappa. Chocken gjorde att jag inte fick fram så många tröstande, förstående ord men ni vet att jag tänker på er. Att jag finns här för er lika mycket som ni finns här för mig när jag har det jobbigt.
Jag försöker också fokusera på morgondagen då det är Lillkillens namngivning. Dagen då jag officiellt ska bli hans fadder. Det är skönt att se ett nytt liv växa & må bra mitt ibland allt elände. Man måste försöka se det positiva & inte bara gräva ner sig i eländet, inte ge upp.
Igår hade jag utvecklingssamtal med min konsultchef & bland allt vi pratade om talade hon om för mig hur stark hon tycker jag varit & hur fantastisk jag är som tagit mig igenom allt detta på ett så bra sätt, att jag klarat av att komma tillbaka. Jag blev så rörd så jag fick tårar i ögonen. Jag är stolt över mig själv när jag får höra sånt.
Det här blev visst mest en massa röriga tanka men så är det ibland. Så är livet & min blogg speglar ju mitt liv. Nu hoppas jag att Kocken snart kommer hem från avtackningsmiddagen för en av kollegorna. Jag behöver hans stora, varma famn. Där känner jag mig trygg & skyddad från livets eländigheter.

Chokladfontän

Idag har varit en riktigt bra dag. Den startade lite väl tidigt, när Kockens klocka ringde redan klockan åtta & jag vaknade men inte han. Men det är ändå rätt skönt att vakna tidigt en ledig dag. Jag gick upp & hämtade tidningen, gick tillbaka till min varma säng & satte på radion & Morgonpasset. Efter en stund gick Kocken upp & försvann till jobbet.
Jag låg kvar & läste min tidning & blev sömnig & somnade om. Katten var lika slö som jag & låg kvar i sängen hon med. Vid 10 ringde telefonen & jag fick släpa mig ur sängen eftersom vi bara har en fungerande telefon & den står i hallen. Det var min kära lilla mormor som ringde! Det var ett tag sen vi pratade nu & det var skönt att höra att hon lät pigg & glad & inte hade hört något mer från Fetknoppens kärring. Vi ältade inte det hela så mycket utan konstaterade, återigen, att vi inte gjort något fel & inte behöver ta den skit dom försöker ösa över oss. Det är också så skönt att mormor & morfar sysselsätter sig så mycket som dom gör. Förra helgen var dom i Stockholm på My fair lady, dom går ut i skogen & plockar svamp, dom träffar vänner & bekanta både nu & då. Och så ser dom, precis som jag, fram emot den 25 oktober när vi åker hem till hemstaden för att tillsammans med brorsan & hans tjej ta med dom på middag & hockey!
Efter en halvtimmes trevligt småprat med mormor klev jag så upp ur sängen & åt en långsam frukost. I tidningen, som jag fortfarande läste, såg jag en annons om Celtic Christmas - en julkonsert i en kyrka här i Göteborg under Lucia-helgen. Det stod inte så jättemycket om vad det var men som jag förstod det så var den en irländsk tjej som skulle sjunga tillsammans med en kör & en tjej som skulle spela irländsk harpa. Jag tyckte det verkade mysigt med lite irländskt så där innan jul så jag skickade ett sms till Kocken & frågade om vi skulle gå. Han var inte sen att hänga på så jag gick in & köpte biljetter på en gång! Det blir härligt att minnas lite från vår tid på Irland.
Vid 13-tiden tog jag bilen in till stan för att träffa Radhustjejen. Vi hade bokat bord på First hotel G som på lördagar har något som kallas Lazy lördag. Det är en GI-buffé där man väljer till kött eller fisk & sen avslutas hela måltiden med CHOKLADFONTÄN. En jobbarkompis till mig har pratat mycket om detta & jag har gärna velat gå dit men det har inte blivit av. Nu hade jag bokat bord åt mig & Radhustjejen & vi var där kl 14. Vi har inte setts sen midsommar så vi hade mycket att prata om. Vi satt där & åt & pratade i 2 1/2 timme!!! Det var så himla mysigt & gott, det var verkligen på tiden att vi fick ta igen allt som hänt sen vi sågs senast.
När vi väl var tvungna att resa på oss för att Radhustjejens parkering gått ut var vi väldigt mätta & nöjda. Vi kände oss dock inte riktigt färdiga med vårt umgänge så vi åkte till Allum för att shoppa lite. Både jag & Radhustjejen hittade lite grann men tyvärr var vi där rätt sent så vi fick inte mycket tid på oss. Efter en snabb sväng på Maxi fick jag skjuts hem & väl hemma har det inte blivit så mycket gjort. Det blev knappt någon kvällsmat fixad, jag var fortfarande så mätt. Men jag hittade några baguetter i frysen så jag bakade av dom & tog en kopp te till.
Sen har jag suttit här i soffan framför tv:n & sett både Musikmaskinen & Sing a long samtidigt som jag har skrivit in lite recept från min gamla receptbok i min nya receptbok. Det fick mig att bli lite nedstämd. Det är en hel del recept där som kommer från mamma. Det hugger till i hjärtat när jag inser hur mycket jag saknar henne. Hur länge sen det är jag pratade med henne. Jag räknar efter & inser att det snart är 8 månader sen hon dog. 8 månader. Då förstår jag varför det känns som det var så längesen jag pratade med henne.
Jag undrar när jag kommer förstå på riktigt att hon är borta. När jag kommer förstå att vi aldrig, aldrig, aldrig mer kommer träffas. Då ekar "aldrig mer" i huvudet på mig. Men jag kan ändå inte helt förstå det. Jag kommer nog aldrig förstå det ordentligt. Hur ska man kunna förstå att något så hemskt kan hända? Jag får försöka koncentrera mig på att leva mitt liv & ta till vara på det. Använda min energi till något positivt. Det går ganska bra. Inte jämt men ofta i alla fall.
Nu vill jag att Kocken ska komma hem. Det känns som om vi knappt har setts den här veckan. I måndags sov jag på hotell. I tisdags kom jag hem sent & var helt slut efter att ha jobbat med ett kundevent & samtidigt varit rätt rejält förkyld. I onsdags var Kocken borta på kvällen. Torsdag & fredag jobbade han kväll. Idag har han jobbat sen imorse & slutar väl nån gång vid tolv-tiden. Det är inte så ofta det är så här men när det väl är det så är det trist. Att kommunicera med lappar, sms & telefonsamtal är inget kul. Jag saknar honom helt enkelt. Å ska man se något positivt med det så är det ju att det är härligt när man väl ses igen!
Nu funderar jag på om jag ska krypa ner i sängen & börja läsa uppföljaren till den bok jag avslutade i torsdags kväll. Det är en bok av en skotsk författarinna som numera bor på Irland & skriver om en fattig tjej på 30-talets Irland. Fantastiskt härlig bok som jag köpte för ett år sen eller två. Och som det visade sig att även mamma hade köpt. Och mamma hade även uppföljaren!
Godnatt där ute.

Rastlös

Den har kommit smygande. Rastlösheten. Den kommer i takt med att löven börjar bli gula & röda & luften blir så där hög & klar. Det kliar liksom inuti, i själen. Det är samma sak varje år. Jag börjar fundera på vad jag ska göra med mitt liv, vad jag ska bli när jag blir stor, vart jag ska bo, hur jag ska bo, om jag någon gång kommer kunna skaffa mig den där hunden jag längtar så efter, om livet ska vara så här nu fram tills den dag jag dör, är det här allt...? Jag vet att känslan försvinner efter ett tag. Jag väntar ut den. Men... Det kliar...
Den här hösten är lite annorlunda mot tidigare höstar. Jag är annorlunda. Jag har gått igenom så mycket & är förändrad på många olika sätt. Jag jobbar med mig själv, flera gånger varje dag, & får hjälp av psykologen att förstå varför jag är som jag är & vad jag behöver jobba med för att må bättre. Jag ser att jag sakta men säkert förstår vad jag måste ändra på & hur & jag tar små, små steg i rätt riktning. Ibland faller jag tillbaka i det gamla men jag vet att det inte är konstigt, jag ser det inte som ett misstag. Jag har formats & levt i 30 år & det tar tid att ändra på det. Men jag vet att jag måste, för att kunna må riktigt bra.
Jag tänker att kanske den här rastlösheten kommer försvinna, eller i alla fall bli mindre, när jag hittar hem i mig själv. När jag lyssnar inåt, sätter mig själv i första rummet. Kanske kan jag då höra vad min inre röst råder mig att göra. Än så länge är den inte så stark & överröstar inte alltid den gamla rösten men den kämpar & skriker ibland för att göra sig hörd. För att höras över rösten som ibland, vid vissa tillfällen, ropar "Egoist!". Jag är så van att vara andra till lags, bli bekräftad & göra rätt att när jag nu försöker tänka på mig själv först så känner jag mig ibland egoistisk. När jag idag berättade detta för psykologen frågade hon mig om någon någon gång kallat mig egoistisk. Jag kan inte komma på en enda gång. Jag tror inte någon som känner mig skulle kalla mig det. Och då blir jag återigen påmind om att det är viktigt att jag jobbar med mig själv. Återigen inser jag att jag måste må bra i mig själv för att kunna finnas där för andra. Men jag är i alla fall på rätt väg. Ett litet steg i taget. Tänk efter. Känn efter.
Jag har börjat göra detta även på jobbet. Det är spännande. Den tjänst jag har som administratör innebär ju mycket att finnas där för andra & hjälpa till här & där. Och det har jag gjort, kört på utan att tänka efter eller ifrågasätta. Men nu gungar det till lite emellanåt. Jag gör inte bara saker för att vara snäll. Jag ifrågasätter om det verkligen är något jag SKA göra. Jag ifrågasätter om vi ska lägga energi på att lösa något som någon anser vara ett problem när det inte är ett problem. Min chef är expert på sånt. Det är en av få saker han är väldigt bra på, tyvärr. Idag stod jag på mig & till slut lyssnade han. Ytterligare en vinst för snälla Lilla Fi som alla vet alltid ställer upp utan att ifrågasätta. Ha ha.
Jag är grymt trött på den situation vi har på jobbet. En slutar, en ny blir anställd bakom ryggen på oss, en försvinner nog inom kort, en är utlånad till ett projekt, en har troligtvis börjat leta andra jobb. Vår chef är bara chef när det ska beslutas något kul som han brinner för men vill inte vara chef & styra upp oss i gruppen. Vi vill jobba med att få ihop ett bra team men vår chef tycker sånt är jobbigt & blundar för det. Jag väntar & väntar på att bli anställd men är rädd att jag väntar förgäves. Ingen kan ge mig en vink om när en anställning kan bli aktuell. Jag är frustrerad & irriterad & motivationen för jobbet är lika med noll. Det är svårt att veta vad jag ska göra. Blir jag anställd får jag mycket bättre möjligheter till utveckling, för att inte tala om lön & trygghet. Men samtidigt frågar jag mig själv om jag trivs & vill fortsätta jobba där jag är? Jag har bestämt mig för att ha lite mer tålamod & inte göra något förhastat. Men jag har uppdaterat mitt CV på Monster & ska nog ta en vända med mitt personliga brev också. Och jag håller lite koll bland platsannonserna i tidningen...
Ikväll ringde min vän i Stockholm. Jag har känt honom nästan hela mitt liv. Sen vi började lekis. Det är ju några år sen nu... Vi ses tyvärr inte speciellt ofta & pratar inte var & varannan vecka men när vi väl hörs är allt som det ska vara. Det går åt åtminstone en halvtimme till varje samtal, oftast en timme. Ikväll hade han något roligt att berätta för mig. Han & hans fru ska ha barn! Jag blev alldeles pirrig i magen & började nästan gråta. Jag blev så glad! Nu hoppas jag att vi kan träffas snart. Vi ska försöka få till en lördag-söndag någonstans mitt emellan Göteborg & Stockholm. Mitt emellan Stockholm & Göteborg. Hm. En snabb koll på kartan säger Askersund. Eller Mjölby. Inte allt för upphetsande ställen direkt. Detta tål att tänkas på.
Nu har klockan hunnit bli över åtta. Jag är inte speciellt hungrig - konstigt nog - men jag borde nog äta. Jag har en fisksoppa som väntar på mig. Det var vad frysen hade att erbjuda när det gällde mat som var lagad. Kocken är ute på spaning ikväll: Stand up hos en konkurrent. Middag innan det. Då hade jag ingen som helst lust att laga mat ikväll. Så in med fisksoppan i mikron...

En ljusglimt, trots allt

Nu är det måndag kväll, klockan är 21.45 & jag sitter i soffan bredvid Kocken som högljutt smaskar i sig en Piggelin. Det blev en bra avslutning på en måndag som började rätt trist. Vi har varit barnvakt åt Lillkillen ikväll. Nyblivna mamman kom med honom till Kocken på jobbet & så åkte Kocken & Lillkillen spårvagn hem. Det tycker jag var väldigt modigt gjort. Jag hade nog faktiskt inte gjort det, inte helt själv. Han skrek visst rätt mycket på vagnen men Kocken tog upp honom & då blev han nöjd.
Jag kom hem samtidigt som grabbarna & det var mysigt att ha Lillkillen här. Kissen är lite fundersam på vad han är för nåt, den där lille krabaten, men hon vaktar på honom bra. Ända tills han börjar skrika, då är hon inte intresserad utan springer in i ett annat rum. Smart katt.
Lillkillen låg så nöjd på en filt på köksgolvet när vi styrde med lite mat men efter en stund blev han uttråkad & började skrika. Då blev det mys i min famn en stund & så lite mat på det. Tur att såna enkla knep funkar då. När Nyblivna mamman kom käkade vi Biff stroganoff som Kocken lagat till. Mycket gott. Och Nyblivna mamman hade köpt varsin riktigt fin & god choklad till oss till efterrätt. Mums! Tur att man får äta choklad när man kör GI! ;)
Dessvärre blev det varken morgon- eller kvällspromenad för mig idag. Jag var allt uppe 5.45 & började dra på mig träningskläderna & skulle ge mig ut men det var nästintill kolsvart & jag känner mig inte bekväm med att promenera i mörker. Det känns lite läskigt & jag kan inte riktigt slappna av. Så jag hoppade över promenaden men gick minsann inte & la mig utan hoppade in i duschen. Detta resulterade i att jag var rekordtidigt på jobbet!!! Redan 7.25 var jag där & det är inte illa för att vara lilla jag! Det betydde att jag vid 16-tiden hade gjort mina 8 timmar & kunde åka hem. En svag tanke hade funnits hos mig under dagen; att jag kunde gå ut & gå direkt när jag kom hem men inte kunde jag det när Lillkillen var hos oss. Det hade ju varit för tråkigt. Sen hade vi ju så trevligt efter att vi suttit & ätit & jag hade ingen som helst lust att ge mig ut i den gråkalla höstkvällen. Nä, nya tag imorgon istället! Förhoppningsvis kommer jag upp lika tidigt då & kan gå hem vid 16-tiden igen. Då kan jag gå ut & gå så fort jag kommer hem. Det är vad jag satsar på i alla fall.
Idag hade ett av mammas bästa kompis-par varit & ätit lunch hos Lillebror (på jobbet). Det var dom som ställde upp så fantastiskt för Fetknoppen precis i början. Dom berättade att dom inte längre hade kontakt med Fetknoppen & inte hade haft det sedan i maj. Hon hade mått jättedåligt över det som hänt, att Fetknoppen träffat en ny så fort. (11 dagar efter mammas begravning hade han berättat att han hade en ny.) Dom sa att ingen dom kände har någon kontakt med Fetknoppen längre & det var så himla skönt att höra. Även om jag förstår att ingen normal människa kan "stå på hans sida" så är det så skönt att verkligen höra det. Dom får leva i sin lilla bubbla för sig själva, i sin låtsasvärld. Ingen vill ha kontakt med såna som dom. Det känns jäkligt bra!
Nu ska jag krypa ner i min säng där Lillkillen låg & sov för inte alls längesen. Mysigt! Bäst att jag försöker komma i säng i något så när god tid om jag ska orka upp som bestämt imorgon bitti. Dessutom har jag morgondagens första möte redan kl 8.30. På engelska. Oj oj oj, bäst jag är utvilad.
Natti natt vänner!