Borta bra men hemma bäst

Hur trevligt det än är att åka hem & träffa familjen så är det påfrestande att vara inneboende hos kompisar eller familjen & att bo i en resväska. Allt måste planeras i tid & schemaläggas för att man ska hinna med allt & alla. Först hemma i min hemstad & sen hos Kockens föräldrar.
I år hade vi bestämt att vi inte skulle planera in för mycket men det frestar ändå på, jag funkar ju inte riktigt som jag gjort förr & orkar inte med på samma sätt som tidigare.
Men på det stora hela blev första julen utan mamma helt ok. Visst var det hela tiden någon som saknades; en glöggmugg för mycket hos mormor & morfar, en extra dukad plats vid bordet hos moster & morbror men jag kände att hon var med mig & jag tror det var min ängelmamma som såg till att det snöade på oss på julafton!
Nu njuter jag av några lediga dagar här hemma utan en massa inplanerat & fantiserar om att det någon gång kommer en jul när jag får fira hemma hos mig med mina nära & kära - utan att jag behöver fara över halva landet...

Följer du bloggen?

Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.

Vad gör väl det?

När Radhustjejen i sitt sms nu på kvällen frågade mig hur jag kände mig idag så stannade jag upp där jag var, mitt i badrumsstädningen. Med ett stort leende i ansiktet konstaterade jag att jag var helt genomtäppt i näsan, trött som en tok & vrålhungrig. Inget vidare, jag håller med, men samtidigt log jag ju som sagt & tänkte "men vad gör väl det? jag mår bra inuti, i själen, nu". Och så gick jag ner i tvättstugan & hämtade duken jag lånat av Foxy till glöggfesten på lördag & manglade den! Och blev glatt överraskad när killen i min ålder som höll på att tvätta frågade mig om jag ville ha hjälp med att vika duken...! Det är lite trist att bli överraskad när folk erbjuder sig att hjälpa till, det tyder ju på att det inte händer allt för ofta, men samtidigt är det härligt när det väl händer & speciellt vid oväntade tillfällen. Killen blev nog inte så lite förvånad när han förstod att jag inte bara skulle vika ihop duken utan faktiskt även mangla den. *ha ha ha* Mamma är nog stolt över mig nu, över att jag lärde mig mangla då när jag var liten & tittade på när hon styrde med detta & att det faktiskt händer då & då att jag gör det själv också. Jag minns den underbara känslan när man kröp ner i en nybäddad säng med manglade lakan som hängt ute i sommarsolen & torkat. Åååååhhhhhh...

Snabba vändningar

Jag har problem med att hänga med i svängarna. Ena dagen är det nattsvart & så vaknar jag dagen efter & allt känns så mycket lättare. Som om det plötsligt är lättare att andas.
Jag funderar på vad det är som utlöser dom här svackorna & vad som gör att jag tar mig upp ur dom igen. Men jag finner inget svar & tror jag gör bäst i att inte grubbla så mycket på det. Jag får låta sorgen ha sin gång & försöka glädja mig åt att det går längre tid mellan dom här rejäla svackorna & att dom inte håller i sig lika länge.
Fikakvällen igår hos Radhustjejen med Nyblivna Mamman & Lillkillen & att bara få sitta & prata, älta lite & gnälla emellanåt gjorde sitt till för att jag nu känner att jag är på väg upp igen. Att jag har mycket att stå i på jobbet hjälper också till, mycket men inte för mycket. Lagom - så klart alltid bäst. Och att vi är ett härligt gäng på jobbet som trots rörig omorganisation & oro för varsel försöker hålla humöret uppe & peppa varandra & ta oss tid för en fika då & då gör gott för själen. För att inte tala om Skottens skotska vinterkaka! Den gör underverk! ;)
Jag försöker tänka på allt jag har att vara tacksam för istället för att ge det jobbiga, svarta & negativa en massa fokus. Det är inte alltid så lätt men man måste ju i alla fall försöka.

Följer du bloggen?
Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.

Att gömma sig för världen lite

Idag gick det inte. Det brast. Imorse, i hallen, på väg ut genom dörren för att hinna i tid till bussen. Kocken kom upp & undrade hur det var med mig & jag gömde mig i hans famn & grät. Stora, salta, varma tårar tog med sig den nyss målade mascaran ner för kinderna.
Jag vet inte varför. Bara att det gör så ont inuti. Och allt känns så meningslöst. Och det är bland det jobbigaste - jag vill inte att det ska kännas meningslöst! Jag vill inte låta sorgen få grepp om mig så här. Jag vill inte se allt i svart.
Kockens famn är så stor & varm & trygg. Där kan jag krypa in & gömma mig för resten av världen. Där är jag skyddad. Men jag kan inte stanna där. Jag måste ta mig vidare. Jag måste fortsätta. Jag vägrar ge upp - vad skulle förresten ge upp innebära? Det uttrycket finns inte i min ordlista. Jag kan inte ens föreställa mig vad det skulle innebära. Att jag en morgon bara inte skulle gå upp ur sängen utan ligga kvar där & inte orka ta för mig av livet? Låta sorgen vinna? ALDRIG NÅGONSIN.
Kocken körde mig till jobbet. Jag var helt, totalt slut. Huvudet kändes som en tom plåtburk som någon satt & slog en hammare i. Jag mådde illa, svettades & frös. När jag kom till jobbet insåg jag att jag inte orkade vara bland folk idag. Inte ens tanken på alla fina jobbarkompisar jag har kunde förmå mig att stanna på jobbet idag. Så jag tog ett djupt andetag & gick in bara för att hämta min dator & åka hem igen med Kocken.
Ja, jag har gömt mig för världen lite grann idag. Men inte helt & hållet. Jag hade ett telefonmöte på förmiddagen, jag har svarat på mail, pratat med Skotten på chatten & med Villakillen i telefon. Hoppet är inte helt ute för mig. ;) Jag behövde bara fly undan lite. Hålla världen på avstånd en stund.
Det känns bättre nu ikväll. Nyblivna mamman (som nog måste få ett nytt namn här i bloggen inser jag eftersom Lillkillen nu är över 7 månader) har erbjudit mig både sällskap & telefonsupport. Foxy hade ringt på alla mina tre telefonnummer för att höra hur det var med mig. Pappa ringde & försäkrade mig om att dom finns där för mig. Jag vet att jag har ett helt otroligt, fantastiskt nätverk av underbara människor som bryr sig om mig. Jag är så ofantligt tacksam för det. Det hjälper. Mycket.
Nu ska jag vika ihop & lägga in tvätten & sen krypa under täcket & lyssna en första gång på nästa steg i min avslappning. Det är nyttigt & gör gott.

Följer du bloggen?

Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.

Upprivna sår

Sorgen & saknaden kommer oftare nu. Den finns ju alltid där men nu ett tag har den varit extra stark. Så mycket som snurrar i mitt huvud. Så mycket tankar, undringar, funderingar, så många varför. Så många gånger jag tänker "är det verkligen sant? har det hänt, på riktigt?".
En del av min egen historia är förlorad. Min uppväxt & mitt liv så som mamma såg det är borta. Det tog mamma med sig i sin död.
Jag blir så trött av alla dessa snurrande tankar. Helt slut. Mentalt utmattad.
Det är så svårt att förklara detta för någon annan. Det är svårt för mig att vara tydlig med varför jag inte är på topp. "Jag saknar mamma." Ja, men det är väl klart att jag gör det. Men att förklara för någon att det ibland känns så tungt, så tungt, så tungt så man inte vet vart man ska ta vägen, det är svårt. Det är svårt att sätta ord på känslor & förklara hur det känns. Svårt, näst intill omöjligt. Därför försöker jag oftast inte ens. Stänger igen & önskar jag kunde tugga i mig plåster för såren där inuti. Såren som emellanåt rivs upp men som ingen annan ser. Såren som gör så ont, så ont.
Julen närmar sig med enorma jättekliv & jag får svårt att andas när jag tänker på det. Jul hemma med familjen men utan mamma. Jag undrar hur jag ska göra för att inte bryta ihop där hemma hos mormor & morfar kl 13 när vi som alltid samlas för att äta julbord.

Min fantastiska supportande lillebror

Idag klockan 11.21 fick jag ett sms av min älskade lillebror. Han skrev följande:
"Hörde om varslet. Jag tror du kan vara lugn. Med ditt engagemang, din personlighet och din kunskap har dom inte råd att släppa dig. Keep up the good work."
Jag blev rörd till tårar av hans peppande & ärliga ord.
Nu önskar jag att dom som beslutar på jobbet är lika kloka & klarsynta som min lillebror. ;)

Att träna sig att tänka positivt

Det var längesen jag bloggade nu. Jag har inte känt samma behov under en period. Jag har ägnat mig åt att träna på att tänka positivt vilket gjort att jag inte tyckt att jag behövt skriva av mig här på bloggen på samma sätt.
Men mina positiva tankar prövas hårt just nu. Min jobbframtid såg osäker ut i och med de besparingskrav som kom för ett par veckor sedan. Jag som skulle bli fast anställd, som äntligen slippa ifrån konsultrollen & få "ett riktigt jobb" hamnade någonstans i ingenting. Informationen kring allt detta var i stort sett obefintlig & det pratades om att göra sig av med konsulter istället för att anställa dom.
Och så igår kom varslet. 350 fast anställda i Sverige varslas & av dom finns 290 här i Göteborg. Poff. Luften gick ur som på en trasig ballong. Jaha, om inte ens dom fast anställda får vara kvar varför skulle då jag som konsult få vara kvar? Min fantastiska kock försöker på alla sätt hjälpa mig i att tänka positivt när jag inte ser något ljus i mörkret. Försöker få mig att tänka på att dom kanske behåller mig just därför att jag är en konsult, en konsult som i ännu sämre tider kan få gå samma dag. Men samtidigt, vad är det för osäker framtid? Som det är nu vet jag inte ens om jag har ett uppdrag att utföra efter årsskiftet. Det är ännu inte förhandlat. Men jag har gjort det jag kunnat, jag har bett min bemanningsansvariga att tjata på min chef för att få till detta. Han behöver en spark i ändan för att detta gjort. Jag försöker tänka att jag har gjort allt jag kan i detta, att det som händer framöver är något som jag inte kan påverka. Men det är svårt. Och det maler hela tiden i huvudet.
Jag tyckte jag började komma på banan, komma in i livet igen efter ungefär 9 månader i något slags luddigt vakum. Jag ville bara fortsätta hitta tillbaka, jobba med mig själv (för nu är tiderna hos psykologen slut), tänka positiva tankar & njuta av livet. Jag behöver lugn & ro på jobbfronten för att kunna göra detta. Med tanke på det jag gått igenom tycker jag inte det är så mycket begärt. Jag är värd det. I huvudet rullar något slags mantra som säger "allt ordnar sig till det bästa, på ett eller annat sätt". Jag måste intala mig själv det för att hindra mig från att bara lägga mig ner & gråta & tycka synd om mig själv. Jag tänker också ofta att det finns alltid dom som har det värre, jag har fortfarande ett jobb att gå till. Tänk så många som redan blivit varslade & dom som redan blivit av med sina jobb.
Jag har under min jobbiga resa detta år fått höra hur stark jag är & jag får väl bara försöka lita på att dom har rätt. Är jag stark så tar jag mig igenom detta också. Precis som när allt med mamma hände så tänker jag: "vad har jag för val?" För mig finns inget annat val än att ta mig igenom det jag ställs inför. Så funkar jag. Det finns säkert många som inte funkar så utan som bara ger upp. Lägger av. För mig är det som sagt inget val. Jag måste vidare. Livet är här & nu & jag vill leva det till fullo & njuta av det. Å den här förbannade förkylningen som slagit klorna i mig & försöker skrämma bort den positiva & glada Lilla Fi ska jag minsann ge en tuff match! Visst kan jag tycka att det är orättvist att jag ska gå & bli krasslig igen, jag som var hemma & var sjuk för bara ett par månader sedan när Kocken klarat sig undan sedan i maj. Men vad hjälper det? Herregud, det är ju bara en förkylning, nog så jobbig, men ändå bara en förkylning. Det finns dom som har det värre...
Nu ska jag sätta i mig en stor sked honung direktimporterad från svärföräldrarnas granne, inte upphettad & med en massa farliga (enligt vissa) & nyttiga (enligt andra) grejor i. Och nu kom Kocken hem dessutom, ska nog bjuda honom på en mugg varm glögg!