Sorgen & saknaden kommer oftare nu. Den finns ju alltid där men nu ett tag har den varit extra stark. Så mycket som snurrar i mitt huvud. Så mycket tankar, undringar, funderingar, så många varför. Så många gånger jag tänker "är det verkligen sant? har det hänt, på riktigt?".
En del av min egen historia är förlorad. Min uppväxt & mitt liv så som mamma såg det är borta. Det tog mamma med sig i sin död.
Jag blir så trött av alla dessa snurrande tankar. Helt slut. Mentalt utmattad.
Det är så svårt att förklara detta för någon annan. Det är svårt för mig att vara tydlig med varför jag inte är på topp. "Jag saknar mamma." Ja, men det är väl klart att jag gör det. Men att förklara för någon att det ibland känns så tungt, så tungt, så tungt så man inte vet vart man ska ta vägen, det är svårt. Det är svårt att sätta ord på känslor & förklara hur det känns. Svårt, näst intill omöjligt. Därför försöker jag oftast inte ens. Stänger igen & önskar jag kunde tugga i mig plåster för såren där inuti. Såren som emellanåt rivs upp men som ingen annan ser. Såren som gör så ont, så ont.
Julen närmar sig med enorma jättekliv & jag får svårt att andas när jag tänker på det. Jul hemma med familjen men utan mamma. Jag undrar hur jag ska göra för att inte bryta ihop där hemma hos mormor & morfar kl 13 när vi som alltid samlas för att äta julbord.
lördag 6 december 2008
tisdag 18 november 2008
Min fantastiska supportande lillebror
Idag klockan 11.21 fick jag ett sms av min älskade lillebror. Han skrev följande:
"Hörde om varslet. Jag tror du kan vara lugn. Med ditt engagemang, din personlighet och din kunskap har dom inte råd att släppa dig. Keep up the good work."
Jag blev rörd till tårar av hans peppande & ärliga ord.
Nu önskar jag att dom som beslutar på jobbet är lika kloka & klarsynta som min lillebror. ;)
"Hörde om varslet. Jag tror du kan vara lugn. Med ditt engagemang, din personlighet och din kunskap har dom inte råd att släppa dig. Keep up the good work."
Jag blev rörd till tårar av hans peppande & ärliga ord.
Nu önskar jag att dom som beslutar på jobbet är lika kloka & klarsynta som min lillebror. ;)
Att träna sig att tänka positivt
Det var längesen jag bloggade nu. Jag har inte känt samma behov under en period. Jag har ägnat mig åt att träna på att tänka positivt vilket gjort att jag inte tyckt att jag behövt skriva av mig här på bloggen på samma sätt.
Men mina positiva tankar prövas hårt just nu. Min jobbframtid såg osäker ut i och med de besparingskrav som kom för ett par veckor sedan. Jag som skulle bli fast anställd, som äntligen slippa ifrån konsultrollen & få "ett riktigt jobb" hamnade någonstans i ingenting. Informationen kring allt detta var i stort sett obefintlig & det pratades om att göra sig av med konsulter istället för att anställa dom.
Och så igår kom varslet. 350 fast anställda i Sverige varslas & av dom finns 290 här i Göteborg. Poff. Luften gick ur som på en trasig ballong. Jaha, om inte ens dom fast anställda får vara kvar varför skulle då jag som konsult få vara kvar? Min fantastiska kock försöker på alla sätt hjälpa mig i att tänka positivt när jag inte ser något ljus i mörkret. Försöker få mig att tänka på att dom kanske behåller mig just därför att jag är en konsult, en konsult som i ännu sämre tider kan få gå samma dag. Men samtidigt, vad är det för osäker framtid? Som det är nu vet jag inte ens om jag har ett uppdrag att utföra efter årsskiftet. Det är ännu inte förhandlat. Men jag har gjort det jag kunnat, jag har bett min bemanningsansvariga att tjata på min chef för att få till detta. Han behöver en spark i ändan för att detta gjort. Jag försöker tänka att jag har gjort allt jag kan i detta, att det som händer framöver är något som jag inte kan påverka. Men det är svårt. Och det maler hela tiden i huvudet.
Jag tyckte jag började komma på banan, komma in i livet igen efter ungefär 9 månader i något slags luddigt vakum. Jag ville bara fortsätta hitta tillbaka, jobba med mig själv (för nu är tiderna hos psykologen slut), tänka positiva tankar & njuta av livet. Jag behöver lugn & ro på jobbfronten för att kunna göra detta. Med tanke på det jag gått igenom tycker jag inte det är så mycket begärt. Jag är värd det. I huvudet rullar något slags mantra som säger "allt ordnar sig till det bästa, på ett eller annat sätt". Jag måste intala mig själv det för att hindra mig från att bara lägga mig ner & gråta & tycka synd om mig själv. Jag tänker också ofta att det finns alltid dom som har det värre, jag har fortfarande ett jobb att gå till. Tänk så många som redan blivit varslade & dom som redan blivit av med sina jobb.
Jag har under min jobbiga resa detta år fått höra hur stark jag är & jag får väl bara försöka lita på att dom har rätt. Är jag stark så tar jag mig igenom detta också. Precis som när allt med mamma hände så tänker jag: "vad har jag för val?" För mig finns inget annat val än att ta mig igenom det jag ställs inför. Så funkar jag. Det finns säkert många som inte funkar så utan som bara ger upp. Lägger av. För mig är det som sagt inget val. Jag måste vidare. Livet är här & nu & jag vill leva det till fullo & njuta av det. Å den här förbannade förkylningen som slagit klorna i mig & försöker skrämma bort den positiva & glada Lilla Fi ska jag minsann ge en tuff match! Visst kan jag tycka att det är orättvist att jag ska gå & bli krasslig igen, jag som var hemma & var sjuk för bara ett par månader sedan när Kocken klarat sig undan sedan i maj. Men vad hjälper det? Herregud, det är ju bara en förkylning, nog så jobbig, men ändå bara en förkylning. Det finns dom som har det värre...
Nu ska jag sätta i mig en stor sked honung direktimporterad från svärföräldrarnas granne, inte upphettad & med en massa farliga (enligt vissa) & nyttiga (enligt andra) grejor i. Och nu kom Kocken hem dessutom, ska nog bjuda honom på en mugg varm glögg!
Men mina positiva tankar prövas hårt just nu. Min jobbframtid såg osäker ut i och med de besparingskrav som kom för ett par veckor sedan. Jag som skulle bli fast anställd, som äntligen slippa ifrån konsultrollen & få "ett riktigt jobb" hamnade någonstans i ingenting. Informationen kring allt detta var i stort sett obefintlig & det pratades om att göra sig av med konsulter istället för att anställa dom.
Och så igår kom varslet. 350 fast anställda i Sverige varslas & av dom finns 290 här i Göteborg. Poff. Luften gick ur som på en trasig ballong. Jaha, om inte ens dom fast anställda får vara kvar varför skulle då jag som konsult få vara kvar? Min fantastiska kock försöker på alla sätt hjälpa mig i att tänka positivt när jag inte ser något ljus i mörkret. Försöker få mig att tänka på att dom kanske behåller mig just därför att jag är en konsult, en konsult som i ännu sämre tider kan få gå samma dag. Men samtidigt, vad är det för osäker framtid? Som det är nu vet jag inte ens om jag har ett uppdrag att utföra efter årsskiftet. Det är ännu inte förhandlat. Men jag har gjort det jag kunnat, jag har bett min bemanningsansvariga att tjata på min chef för att få till detta. Han behöver en spark i ändan för att detta gjort. Jag försöker tänka att jag har gjort allt jag kan i detta, att det som händer framöver är något som jag inte kan påverka. Men det är svårt. Och det maler hela tiden i huvudet.
Jag tyckte jag började komma på banan, komma in i livet igen efter ungefär 9 månader i något slags luddigt vakum. Jag ville bara fortsätta hitta tillbaka, jobba med mig själv (för nu är tiderna hos psykologen slut), tänka positiva tankar & njuta av livet. Jag behöver lugn & ro på jobbfronten för att kunna göra detta. Med tanke på det jag gått igenom tycker jag inte det är så mycket begärt. Jag är värd det. I huvudet rullar något slags mantra som säger "allt ordnar sig till det bästa, på ett eller annat sätt". Jag måste intala mig själv det för att hindra mig från att bara lägga mig ner & gråta & tycka synd om mig själv. Jag tänker också ofta att det finns alltid dom som har det värre, jag har fortfarande ett jobb att gå till. Tänk så många som redan blivit varslade & dom som redan blivit av med sina jobb.
Jag har under min jobbiga resa detta år fått höra hur stark jag är & jag får väl bara försöka lita på att dom har rätt. Är jag stark så tar jag mig igenom detta också. Precis som när allt med mamma hände så tänker jag: "vad har jag för val?" För mig finns inget annat val än att ta mig igenom det jag ställs inför. Så funkar jag. Det finns säkert många som inte funkar så utan som bara ger upp. Lägger av. För mig är det som sagt inget val. Jag måste vidare. Livet är här & nu & jag vill leva det till fullo & njuta av det. Å den här förbannade förkylningen som slagit klorna i mig & försöker skrämma bort den positiva & glada Lilla Fi ska jag minsann ge en tuff match! Visst kan jag tycka att det är orättvist att jag ska gå & bli krasslig igen, jag som var hemma & var sjuk för bara ett par månader sedan när Kocken klarat sig undan sedan i maj. Men vad hjälper det? Herregud, det är ju bara en förkylning, nog så jobbig, men ändå bara en förkylning. Det finns dom som har det värre...
Nu ska jag sätta i mig en stor sked honung direktimporterad från svärföräldrarnas granne, inte upphettad & med en massa farliga (enligt vissa) & nyttiga (enligt andra) grejor i. Och nu kom Kocken hem dessutom, ska nog bjuda honom på en mugg varm glögg!
söndag 26 oktober 2008
Upp & ner
Helgen hemma i hemstaden har varit jättebra. Mormor & morfar uppskattade middagen & hockeymatchen. Uppskattade att få umgås med oss barnbarn. Morfar & jag var så snygga i våra hockey-halsdukar. Det räckte inte hela vägen fram för vårt lag men vi fick en toppenkväll.
Det var roligt att få tillbringa lite tid med brorsan & hans tjej också. Vi blev inte så sena på stan efter matchen utan åkte hem till dom, lirade lite Guitar Hero & lyssnade på musik. Väldigt mysigt & något som händer alldeles för sällan.
Idag var brorsan & jag tvungna att gå igenom lite saker efter mamma. Det känns som om det aldrig tar slut... Det är kartonger med allt ifrån mammas receptpärmar som jag alltid skojat om att jag vill ärva till hennes gamla väskor, skålen hon fick efter 25 år på jobbet & glasänglarna jag köpte till henne på Jul på Liseberg förra året. Det tar på krafterna att gå igenom allt & vad ska man göra med allt?
Sen satte vi oss tillsammans & tittade igenom arvskiftet som hon som gör bouppteckningen skickat oss. Det gör mig så ont att se svart på vitt hur mycket pengar Fetknoppen får efter min mamma. Han som knappt känt henne, som varit gift med henne några veckor, får flera hundratusen. Flera hundratusen som han & hans nya kan leva upp. Hur fel är inte det? Jag är inte intresserad av pengarna men jag vill inte att dom ska få dom! Och jag får inte ihop det mamma sa efter att dom två gift sig; att vi inte skulle behöva oroa oss för arvet efter henne eftersom dom skrivit. Javisst, dom hade skrivit testamente. Men det innebar ju att han ärvde allt. Han hade rätt till allt hennes så länge han levde. Först när han gått bort skulle vi få det som eventuellt fanns kvar. Visst, hon kunde ju inte veta hur det skulle bli. Att hon skulle gå bort så snart & att han skulle visa sig vara dum i huvudet. Men var hon medveten om alla pengar han skulle få vid hennes eventuella bortgång? Var HAN medveten om det? Det är så många frågor som snurrar runt i mitt huvud. Frågor som jag aldrig kan få svar på. Och jag får bara försöka vara glad för att vi fått hennes saker redan nu. Saker som inte har något ekonomiskt värde men saker som vi minns från vår barndom. Saker som han inte har med att göra.
När vi kom hem här ikväll tittade jag igenom lite foton som mormor gav mig igår. Det var foton från när mamma var liten, ett fars dag-kort från mamma & hennes lillebror (som dog vid 3 års ålder) till morfar, ett foto från mammas möhippa, hennes & pappas bröllop, på mamma tillsammans med mormor & morfar, på mamma & mig när jag var liten, på mamma, pappa, lillebror & mig en midsommar på landet hos mormor & morfar. När vi fortfarande var en familj. Då brast det. Då revs såret upp inuti mig. Det blev ett stort, öppet sår igen & det gör så ont. Hur blev det så här? Hur kunde allt det här hända? Hur kom det sig att jag var tvungen att gå igenom allt det här? Varför? Varför? Varför?
Jag har i alla fall kommit till en insikt i helgen. Jag ska fira jul. Jag vill på något sätt fira jul med mina nära & kära. Jag vill ta till vara på den tid som jag har med dom. Man vet aldrig vad som händer & hur länge man får glädjen att umgås med dom.
Det var roligt att få tillbringa lite tid med brorsan & hans tjej också. Vi blev inte så sena på stan efter matchen utan åkte hem till dom, lirade lite Guitar Hero & lyssnade på musik. Väldigt mysigt & något som händer alldeles för sällan.
Idag var brorsan & jag tvungna att gå igenom lite saker efter mamma. Det känns som om det aldrig tar slut... Det är kartonger med allt ifrån mammas receptpärmar som jag alltid skojat om att jag vill ärva till hennes gamla väskor, skålen hon fick efter 25 år på jobbet & glasänglarna jag köpte till henne på Jul på Liseberg förra året. Det tar på krafterna att gå igenom allt & vad ska man göra med allt?
Sen satte vi oss tillsammans & tittade igenom arvskiftet som hon som gör bouppteckningen skickat oss. Det gör mig så ont att se svart på vitt hur mycket pengar Fetknoppen får efter min mamma. Han som knappt känt henne, som varit gift med henne några veckor, får flera hundratusen. Flera hundratusen som han & hans nya kan leva upp. Hur fel är inte det? Jag är inte intresserad av pengarna men jag vill inte att dom ska få dom! Och jag får inte ihop det mamma sa efter att dom två gift sig; att vi inte skulle behöva oroa oss för arvet efter henne eftersom dom skrivit. Javisst, dom hade skrivit testamente. Men det innebar ju att han ärvde allt. Han hade rätt till allt hennes så länge han levde. Först när han gått bort skulle vi få det som eventuellt fanns kvar. Visst, hon kunde ju inte veta hur det skulle bli. Att hon skulle gå bort så snart & att han skulle visa sig vara dum i huvudet. Men var hon medveten om alla pengar han skulle få vid hennes eventuella bortgång? Var HAN medveten om det? Det är så många frågor som snurrar runt i mitt huvud. Frågor som jag aldrig kan få svar på. Och jag får bara försöka vara glad för att vi fått hennes saker redan nu. Saker som inte har något ekonomiskt värde men saker som vi minns från vår barndom. Saker som han inte har med att göra.
När vi kom hem här ikväll tittade jag igenom lite foton som mormor gav mig igår. Det var foton från när mamma var liten, ett fars dag-kort från mamma & hennes lillebror (som dog vid 3 års ålder) till morfar, ett foto från mammas möhippa, hennes & pappas bröllop, på mamma tillsammans med mormor & morfar, på mamma & mig när jag var liten, på mamma, pappa, lillebror & mig en midsommar på landet hos mormor & morfar. När vi fortfarande var en familj. Då brast det. Då revs såret upp inuti mig. Det blev ett stort, öppet sår igen & det gör så ont. Hur blev det så här? Hur kunde allt det här hända? Hur kom det sig att jag var tvungen att gå igenom allt det här? Varför? Varför? Varför?
Jag har i alla fall kommit till en insikt i helgen. Jag ska fira jul. Jag vill på något sätt fira jul med mina nära & kära. Jag vill ta till vara på den tid som jag har med dom. Man vet aldrig vad som händer & hur länge man får glädjen att umgås med dom.
söndag 12 oktober 2008
Funderingar en söndagkväll i oktober
Det har varit en helg med höga berg & djupa dalar.
Helgen började bra med träning på fredagkvällen direkt efter jobbet & sen hem & fixa till en god sallad som intogs i soffan framför tv:n. Det blev inte någon sen kväll för vi var båda väldigt trötta, Kocken hade varit ute till 3 dagen innan & däckade i soffan. Själv höll jag mig, hör å häpna, faktiskt vaken!
Och så var det lördag. Jag vet inte riktigt vad som var fel men jag var ledsen & känslig & vi tjafsade om småsaker hela tiden. Telefonen ringde på förmiddagen & Kocken svarade. När jag hörde honom prata hann jag tänka tanken att det kanske var mamma som ringde. Jag hann precis tänka tanken & sen kom jag på det: mamma är död. Jag vet ju att hon är död & ändå förstår jag det inte. Jag var helt uppriven & trasig inuti hela dagen, bara grät på eftermiddagen. Jag vet inte varför eller vad det är som gör att det blir så där ibland. Och det är jobbigt att det är så. Jobbigt att det går ut över Kocken också. För jag kan liksom inte förklara det, när det blir så där. Å hur ska jag kunna det när jag inte förstår det själv?
På kvällen åkte vi i alla fall in till stan & träffade Herr & Fru Blond & käkade en god middag innan vi gick på bio. Det var jättetrevligt att sitta & käka pasta & dricka ett glas vin & prata. Sen köpte vi en massa popcorn & läsk & vräkte i oss. Vi såg Mamma Mia - the movie. Jag konstaterar återigen att jag inte är något fan av musikaler. Men visst var den smårolig emellanåt. Speciellt när Pierce Brosnan sjöng - ganska dåligt - & gick in för det stenhårt! På ett ställe i filmen blev det jättekänsligt för mig. När mamman hjälpte sin dotter göra sig iordning inför dotterns bröllop. Då grät jag. Stora, varma, salta tårar trillade ner för mina kinder & jag mindes den vecka mamma & jag var på Zakynthos, bara hon & jag. Hela tiden blir jag påmind om att jag inte längre har någon mamma. Och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Idag har det varit en mycket bättre dag. Vi tog en rejäl sovmorgon, vaknade inte förrän vid 11-tiden. Inte alls vad vi tänkt oss, vi skulle ha åkt & köpt golv & röjt ur lilla rummet för att kunna börja renovera där. Men men, vi åt en ordentlig frukost med gröt & macka & sen åkte vi till gymmet & körde ett axelpass. Jag har så fantastiskt grym träningsvärk i triceps & magen sen förra passet men det var ändå skönt att få blodet att pumpa genom de värkande musklerna. Efter träningen åkte vi & handlade & var bara hemma & vände innan vi åkte hem till Nyblivna mamman, hennes kock & Lillkillen. Kockarna skulle iväg på en jobbgrej på kvällen men innan det lagade jag & Kocken en god sallad som vi åt tillsammans.
Lillkillen växer & växer för varje gång vi ser honom & han är så söt & rar. Han blir mer & mer en liten person. Nu ler & skrattar han en massa & har lärt sig att greppa saker själv, t ex sin napp. Han dreglar en hel del också men det gör inget. ;) När Nyblivna mamman bytt blöja på honom fick jag äran att ta på honom hans fina blå pyjamas med moln på. Det gick alldeles utmärkt! Småbarn i pyjamas är så himla mysigt, speciellt såna där med fötter på.
Nu på kvällen har vi inte gjort så mycket. Jag frågade Muskelbyggaren om tips på nåt bra pulver man kan äta som mellanmål innan träningen. Jag har tänkt försöka åka vägen om gymmet på mornarna innan jobbet & stå på trampmaskinen eller löpbandet en halvtimme, vilket innebär att jag kommer ha med mig frukost att äta på jobbet. Dessutom har ju matlåda med mig i stort sett varje dag. Det blir fullt tillräckligt med matlagning för mig så jag vill ha ett snabbt & smidigt mellanmål till eftermiddagarna som inte behöver tillagas. Jag fick ett tips av honom & gick in på hemsidan han föreslog & beställde något pulver. Vi får väl se om det går att dricka & om jag blir mätt på det... Jag tror ju på att först å främst äta riktig mat men ibland måste man göra det som är enklast & minst jobbigt för en själv. Så jag ska testa detta i alla fall.
Nu är det väl bäst att jag lägger huvudet på kudden om jag nu ska orka upp 6.30 imorgon för att vara på gymmet klockan 7.
Over and out.
Helgen började bra med träning på fredagkvällen direkt efter jobbet & sen hem & fixa till en god sallad som intogs i soffan framför tv:n. Det blev inte någon sen kväll för vi var båda väldigt trötta, Kocken hade varit ute till 3 dagen innan & däckade i soffan. Själv höll jag mig, hör å häpna, faktiskt vaken!
Och så var det lördag. Jag vet inte riktigt vad som var fel men jag var ledsen & känslig & vi tjafsade om småsaker hela tiden. Telefonen ringde på förmiddagen & Kocken svarade. När jag hörde honom prata hann jag tänka tanken att det kanske var mamma som ringde. Jag hann precis tänka tanken & sen kom jag på det: mamma är död. Jag vet ju att hon är död & ändå förstår jag det inte. Jag var helt uppriven & trasig inuti hela dagen, bara grät på eftermiddagen. Jag vet inte varför eller vad det är som gör att det blir så där ibland. Och det är jobbigt att det är så. Jobbigt att det går ut över Kocken också. För jag kan liksom inte förklara det, när det blir så där. Å hur ska jag kunna det när jag inte förstår det själv?
På kvällen åkte vi i alla fall in till stan & träffade Herr & Fru Blond & käkade en god middag innan vi gick på bio. Det var jättetrevligt att sitta & käka pasta & dricka ett glas vin & prata. Sen köpte vi en massa popcorn & läsk & vräkte i oss. Vi såg Mamma Mia - the movie. Jag konstaterar återigen att jag inte är något fan av musikaler. Men visst var den smårolig emellanåt. Speciellt när Pierce Brosnan sjöng - ganska dåligt - & gick in för det stenhårt! På ett ställe i filmen blev det jättekänsligt för mig. När mamman hjälpte sin dotter göra sig iordning inför dotterns bröllop. Då grät jag. Stora, varma, salta tårar trillade ner för mina kinder & jag mindes den vecka mamma & jag var på Zakynthos, bara hon & jag. Hela tiden blir jag påmind om att jag inte längre har någon mamma. Och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Idag har det varit en mycket bättre dag. Vi tog en rejäl sovmorgon, vaknade inte förrän vid 11-tiden. Inte alls vad vi tänkt oss, vi skulle ha åkt & köpt golv & röjt ur lilla rummet för att kunna börja renovera där. Men men, vi åt en ordentlig frukost med gröt & macka & sen åkte vi till gymmet & körde ett axelpass. Jag har så fantastiskt grym träningsvärk i triceps & magen sen förra passet men det var ändå skönt att få blodet att pumpa genom de värkande musklerna. Efter träningen åkte vi & handlade & var bara hemma & vände innan vi åkte hem till Nyblivna mamman, hennes kock & Lillkillen. Kockarna skulle iväg på en jobbgrej på kvällen men innan det lagade jag & Kocken en god sallad som vi åt tillsammans.
Lillkillen växer & växer för varje gång vi ser honom & han är så söt & rar. Han blir mer & mer en liten person. Nu ler & skrattar han en massa & har lärt sig att greppa saker själv, t ex sin napp. Han dreglar en hel del också men det gör inget. ;) När Nyblivna mamman bytt blöja på honom fick jag äran att ta på honom hans fina blå pyjamas med moln på. Det gick alldeles utmärkt! Småbarn i pyjamas är så himla mysigt, speciellt såna där med fötter på.
Nu på kvällen har vi inte gjort så mycket. Jag frågade Muskelbyggaren om tips på nåt bra pulver man kan äta som mellanmål innan träningen. Jag har tänkt försöka åka vägen om gymmet på mornarna innan jobbet & stå på trampmaskinen eller löpbandet en halvtimme, vilket innebär att jag kommer ha med mig frukost att äta på jobbet. Dessutom har ju matlåda med mig i stort sett varje dag. Det blir fullt tillräckligt med matlagning för mig så jag vill ha ett snabbt & smidigt mellanmål till eftermiddagarna som inte behöver tillagas. Jag fick ett tips av honom & gick in på hemsidan han föreslog & beställde något pulver. Vi får väl se om det går att dricka & om jag blir mätt på det... Jag tror ju på att först å främst äta riktig mat men ibland måste man göra det som är enklast & minst jobbigt för en själv. Så jag ska testa detta i alla fall.
Nu är det väl bäst att jag lägger huvudet på kudden om jag nu ska orka upp 6.30 imorgon för att vara på gymmet klockan 7.
Over and out.
måndag 6 oktober 2008
Tårar för lilla Nisse
Idag har pappas & hans frus katt Nisse flyttat till katthimlen. Visst, det är "bara" en katt men också så mycket mer. Dom har en tendens att bli som ens lilla barn & saknaden måste vara enorm. Jag kan inte ens tänka på den dagen min lilla katt inte finns mer.
Jag tycker att pappa & hans fru har nog med tråkigheter just nu & dom behöver inte än mer. Men pappa sa att det hade ändå varit en fin stund & Nisse mådde inte bra så det var bäst för honom. Lilla Nisse, han springer nog & jagar massor med råttor i katthimlen nu!
Det finns så mycket sorg i mitt hjärta & jag behöver inte mer nu. Det känns överfullt. Och det rinner över lite nu & då. Men det verkar inte hjälpa att jag säger stopp. Det kommer något nytt & något nytt & något nytt... Jag vill bara ha lite lugn & ro i mitt liv & känna mig normal. Och visst gör jag det vissa stunder men varför kan inte dom stunderna vara längre, alltid?
Radhustjejen gav mig i lördags en krönika som Anna Mannheimer skrivit i GP. Den handlade om förlusten av hennes bror. Hon skrev: "Det är påfallande mycket liv runt en människas död. Han blev mer närvarande i mitt liv än han någonsin varit." Och hon reflekterar över när och hur man förstår det som hänt: "Det är ju inte klokt, det är ju över två år sen det hände och plötsligt får jag en chock när jag säger det. Det är först nu jag förstår hur tom och trist och framför allt långdragen döden är."
Det är många kloka ord och beskriver så bra hur det känns. För jag väntar nog fortfarande på att förstå det som hänt. Även om jag vet det så förstår jag det inte. Det är faktiskt för hemskt för att man ska kunna förstå det. Det är bara ett virrvarr av känslor som snurrar runt, som höstlöven far runt i Göteborgs kalla vindar.
Jag tycker att pappa & hans fru har nog med tråkigheter just nu & dom behöver inte än mer. Men pappa sa att det hade ändå varit en fin stund & Nisse mådde inte bra så det var bäst för honom. Lilla Nisse, han springer nog & jagar massor med råttor i katthimlen nu!
Det finns så mycket sorg i mitt hjärta & jag behöver inte mer nu. Det känns överfullt. Och det rinner över lite nu & då. Men det verkar inte hjälpa att jag säger stopp. Det kommer något nytt & något nytt & något nytt... Jag vill bara ha lite lugn & ro i mitt liv & känna mig normal. Och visst gör jag det vissa stunder men varför kan inte dom stunderna vara längre, alltid?
Radhustjejen gav mig i lördags en krönika som Anna Mannheimer skrivit i GP. Den handlade om förlusten av hennes bror. Hon skrev: "Det är påfallande mycket liv runt en människas död. Han blev mer närvarande i mitt liv än han någonsin varit." Och hon reflekterar över när och hur man förstår det som hänt: "Det är ju inte klokt, det är ju över två år sen det hände och plötsligt får jag en chock när jag säger det. Det är först nu jag förstår hur tom och trist och framför allt långdragen döden är."
Det är många kloka ord och beskriver så bra hur det känns. För jag väntar nog fortfarande på att förstå det som hänt. Även om jag vet det så förstår jag det inte. Det är faktiskt för hemskt för att man ska kunna förstå det. Det är bara ett virrvarr av känslor som snurrar runt, som höstlöven far runt i Göteborgs kalla vindar.
fredag 3 oktober 2008
Inte mer nu...
Varför måste livet vara så hårt? Varför måste det utsätta mig & mina nära & kära för en massa elände? När är det nog?!
Ikväll går mina tankar till pappa & hans fru. Jag hoppas & önskar att fläckarna på hennes lunga är någonting annat än det pappa pratade om när han ringde: lungemfysem.
Jag vet inte så mycket om den sjukdomen & vad den innebär men läser lite på nätet & försöker att fokusera på meningen "många lever bra trots sjukdomen".
Jag blev chockad & ledsen när jag pratade med pappa. Chocken gjorde att jag inte fick fram så många tröstande, förstående ord men ni vet att jag tänker på er. Att jag finns här för er lika mycket som ni finns här för mig när jag har det jobbigt.
Jag försöker också fokusera på morgondagen då det är Lillkillens namngivning. Dagen då jag officiellt ska bli hans fadder. Det är skönt att se ett nytt liv växa & må bra mitt ibland allt elände. Man måste försöka se det positiva & inte bara gräva ner sig i eländet, inte ge upp.
Igår hade jag utvecklingssamtal med min konsultchef & bland allt vi pratade om talade hon om för mig hur stark hon tycker jag varit & hur fantastisk jag är som tagit mig igenom allt detta på ett så bra sätt, att jag klarat av att komma tillbaka. Jag blev så rörd så jag fick tårar i ögonen. Jag är stolt över mig själv när jag får höra sånt.
Det här blev visst mest en massa röriga tanka men så är det ibland. Så är livet & min blogg speglar ju mitt liv. Nu hoppas jag att Kocken snart kommer hem från avtackningsmiddagen för en av kollegorna. Jag behöver hans stora, varma famn. Där känner jag mig trygg & skyddad från livets eländigheter.
Ikväll går mina tankar till pappa & hans fru. Jag hoppas & önskar att fläckarna på hennes lunga är någonting annat än det pappa pratade om när han ringde: lungemfysem.
Jag vet inte så mycket om den sjukdomen & vad den innebär men läser lite på nätet & försöker att fokusera på meningen "många lever bra trots sjukdomen".
Jag blev chockad & ledsen när jag pratade med pappa. Chocken gjorde att jag inte fick fram så många tröstande, förstående ord men ni vet att jag tänker på er. Att jag finns här för er lika mycket som ni finns här för mig när jag har det jobbigt.
Jag försöker också fokusera på morgondagen då det är Lillkillens namngivning. Dagen då jag officiellt ska bli hans fadder. Det är skönt att se ett nytt liv växa & må bra mitt ibland allt elände. Man måste försöka se det positiva & inte bara gräva ner sig i eländet, inte ge upp.
Igår hade jag utvecklingssamtal med min konsultchef & bland allt vi pratade om talade hon om för mig hur stark hon tycker jag varit & hur fantastisk jag är som tagit mig igenom allt detta på ett så bra sätt, att jag klarat av att komma tillbaka. Jag blev så rörd så jag fick tårar i ögonen. Jag är stolt över mig själv när jag får höra sånt.
Det här blev visst mest en massa röriga tanka men så är det ibland. Så är livet & min blogg speglar ju mitt liv. Nu hoppas jag att Kocken snart kommer hem från avtackningsmiddagen för en av kollegorna. Jag behöver hans stora, varma famn. Där känner jag mig trygg & skyddad från livets eländigheter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
