När tar det slut?

När man tror att det inte kan bli värre så blir det just det. Ännu värre. Jag undrar om & om igen när det ska ta slut. När ska jag bara få sörja?
Jag började skriva på vad som hänt men jag orkar inte. Hur ska jag orka? Hur mycket ska man behöva orka? Är det inte tillräckligt att ha förlorat sin mamma på det sätt jag gjort? Ska jag & min familj dessutom behöva stå ut med att bli så illa behandlade av Fetknoppen som vi blir?
Jag kan inte förstå hur han beter sig. Det går bara inte att förstå. Man kan inte fatta att det händer på riktigt. Han ska ju föreställa en vuxen människa men beter sig som ett barn. Eller som någon helt utan hjärta. Finns det människor som är födda utan empati? Jag är helt övertygad om det nu. För har man en gnutta empati gör man inte så som han gör.

Tacksam

Jag är så otroligt tacksam för att mina underbara vänner finns kvar hos mig trots att jag just nu känner mig som en väldigt dålig vän... Jag är dålig, för att inte säga usel, på att höra av mig & det mesta kretsar runt mig & mitt. Kanske förståeligt med tanke på det jag nu tvingas gå igenom men ändå inget jag tar för givet att de ska stå ut med.
Jag hoppas, & tror, att jag kan vara en lika god vän när någon av mina vänner behöver det. Men just nu finns inte den styrkan hos mig. Just nu behöver jag dom.
Men så funkar ju riktig vänskap - man ger & tar. Och man gör det utan att tänka efter. Utan att mäta vem som gör vad.
Jag försöker tala om för mina vänner hur mycket allt deras stöd betyder för mig. Jag hoppas att jag lyckas göra det så ofta som jag tänker det för mig själv. Det är ofta & jag är kanske tjatig om det. Men i det fallet har jag inget emot att vara tjatig. Det är jag med nöje!
Imorgon ska jag åka till Nyblivna mamman (som nog kommer få fortsätta heta det här i bloggen även om hon inte är så nybliven mamma längre!) efter jobbet. Hon är en av dessa fantastiska, underbara vänner som bara finns där för mig & ställer upp. Hon tänker alltid på mig, tar hand om mig, hör av sig, bryr sig om mig. Hon är helt ovärderlig! Jag ser fram emot att träffa henne & kanske hennes kock & laga lite mat tillsammans & prata, prata, prata. Om allt eller inget. Och att få träffa Lillkillen gör mig alltid på bra humör! Jag hoppas att han också är på bra humör & ger mig ett av sina leenden som får mitt hjärta att smälta.
Det är skönt att ha något roligt & inte alls krävande att se fram emot. Det gör mitt sinne lite lättare. Och det behövs...

Har inte gått under jorden...

men är lite under isen...
Lördagen & mötet med mammas man, som jag härmed döper till Fetknoppen (det snällaste jag kan komma på), har tagit hårt på de små krafter jag hade. Jag har varken ork eller lust att prata eller skriva om det just nu. Men något avslut blev det inte & någon förståelse för att vi har det jobbigt fick vi inte. Han, han, han hela tiden. Och så hade han mage att ha sin nya fästmö (jamen visst, förlovningsringarna glimmade så det skar i ögonen) där när vi kom dit. Nä fy fan, jag har nog aldrig känt mig så illa behandlad & undrar hur mycket en människa ska behöva stå ut med?

Grubblar

Psykologen har sagt åt mig att inte grubbla så mycket. Att lämna grubblandet till de tillfällen jag träffar henne. Jag förstår vad hon menar. Min hjärna har gått på högvarv en längre tid nu. Men hur lätt är det att säga åt sin hjärna att sluta grubbla? Det funkade rätt bra när jag hade bokade tider hos psykologen. Då kunde jag, när grubblandet satte igång, säga åt min hjärna att vänta till då & då. Men nu har psykologen semester. När hon är tillbaka har jag semester. Alltså har jag min nästa tid i början av september. Min hjärna tycker det är lite långt att vänta tills dess med sina grubblerier.
Den här gången har grubblandet vaknat till liv på grund av att mammas man ringt Lillebror. Han undrade om vi ville komma & hämta mammas saker. Undrade när vi kunde göra det eftersom dom - han & hans nya flamma antar jag - ska åka bort i augusti. Jag & Lillebror har ju inväntat boupptäckningen, en never ending story. Enligt testamentet mamma & mammas man skrev har vi ju ingen rätt till någonting förrän han går bort. Men nu har han tydligen bråttom med att bli av med mammas saker. Hans nya flamma kanske inte vill ha kvar mammas saker. Och vi vill för den delen inte att hon ska röra mammas saker.
Det känns bara så... Jag vet inte... Smutsigt... Han smutsar ner mammas minne. Han glömde mamma efter bara ett par månader. Hur kan han göra det om han älskade mamma så mycket som han hela tiden förklarade för oss att han gjorde? Hur kan han ersätta henne så fort?
Psykologen säger att jag inte ska grubbla över det här men hur i hela världen kan jag låta bli att göra det?! Hon säger att mamma, var hon nu är, förstår honom. Det tror jag inte ett jävla dugg på. Mamma är svinförbannad & ledsen över hur illa han beter sig. Hur självisk han är. Inte en enda gång har han frågat hur någon annan har det. Bara talat om vilken underbar människa mamma var & hur mycket han älskade henne. Och hur mycket var det värt då? Och varför tror han att han måste tala om det för oss? Vi vet. VI VET.
Jag är förbannad. Arg. Och jag ser inte fram emot nästa helg när vi nu antagligen ska hem till mamma & ta hand om hennes grejor. Jag vill inte träffa mammas man. Jag vill inte se honom. Jag vill inte prata med honom. Jag vet inte hur jag ska hämta kraft till att klara av det men på något sätt vet jag att jag måste. Att jag kommer klara det. Kocken följer med. Lillebror & hans tjej är med. Tillsammans är vi starka. Men ibland känner jag mig så liten, så liten. Önskar att jag var liten & inte behövde bry mig om nånting mer än mina plåstrade knän & kliande myggbett. Tänk vad livet var lätt när man var liten.

11 juli 2008 - Lilla Lobelias dag

Imorse ringde väckarklockan redan 05.15. En dusch för att vakna. Lite yoghurt & en macka. Sen iväg i bilen för att vara hos Lilla Lobelia klockan sju. Lilla Lobelia hade en tid på sjukhuset, hon skulle få svar på proverna dom tog för ett par veckor sedan. Hon skulle få veta om dom fått bort all cancer eller om det fanns mer.
Hon frågade mig för ett par veckor sedan om jag kunde följa med henne. Utan tvekan sa jag ja. Självklart ville jag ställa upp för en vän som ställt upp så fantastiskt för mig under denna jävliga vår. Samtidigt funderade jag på hur det skulle bli. Hur det skulle bli om beskedet blev negativt, om det fanns cancer i det dom tagit bort. Hur skulle jag kunna stötta henne då? Jag ville inte tänka negativt men eftersom risken ändå fanns var jag tvungen att försöka göra det. Försöka att på något sätt förbereda mig. Jag lyckades inget vidare. Jag klarade inte riktigt av att tänka tanken. Och tack & lov så fick vi ett glatt besked på en gång när kirurgen kom in i rummet!
Jag trodde jag skulle explodera, börja gråta & skratta på en gång. Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen där jag satt på min stol. Men det blev för mycket känslor & jag reagerade knappt alls. Precis som Lilla Lobelia. Det gick inte riktigt att ta in på en gång. Inte förrän kirurgen var klar & gick ut. Då kramade vi varandra länge & hårt & grät. Glädjetårar. Lät all spänning bara släppa.
På vägen ut till bilen upprepade vi det flera gånger. Hela tiden. Är det verkligen sant? Var det verkligen så han sa, att allt var bra? Och vi konstaterade båda två, gång på gång, att det faktiskt var sant. Vi var så upprymda & glada att vi glömde checka ut parkeringsbiljetten & fick åka ut & in i parkeringshuset en extra gång!
Vi åkte till Mc Donalds. Våra stackars oroliga magar behövde lite frukost & jag behövde kaffe. Och vi behövde nog sätta oss & samla ihop oss lite innan vi åkte hem igen. Ute var det grått & regnigt men vad gjorde det? För oss var det en av livets bästa dagar. Hos oss sken solen & fåglarna kvittrade.
Tänk vilka vändningar livet gör ibland. Både positiva & negativa. Livet ändras från ena sekunden till den andra. Från förtvivlan till hopp. Och ibland tyvärr från hopp till förtvivlan.
Idag är det Lilla Lobelias dag. Jag tänker på henne hela tiden, på det glada besked hon fått idag. På att hon kan få en lugn semester, utan oron för just detta. Oron kommer ju inte försvinna, den kommer finnas där, men just nu fokuserar vi på det positiva en stund.

Fadder!!!

Jag har inte skrivit på jättelänge. Dagarna har varit fullspäckade & jag har inte haft varken tid eller ro att sätta mig att skriva. Det har gått i ett sedan jag kom hem från Bryssel i fredags kväll. Då kom Kockens mamma, pappa, syster & systers pojkvän hit för att gå med oss på Bruce Springsteen. Det var jättetrevligt & konserten var helt grym. Han är kung.
Igår när dom åkte hem kom ett gäng kompisar från hemstaden & hälsade på. Dom bor hos oss tills imorgon då dom flyttar in på ett hotell i stan. Vi har alltid lika roligt tillsammans & när dom hälsar på krävs inga finesser. Igår fixade vi maten, idag dom.
Nu till något mycket viktigare. Nyblivna mamman, hennes kock & lillkillen kom förbi mig idag. Skulle lämna nyckeln så vi kan vattna hos dom nu när dom åker bort på lite semester. Dom stannade på en fika & vi satt på balkongen & pratade. Då frågade dom mig om jag ville bli fadder till lillkillen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag blev så rörd så tårarna började rinna. Dom börjar nästan rinna nu med förresten. Nyblivna mamman är ju lika känslig som jag så hon fällde några tårar hon med. Jag känner mig så glad över att dom frågat mig! MIG! Vilken ära, jag är så stolt! Lillkillen betyder ju så himla mycket för mig. Jag kan inte riktigt förstå hur eller varför men det är nog för att jag fått följa honom hela vägen. Och jag ser ju så mycket fram emot att få se honom växa upp, få se vilken person han blir. Och nu får jag göra det som fadder! Det är ett stort ansvar & jag ska göra mitt allra bästa för att lyckas med uppdraget. Och jag gör det med en glädje som knappt får plats i mitt hjärta.

Vädret idag

Jag glömde ju skriva om vädret idag igen...
Det var lite mulet men varmt imorse, 24 gradet vid halv nio när vi åkte till kursen. Sen blev det grått. Sen började det mullra. Ordentligt. Och regna, rejält. Riktigt åskoväder.
Vid lunchen hade det slutat regna så vi gick ett varv runt huset jag, Herr CRM & den belgiska tjejen. Det var jättevarmt.
När vi var ute & gick här nu på kvällen var det fortfarande mulet men väldigt varmt. Vi såg en termometer som visade 25 grader & då var klockan strax efter halv åtta.
Jag har hört att det varit fint väder hemma i Götet idag & det bådar ju gott inför helgen. Hoppas vi kan lämna regn & åska kvar här i Bryssel på fredag!