Snabba vändningar

Jag har problem med att hänga med i svängarna. Ena dagen är det nattsvart & så vaknar jag dagen efter & allt känns så mycket lättare. Som om det plötsligt är lättare att andas.
Jag funderar på vad det är som utlöser dom här svackorna & vad som gör att jag tar mig upp ur dom igen. Men jag finner inget svar & tror jag gör bäst i att inte grubbla så mycket på det. Jag får låta sorgen ha sin gång & försöka glädja mig åt att det går längre tid mellan dom här rejäla svackorna & att dom inte håller i sig lika länge.
Fikakvällen igår hos Radhustjejen med Nyblivna Mamman & Lillkillen & att bara få sitta & prata, älta lite & gnälla emellanåt gjorde sitt till för att jag nu känner att jag är på väg upp igen. Att jag har mycket att stå i på jobbet hjälper också till, mycket men inte för mycket. Lagom - så klart alltid bäst. Och att vi är ett härligt gäng på jobbet som trots rörig omorganisation & oro för varsel försöker hålla humöret uppe & peppa varandra & ta oss tid för en fika då & då gör gott för själen. För att inte tala om Skottens skotska vinterkaka! Den gör underverk! ;)
Jag försöker tänka på allt jag har att vara tacksam för istället för att ge det jobbiga, svarta & negativa en massa fokus. Det är inte alltid så lätt men man måste ju i alla fall försöka.

Följer du bloggen?
Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.

Att gömma sig för världen lite

Idag gick det inte. Det brast. Imorse, i hallen, på väg ut genom dörren för att hinna i tid till bussen. Kocken kom upp & undrade hur det var med mig & jag gömde mig i hans famn & grät. Stora, salta, varma tårar tog med sig den nyss målade mascaran ner för kinderna.
Jag vet inte varför. Bara att det gör så ont inuti. Och allt känns så meningslöst. Och det är bland det jobbigaste - jag vill inte att det ska kännas meningslöst! Jag vill inte låta sorgen få grepp om mig så här. Jag vill inte se allt i svart.
Kockens famn är så stor & varm & trygg. Där kan jag krypa in & gömma mig för resten av världen. Där är jag skyddad. Men jag kan inte stanna där. Jag måste ta mig vidare. Jag måste fortsätta. Jag vägrar ge upp - vad skulle förresten ge upp innebära? Det uttrycket finns inte i min ordlista. Jag kan inte ens föreställa mig vad det skulle innebära. Att jag en morgon bara inte skulle gå upp ur sängen utan ligga kvar där & inte orka ta för mig av livet? Låta sorgen vinna? ALDRIG NÅGONSIN.
Kocken körde mig till jobbet. Jag var helt, totalt slut. Huvudet kändes som en tom plåtburk som någon satt & slog en hammare i. Jag mådde illa, svettades & frös. När jag kom till jobbet insåg jag att jag inte orkade vara bland folk idag. Inte ens tanken på alla fina jobbarkompisar jag har kunde förmå mig att stanna på jobbet idag. Så jag tog ett djupt andetag & gick in bara för att hämta min dator & åka hem igen med Kocken.
Ja, jag har gömt mig för världen lite grann idag. Men inte helt & hållet. Jag hade ett telefonmöte på förmiddagen, jag har svarat på mail, pratat med Skotten på chatten & med Villakillen i telefon. Hoppet är inte helt ute för mig. ;) Jag behövde bara fly undan lite. Hålla världen på avstånd en stund.
Det känns bättre nu ikväll. Nyblivna mamman (som nog måste få ett nytt namn här i bloggen inser jag eftersom Lillkillen nu är över 7 månader) har erbjudit mig både sällskap & telefonsupport. Foxy hade ringt på alla mina tre telefonnummer för att höra hur det var med mig. Pappa ringde & försäkrade mig om att dom finns där för mig. Jag vet att jag har ett helt otroligt, fantastiskt nätverk av underbara människor som bryr sig om mig. Jag är så ofantligt tacksam för det. Det hjälper. Mycket.
Nu ska jag vika ihop & lägga in tvätten & sen krypa under täcket & lyssna en första gång på nästa steg i min avslappning. Det är nyttigt & gör gott.

Följer du bloggen?

Tryck på Följ den här bloggen-knappen till höger och registrera dig som prenumerant.

Upprivna sår

Sorgen & saknaden kommer oftare nu. Den finns ju alltid där men nu ett tag har den varit extra stark. Så mycket som snurrar i mitt huvud. Så mycket tankar, undringar, funderingar, så många varför. Så många gånger jag tänker "är det verkligen sant? har det hänt, på riktigt?".
En del av min egen historia är förlorad. Min uppväxt & mitt liv så som mamma såg det är borta. Det tog mamma med sig i sin död.
Jag blir så trött av alla dessa snurrande tankar. Helt slut. Mentalt utmattad.
Det är så svårt att förklara detta för någon annan. Det är svårt för mig att vara tydlig med varför jag inte är på topp. "Jag saknar mamma." Ja, men det är väl klart att jag gör det. Men att förklara för någon att det ibland känns så tungt, så tungt, så tungt så man inte vet vart man ska ta vägen, det är svårt. Det är svårt att sätta ord på känslor & förklara hur det känns. Svårt, näst intill omöjligt. Därför försöker jag oftast inte ens. Stänger igen & önskar jag kunde tugga i mig plåster för såren där inuti. Såren som emellanåt rivs upp men som ingen annan ser. Såren som gör så ont, så ont.
Julen närmar sig med enorma jättekliv & jag får svårt att andas när jag tänker på det. Jul hemma med familjen men utan mamma. Jag undrar hur jag ska göra för att inte bryta ihop där hemma hos mormor & morfar kl 13 när vi som alltid samlas för att äta julbord.

Min fantastiska supportande lillebror

Idag klockan 11.21 fick jag ett sms av min älskade lillebror. Han skrev följande:
"Hörde om varslet. Jag tror du kan vara lugn. Med ditt engagemang, din personlighet och din kunskap har dom inte råd att släppa dig. Keep up the good work."
Jag blev rörd till tårar av hans peppande & ärliga ord.
Nu önskar jag att dom som beslutar på jobbet är lika kloka & klarsynta som min lillebror. ;)

Att träna sig att tänka positivt

Det var längesen jag bloggade nu. Jag har inte känt samma behov under en period. Jag har ägnat mig åt att träna på att tänka positivt vilket gjort att jag inte tyckt att jag behövt skriva av mig här på bloggen på samma sätt.
Men mina positiva tankar prövas hårt just nu. Min jobbframtid såg osäker ut i och med de besparingskrav som kom för ett par veckor sedan. Jag som skulle bli fast anställd, som äntligen slippa ifrån konsultrollen & få "ett riktigt jobb" hamnade någonstans i ingenting. Informationen kring allt detta var i stort sett obefintlig & det pratades om att göra sig av med konsulter istället för att anställa dom.
Och så igår kom varslet. 350 fast anställda i Sverige varslas & av dom finns 290 här i Göteborg. Poff. Luften gick ur som på en trasig ballong. Jaha, om inte ens dom fast anställda får vara kvar varför skulle då jag som konsult få vara kvar? Min fantastiska kock försöker på alla sätt hjälpa mig i att tänka positivt när jag inte ser något ljus i mörkret. Försöker få mig att tänka på att dom kanske behåller mig just därför att jag är en konsult, en konsult som i ännu sämre tider kan få gå samma dag. Men samtidigt, vad är det för osäker framtid? Som det är nu vet jag inte ens om jag har ett uppdrag att utföra efter årsskiftet. Det är ännu inte förhandlat. Men jag har gjort det jag kunnat, jag har bett min bemanningsansvariga att tjata på min chef för att få till detta. Han behöver en spark i ändan för att detta gjort. Jag försöker tänka att jag har gjort allt jag kan i detta, att det som händer framöver är något som jag inte kan påverka. Men det är svårt. Och det maler hela tiden i huvudet.
Jag tyckte jag började komma på banan, komma in i livet igen efter ungefär 9 månader i något slags luddigt vakum. Jag ville bara fortsätta hitta tillbaka, jobba med mig själv (för nu är tiderna hos psykologen slut), tänka positiva tankar & njuta av livet. Jag behöver lugn & ro på jobbfronten för att kunna göra detta. Med tanke på det jag gått igenom tycker jag inte det är så mycket begärt. Jag är värd det. I huvudet rullar något slags mantra som säger "allt ordnar sig till det bästa, på ett eller annat sätt". Jag måste intala mig själv det för att hindra mig från att bara lägga mig ner & gråta & tycka synd om mig själv. Jag tänker också ofta att det finns alltid dom som har det värre, jag har fortfarande ett jobb att gå till. Tänk så många som redan blivit varslade & dom som redan blivit av med sina jobb.
Jag har under min jobbiga resa detta år fått höra hur stark jag är & jag får väl bara försöka lita på att dom har rätt. Är jag stark så tar jag mig igenom detta också. Precis som när allt med mamma hände så tänker jag: "vad har jag för val?" För mig finns inget annat val än att ta mig igenom det jag ställs inför. Så funkar jag. Det finns säkert många som inte funkar så utan som bara ger upp. Lägger av. För mig är det som sagt inget val. Jag måste vidare. Livet är här & nu & jag vill leva det till fullo & njuta av det. Å den här förbannade förkylningen som slagit klorna i mig & försöker skrämma bort den positiva & glada Lilla Fi ska jag minsann ge en tuff match! Visst kan jag tycka att det är orättvist att jag ska gå & bli krasslig igen, jag som var hemma & var sjuk för bara ett par månader sedan när Kocken klarat sig undan sedan i maj. Men vad hjälper det? Herregud, det är ju bara en förkylning, nog så jobbig, men ändå bara en förkylning. Det finns dom som har det värre...
Nu ska jag sätta i mig en stor sked honung direktimporterad från svärföräldrarnas granne, inte upphettad & med en massa farliga (enligt vissa) & nyttiga (enligt andra) grejor i. Och nu kom Kocken hem dessutom, ska nog bjuda honom på en mugg varm glögg!

Upp & ner

Helgen hemma i hemstaden har varit jättebra. Mormor & morfar uppskattade middagen & hockeymatchen. Uppskattade att få umgås med oss barnbarn. Morfar & jag var så snygga i våra hockey-halsdukar. Det räckte inte hela vägen fram för vårt lag men vi fick en toppenkväll.
Det var roligt att få tillbringa lite tid med brorsan & hans tjej också. Vi blev inte så sena på stan efter matchen utan åkte hem till dom, lirade lite Guitar Hero & lyssnade på musik. Väldigt mysigt & något som händer alldeles för sällan.
Idag var brorsan & jag tvungna att gå igenom lite saker efter mamma. Det känns som om det aldrig tar slut... Det är kartonger med allt ifrån mammas receptpärmar som jag alltid skojat om att jag vill ärva till hennes gamla väskor, skålen hon fick efter 25 år på jobbet & glasänglarna jag köpte till henne på Jul på Liseberg förra året. Det tar på krafterna att gå igenom allt & vad ska man göra med allt?
Sen satte vi oss tillsammans & tittade igenom arvskiftet som hon som gör bouppteckningen skickat oss. Det gör mig så ont att se svart på vitt hur mycket pengar Fetknoppen får efter min mamma. Han som knappt känt henne, som varit gift med henne några veckor, får flera hundratusen. Flera hundratusen som han & hans nya kan leva upp. Hur fel är inte det? Jag är inte intresserad av pengarna men jag vill inte att dom ska få dom! Och jag får inte ihop det mamma sa efter att dom två gift sig; att vi inte skulle behöva oroa oss för arvet efter henne eftersom dom skrivit. Javisst, dom hade skrivit testamente. Men det innebar ju att han ärvde allt. Han hade rätt till allt hennes så länge han levde. Först när han gått bort skulle vi få det som eventuellt fanns kvar. Visst, hon kunde ju inte veta hur det skulle bli. Att hon skulle gå bort så snart & att han skulle visa sig vara dum i huvudet. Men var hon medveten om alla pengar han skulle få vid hennes eventuella bortgång? Var HAN medveten om det? Det är så många frågor som snurrar runt i mitt huvud. Frågor som jag aldrig kan få svar på. Och jag får bara försöka vara glad för att vi fått hennes saker redan nu. Saker som inte har något ekonomiskt värde men saker som vi minns från vår barndom. Saker som han inte har med att göra.
När vi kom hem här ikväll tittade jag igenom lite foton som mormor gav mig igår. Det var foton från när mamma var liten, ett fars dag-kort från mamma & hennes lillebror (som dog vid 3 års ålder) till morfar, ett foto från mammas möhippa, hennes & pappas bröllop, på mamma tillsammans med mormor & morfar, på mamma & mig när jag var liten, på mamma, pappa, lillebror & mig en midsommar på landet hos mormor & morfar. När vi fortfarande var en familj. Då brast det. Då revs såret upp inuti mig. Det blev ett stort, öppet sår igen & det gör så ont. Hur blev det så här? Hur kunde allt det här hända? Hur kom det sig att jag var tvungen att gå igenom allt det här? Varför? Varför? Varför?
Jag har i alla fall kommit till en insikt i helgen. Jag ska fira jul. Jag vill på något sätt fira jul med mina nära & kära. Jag vill ta till vara på den tid som jag har med dom. Man vet aldrig vad som händer & hur länge man får glädjen att umgås med dom.

Funderingar en söndagkväll i oktober

Det har varit en helg med höga berg & djupa dalar.
Helgen började bra med träning på fredagkvällen direkt efter jobbet & sen hem & fixa till en god sallad som intogs i soffan framför tv:n. Det blev inte någon sen kväll för vi var båda väldigt trötta, Kocken hade varit ute till 3 dagen innan & däckade i soffan. Själv höll jag mig, hör å häpna, faktiskt vaken!

Och så var det lördag. Jag vet inte riktigt vad som var fel men jag var ledsen & känslig & vi tjafsade om småsaker hela tiden. Telefonen ringde på förmiddagen & Kocken svarade. När jag hörde honom prata hann jag tänka tanken att det kanske var mamma som ringde. Jag hann precis tänka tanken & sen kom jag på det: mamma är död. Jag vet ju att hon är död & ändå förstår jag det inte. Jag var helt uppriven & trasig inuti hela dagen, bara grät på eftermiddagen. Jag vet inte varför eller vad det är som gör att det blir så där ibland. Och det är jobbigt att det är så. Jobbigt att det går ut över Kocken också. För jag kan liksom inte förklara det, när det blir så där. Å hur ska jag kunna det när jag inte förstår det själv?
På kvällen åkte vi i alla fall in till stan & träffade Herr & Fru Blond & käkade en god middag innan vi gick på bio. Det var jättetrevligt att sitta & käka pasta & dricka ett glas vin & prata. Sen köpte vi en massa popcorn & läsk & vräkte i oss. Vi såg Mamma Mia - the movie. Jag konstaterar återigen att jag inte är något fan av musikaler. Men visst var den smårolig emellanåt. Speciellt när Pierce Brosnan sjöng - ganska dåligt - & gick in för det stenhårt! På ett ställe i filmen blev det jättekänsligt för mig. När mamman hjälpte sin dotter göra sig iordning inför dotterns bröllop. Då grät jag. Stora, varma, salta tårar trillade ner för mina kinder & jag mindes den vecka mamma & jag var på Zakynthos, bara hon & jag. Hela tiden blir jag påmind om att jag inte längre har någon mamma. Och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Idag har det varit en mycket bättre dag. Vi tog en rejäl sovmorgon, vaknade inte förrän vid 11-tiden. Inte alls vad vi tänkt oss, vi skulle ha åkt & köpt golv & röjt ur lilla rummet för att kunna börja renovera där. Men men, vi åt en ordentlig frukost med gröt & macka & sen åkte vi till gymmet & körde ett axelpass. Jag har så fantastiskt grym träningsvärk i triceps & magen sen förra passet men det var ändå skönt att få blodet att pumpa genom de värkande musklerna. Efter träningen åkte vi & handlade & var bara hemma & vände innan vi åkte hem till Nyblivna mamman, hennes kock & Lillkillen. Kockarna skulle iväg på en jobbgrej på kvällen men innan det lagade jag & Kocken en god sallad som vi åt tillsammans.
Lillkillen växer & växer för varje gång vi ser honom & han är så söt & rar. Han blir mer & mer en liten person. Nu ler & skrattar han en massa & har lärt sig att greppa saker själv, t ex sin napp. Han dreglar en hel del också men det gör inget. ;) När Nyblivna mamman bytt blöja på honom fick jag äran att ta på honom hans fina blå pyjamas med moln på. Det gick alldeles utmärkt! Småbarn i pyjamas är så himla mysigt, speciellt såna där med fötter på.
Nu på kvällen har vi inte gjort så mycket. Jag frågade Muskelbyggaren om tips på nåt bra pulver man kan äta som mellanmål innan träningen. Jag har tänkt försöka åka vägen om gymmet på mornarna innan jobbet & stå på trampmaskinen eller löpbandet en halvtimme, vilket innebär att jag kommer ha med mig frukost att äta på jobbet. Dessutom har ju matlåda med mig i stort sett varje dag. Det blir fullt tillräckligt med matlagning för mig så jag vill ha ett snabbt & smidigt mellanmål till eftermiddagarna som inte behöver tillagas. Jag fick ett tips av honom & gick in på hemsidan han föreslog & beställde något pulver. Vi får väl se om det går att dricka & om jag blir mätt på det... Jag tror ju på att först å främst äta riktig mat men ibland måste man göra det som är enklast & minst jobbigt för en själv. Så jag ska testa detta i alla fall.
Nu är det väl bäst att jag lägger huvudet på kudden om jag nu ska orka upp 6.30 imorgon för att vara på gymmet klockan 7.
Over and out.