Trött

Jag slapp mardrömmar inatt. Men somnade på tok för sent & det funkar inte. Jag är trött, trött, trött. Hela tiden. Jag behöver sova ordentligt. Men även när jag sover en hel natt vaknar jag inte utvilad. Min hjärna vilar aldrig. Den maler ständigt på. Tankarna snurrar oavbrutet även när jag inte själv märker det. Då är det ju faktiskt inte så konstigt att jag är trött. Att jag inte orkar jobba som vanligt. Men det är väldigt svårt att inse det. Att förstå att jag inte funkar som vanligt. Jag jobbar på det, att lära mig förstå det & lyssna på min kropp.
Kocken kom hem rätt tidigt idag. Jag satt vid köksbordet & hade precis ätit lite mellanmål. Surfade runt lite på datorn, läste GP, gjorde inget speciellt. Vi skulle åka & träna ikväll. Det är precis vad jag behöver. Styrketräningen gör mig trött & ofta somnar jag i soffan de kvällar vi styrketränat. Nu hamnade både jag, Kocken & katten på sängen & vi somnade alla tre. Däckade. Det var nog ingen lång tupplur men när vi vaknade fanns det liksom ingen träningslust alls. Typiskt! Men inte ovanligt när det gäller mig, tyvärr. Jag vet så väl att jag mår bra av att träna, att jag behöver det, men ändå är det så ofta jag tänkt åka till gymmet & inte kommer iväg. Jag ska försöka bättra mig. Jag ska försöka tänka på hur mycket jag behöver träna, inte att jag måste utan att jag behöver det. Försöka få det till en vana igen. Jag tror på vanor. Jag är nog mycket en vanemänniska. Jag läste någonstans att det tar tre veckor för något att bli en vana. Det gäller alltså att göra något i tre veckor sen gör man det av vana. Låter väl inte helt omöjligt?

Imorgon ska jag på mitt andra besök hos psykologen. Jag ska vara där klockan 10 & innan dess är min plan att gå en morgonpromenad & äta en lugn frukost tillsammans med GP. Jag vet att jag behöver kraft imorgon. Det tar enormt på krafterna att prata med psykologen. Men det känns bra & jag tror det kan hjälpa mig. Hon säger att det finns en del att jobba med. Jag vet att hon har rätt. Jag försöker se det positiva med allt; att jag får hjälp att ta mig igenom det jobbiga & samtidigt får jag också hjälp med mina "duktig flicka"-syndrom. Jag ser många duktiga flickor runt omkring mig som inte får samma hjälp som jag. På det viset är jag faktiskt lycklig lottad. På väldigt många vis är jag lyckligt lottad. Ibland är det lätt att glömma bort det & det får man göra ibland. Men trots hemska saker som händer runt omkring en måste man försöka komma ihåg att allt inte är svart alltid.

När Kocken kom hem inatt berättade han något tråkigt. En jobbarkompis till honom har förlorat sin mamma. Jag känner honom inte väl & vet inget om omständigheterna men det spelar ingen roll. Jag vet vem han är, en kille i min ålder, glad & alltid trevlig, & jag vet på något sätt vad han går igenom. Jag började gråta.

En tanke som ofta finns hos mig är vad som händer när man dör? Förstår man vad som händer? Gör det ont? Hur känns det? Hinner man tänka något? Och sen då, när man är död, vart tar man vägen då? Kroppen vet jag ju vad man gör med. Jag har sett en död kropp. Jag har sett mammas döda kropp. Ett skal. Ett tomt skal. Det var hon men ändå inte. Men jag tror ju att själen tar vägen nånstans. Men vart? Och varför kommer hon inte & hälsar på? Mamma såg ju, precis som mormor, gammelfarmor på landet. Varför kommer då inte mamma & hälsar på mig? Jag väntar & väntar men enda gången jag sett henne hittills är i två drömmar. Men jag vet nog varför. Jag är rädd. Samtidigt som jag vill att hon kommer så är jag rädd för hur jag skulle reagera. Så jag fortsätter vänta & försöker att inte vara rädd. Tids nog...

Ibland önskar jag att jag trodde på Gud. Att jag hade en religion att förlita mig på. Då kunde jag tro på att man hamnade i himlen eller i helvetet. Men jag tror på ödet. Och ibland är det väldigt jobbigt att tro på ödet för jag kan inte förstå varför ödet skulle ta min mamma så där. Men jag försöker ändå tro att mamma är någonstans där hon har det bra. Där levet leker varje dag & det inte finns några bekymmer. Att hon är tillsammans med de nära & kära som gick bort före henne. Med sin mormor, farmor, sin lillebror & barnet hon bar som dog innan han var född. Jag hoppas hon kan få vara lycklig även om jag vet att hon är ledsen för att hon rycktes ifrån oss alldeles, alldeles för tidigt.

Jag tror att min vän Nyblivna mamman kommer gråta när hon läser det här. Jag gråter nästan själv & hon & jag är lika känsliga. Men det är väldigt skönt att skriva av sig. Att få ner ens snurriga tankar på skärmen & läsa det. Konstigt att något så enkelt kan hjälpa. Men det konstaterar jag ofta tillsammans med Lilla Lobelia. Att det ofta är enkla saker som hjälper en att må lite bättre, om så än bara för stunden.

Nu ska jag försöka ladda lite inför kvällens EM-fotboll. Italien spelar mot Frankrike. Jag har ingen känsla alls för hur det går. Men jag tycker nog att det vore lite kul om Rumänien slog Holland så varken Italien eller Frankrike kom vidare...!