Jag gjorde det. Jag tog mig upp & gick ut på den inplanerade promenaden. Det var skönt men inte den där vanliga sköna känslan. Huvudet var tungt & tankarna snurrade som en berg- och dalbana - runt, runt, upp, ner & upp igen. Hela kroppen var tung. Det kändes som om jag rörde mig i slowmotion i seg kola. Men jag vet att det gjorde mig gott. Röra lite på mig & få frisk luft. Jag ska göra ett nytt försök imorgon, innan jag hämtar mitt nya pass kl 9. Om jag nu inte måste jobba på morgonen. Det har jag inte koll på än, det får jag kolla under dagen.
Nu äter både katten & jag frukost & lyssnar på morgonpasset i P3. Det är snart dags att hoppa in i duschen & försöka bli färdig i tid. Klockan 10 ska jag vara hos psykologen. Jag har ett svagt, svagt lite oroligt pirr i magen inför det besöket. Men det gör ju nytta. Och det är egentligen inget att oroa sig för.
onsdag 18 juni 2008
tisdag 17 juni 2008
Trött
Jag slapp mardrömmar inatt. Men somnade på tok för sent & det funkar inte. Jag är trött, trött, trött. Hela tiden. Jag behöver sova ordentligt. Men även när jag sover en hel natt vaknar jag inte utvilad. Min hjärna vilar aldrig. Den maler ständigt på. Tankarna snurrar oavbrutet även när jag inte själv märker det. Då är det ju faktiskt inte så konstigt att jag är trött. Att jag inte orkar jobba som vanligt. Men det är väldigt svårt att inse det. Att förstå att jag inte funkar som vanligt. Jag jobbar på det, att lära mig förstå det & lyssna på min kropp.
Kocken kom hem rätt tidigt idag. Jag satt vid köksbordet & hade precis ätit lite mellanmål. Surfade runt lite på datorn, läste GP, gjorde inget speciellt. Vi skulle åka & träna ikväll. Det är precis vad jag behöver. Styrketräningen gör mig trött & ofta somnar jag i soffan de kvällar vi styrketränat. Nu hamnade både jag, Kocken & katten på sängen & vi somnade alla tre. Däckade. Det var nog ingen lång tupplur men när vi vaknade fanns det liksom ingen träningslust alls. Typiskt! Men inte ovanligt när det gäller mig, tyvärr. Jag vet så väl att jag mår bra av att träna, att jag behöver det, men ändå är det så ofta jag tänkt åka till gymmet & inte kommer iväg. Jag ska försöka bättra mig. Jag ska försöka tänka på hur mycket jag behöver träna, inte att jag måste utan att jag behöver det. Försöka få det till en vana igen. Jag tror på vanor. Jag är nog mycket en vanemänniska. Jag läste någonstans att det tar tre veckor för något att bli en vana. Det gäller alltså att göra något i tre veckor sen gör man det av vana. Låter väl inte helt omöjligt?
Imorgon ska jag på mitt andra besök hos psykologen. Jag ska vara där klockan 10 & innan dess är min plan att gå en morgonpromenad & äta en lugn frukost tillsammans med GP. Jag vet att jag behöver kraft imorgon. Det tar enormt på krafterna att prata med psykologen. Men det känns bra & jag tror det kan hjälpa mig. Hon säger att det finns en del att jobba med. Jag vet att hon har rätt. Jag försöker se det positiva med allt; att jag får hjälp att ta mig igenom det jobbiga & samtidigt får jag också hjälp med mina "duktig flicka"-syndrom. Jag ser många duktiga flickor runt omkring mig som inte får samma hjälp som jag. På det viset är jag faktiskt lycklig lottad. På väldigt många vis är jag lyckligt lottad. Ibland är det lätt att glömma bort det & det får man göra ibland. Men trots hemska saker som händer runt omkring en måste man försöka komma ihåg att allt inte är svart alltid.
När Kocken kom hem inatt berättade han något tråkigt. En jobbarkompis till honom har förlorat sin mamma. Jag känner honom inte väl & vet inget om omständigheterna men det spelar ingen roll. Jag vet vem han är, en kille i min ålder, glad & alltid trevlig, & jag vet på något sätt vad han går igenom. Jag började gråta.
En tanke som ofta finns hos mig är vad som händer när man dör? Förstår man vad som händer? Gör det ont? Hur känns det? Hinner man tänka något? Och sen då, när man är död, vart tar man vägen då? Kroppen vet jag ju vad man gör med. Jag har sett en död kropp. Jag har sett mammas döda kropp. Ett skal. Ett tomt skal. Det var hon men ändå inte. Men jag tror ju att själen tar vägen nånstans. Men vart? Och varför kommer hon inte & hälsar på? Mamma såg ju, precis som mormor, gammelfarmor på landet. Varför kommer då inte mamma & hälsar på mig? Jag väntar & väntar men enda gången jag sett henne hittills är i två drömmar. Men jag vet nog varför. Jag är rädd. Samtidigt som jag vill att hon kommer så är jag rädd för hur jag skulle reagera. Så jag fortsätter vänta & försöker att inte vara rädd. Tids nog...
Ibland önskar jag att jag trodde på Gud. Att jag hade en religion att förlita mig på. Då kunde jag tro på att man hamnade i himlen eller i helvetet. Men jag tror på ödet. Och ibland är det väldigt jobbigt att tro på ödet för jag kan inte förstå varför ödet skulle ta min mamma så där. Men jag försöker ändå tro att mamma är någonstans där hon har det bra. Där levet leker varje dag & det inte finns några bekymmer. Att hon är tillsammans med de nära & kära som gick bort före henne. Med sin mormor, farmor, sin lillebror & barnet hon bar som dog innan han var född. Jag hoppas hon kan få vara lycklig även om jag vet att hon är ledsen för att hon rycktes ifrån oss alldeles, alldeles för tidigt.
Jag tror att min vän Nyblivna mamman kommer gråta när hon läser det här. Jag gråter nästan själv & hon & jag är lika känsliga. Men det är väldigt skönt att skriva av sig. Att få ner ens snurriga tankar på skärmen & läsa det. Konstigt att något så enkelt kan hjälpa. Men det konstaterar jag ofta tillsammans med Lilla Lobelia. Att det ofta är enkla saker som hjälper en att må lite bättre, om så än bara för stunden.
Nu ska jag försöka ladda lite inför kvällens EM-fotboll. Italien spelar mot Frankrike. Jag har ingen känsla alls för hur det går. Men jag tycker nog att det vore lite kul om Rumänien slog Holland så varken Italien eller Frankrike kom vidare...!
Kocken kom hem rätt tidigt idag. Jag satt vid köksbordet & hade precis ätit lite mellanmål. Surfade runt lite på datorn, läste GP, gjorde inget speciellt. Vi skulle åka & träna ikväll. Det är precis vad jag behöver. Styrketräningen gör mig trött & ofta somnar jag i soffan de kvällar vi styrketränat. Nu hamnade både jag, Kocken & katten på sängen & vi somnade alla tre. Däckade. Det var nog ingen lång tupplur men när vi vaknade fanns det liksom ingen träningslust alls. Typiskt! Men inte ovanligt när det gäller mig, tyvärr. Jag vet så väl att jag mår bra av att träna, att jag behöver det, men ändå är det så ofta jag tänkt åka till gymmet & inte kommer iväg. Jag ska försöka bättra mig. Jag ska försöka tänka på hur mycket jag behöver träna, inte att jag måste utan att jag behöver det. Försöka få det till en vana igen. Jag tror på vanor. Jag är nog mycket en vanemänniska. Jag läste någonstans att det tar tre veckor för något att bli en vana. Det gäller alltså att göra något i tre veckor sen gör man det av vana. Låter väl inte helt omöjligt?
Imorgon ska jag på mitt andra besök hos psykologen. Jag ska vara där klockan 10 & innan dess är min plan att gå en morgonpromenad & äta en lugn frukost tillsammans med GP. Jag vet att jag behöver kraft imorgon. Det tar enormt på krafterna att prata med psykologen. Men det känns bra & jag tror det kan hjälpa mig. Hon säger att det finns en del att jobba med. Jag vet att hon har rätt. Jag försöker se det positiva med allt; att jag får hjälp att ta mig igenom det jobbiga & samtidigt får jag också hjälp med mina "duktig flicka"-syndrom. Jag ser många duktiga flickor runt omkring mig som inte får samma hjälp som jag. På det viset är jag faktiskt lycklig lottad. På väldigt många vis är jag lyckligt lottad. Ibland är det lätt att glömma bort det & det får man göra ibland. Men trots hemska saker som händer runt omkring en måste man försöka komma ihåg att allt inte är svart alltid.
När Kocken kom hem inatt berättade han något tråkigt. En jobbarkompis till honom har förlorat sin mamma. Jag känner honom inte väl & vet inget om omständigheterna men det spelar ingen roll. Jag vet vem han är, en kille i min ålder, glad & alltid trevlig, & jag vet på något sätt vad han går igenom. Jag började gråta.
En tanke som ofta finns hos mig är vad som händer när man dör? Förstår man vad som händer? Gör det ont? Hur känns det? Hinner man tänka något? Och sen då, när man är död, vart tar man vägen då? Kroppen vet jag ju vad man gör med. Jag har sett en död kropp. Jag har sett mammas döda kropp. Ett skal. Ett tomt skal. Det var hon men ändå inte. Men jag tror ju att själen tar vägen nånstans. Men vart? Och varför kommer hon inte & hälsar på? Mamma såg ju, precis som mormor, gammelfarmor på landet. Varför kommer då inte mamma & hälsar på mig? Jag väntar & väntar men enda gången jag sett henne hittills är i två drömmar. Men jag vet nog varför. Jag är rädd. Samtidigt som jag vill att hon kommer så är jag rädd för hur jag skulle reagera. Så jag fortsätter vänta & försöker att inte vara rädd. Tids nog...
Ibland önskar jag att jag trodde på Gud. Att jag hade en religion att förlita mig på. Då kunde jag tro på att man hamnade i himlen eller i helvetet. Men jag tror på ödet. Och ibland är det väldigt jobbigt att tro på ödet för jag kan inte förstå varför ödet skulle ta min mamma så där. Men jag försöker ändå tro att mamma är någonstans där hon har det bra. Där levet leker varje dag & det inte finns några bekymmer. Att hon är tillsammans med de nära & kära som gick bort före henne. Med sin mormor, farmor, sin lillebror & barnet hon bar som dog innan han var född. Jag hoppas hon kan få vara lycklig även om jag vet att hon är ledsen för att hon rycktes ifrån oss alldeles, alldeles för tidigt.
Jag tror att min vän Nyblivna mamman kommer gråta när hon läser det här. Jag gråter nästan själv & hon & jag är lika känsliga. Men det är väldigt skönt att skriva av sig. Att få ner ens snurriga tankar på skärmen & läsa det. Konstigt att något så enkelt kan hjälpa. Men det konstaterar jag ofta tillsammans med Lilla Lobelia. Att det ofta är enkla saker som hjälper en att må lite bättre, om så än bara för stunden.
Nu ska jag försöka ladda lite inför kvällens EM-fotboll. Italien spelar mot Frankrike. Jag har ingen känsla alls för hur det går. Men jag tycker nog att det vore lite kul om Rumänien slog Holland så varken Italien eller Frankrike kom vidare...!
måndag 16 juni 2008
Tappa tänderna
Inatt drömde jag en mardröm. Jag tappade mina tänder. Hela munnen var full med tänder som lossnat. Jag spottade ut dom i handen & handen blev full av mina tänder. Det var hur många som helst. Men trots att så många tänder lossnat hade jag tänder kvar i munnen. Men dom satt löst när jag kände på dom. Så jag lät bli att göra det. Kocken var med i drömmen. Han staplade tänder i mängder i olika högar medan jag hysteriskt grät & frågade om det verkligen hände på riktigt. Vilket det ju gjorde, i drömmen.
Jag vaknade med gråten i halsen & panik i bröstet. Suckade av lättnad när jag insåg att det bara var en dröm. Lät hjärtat lugna ner sig & kröp närmare Kocken som sov djupt & lugnt. Lät hans lugn smitta av sig på mig & lyckades efter en stund somna om.
Jag slog upp det på nätet idag, googlade på drömtydning. Hittade 3-4 nätsidor som förklarade att drömmar om att tappa tänderna betyder otur. Gillade inte det utan fortsatte & hittade en sida med en annan förklaring. Förändring. Förändring kan vara bra eller dåligt. Jag väljer bra.
Nu ska jag se till att komma i säng. Hoppas på en natt utan mardrömmar. En natt med god sömn. Jag behöver det.
Jag vaknade med gråten i halsen & panik i bröstet. Suckade av lättnad när jag insåg att det bara var en dröm. Lät hjärtat lugna ner sig & kröp närmare Kocken som sov djupt & lugnt. Lät hans lugn smitta av sig på mig & lyckades efter en stund somna om.
Jag slog upp det på nätet idag, googlade på drömtydning. Hittade 3-4 nätsidor som förklarade att drömmar om att tappa tänderna betyder otur. Gillade inte det utan fortsatte & hittade en sida med en annan förklaring. Förändring. Förändring kan vara bra eller dåligt. Jag väljer bra.
Nu ska jag se till att komma i säng. Hoppas på en natt utan mardrömmar. En natt med god sömn. Jag behöver det.
Sesamlax med bulgurcoleslaw
Det blev sen middag ikväll. Jag har precis ätit färdigt & diskat & klockan är 21.25. Men vad gör det? Kocken jobbar, katten bryr sig inte om när jag äter. Det är skönt att bara ha sig själv att bry sig om ibland.
Jag har väldigt svårt för disk som står kvar i diskhon. Vill gärna diska "grovdisken" innan jag äter. Så jag bara har tallrik, glas & bestick kvar att diska när jag ätit klart. Jag jobbar på det, att låta disken stå kvar. Det går sådär.
Ikväll blev det Sesamlax med bulgurcoleslaw till middag. Ett GI-recept jag hittat. Jättegott! Receptet kommer här & är för 4 personer:
Skala & riv 2 morötter & lägg i en skål. Tillsätt 3 dl strimlad vitkål, 4 dl kokt bulgur (jag tog fullkornsbulgur denna gången men det går lika bra med vanlig), 1 dl gräddfil, 2 msk majonnäs, 2 tsk dijonsenap, 1/2 dl klippt gräslök. Smaka av med salt & peppar.
Skär 500 gr laxfilé i kuber (eller gör som jag & använd hela portionsbitar av lax). Strö på salt & vitpeppar. Vänd laxkuberna i ett lätt uppvispat ägg & sedan i sesamfrön. Hetta upp en stekpanna med olja & stek laxkuberna runt om i 4-5 minuter. Trä upp på spett (eller hoppa över det...) & servera med bulgurcoleslaw, hyvlad gurka & citronklyftor.
Det är bra att komma ihåg salt & peppar på laxen & inte bara sesamfröna. Det smakar liksom lite mer då. Jag ska försöka komma ihåg det nästa gång.
Nu sitter jag, katten & datorn i soffan framför tv:n. Det är så klart EM-fotboll på, även om det är halvtid nu. Jag gillar stora fotbollsmästerskap. Det är i stort sett den enda fotbollen jag ser. Men jag skulle vilja se en italiensk ligamatch live någon gång. Italienska ligan har inte satt igång när vi är i Milano. Men det gör inget, det finns så mycket annat att lägga tiden på. Och jag ska åka till Italien fler gånger. Rom väntar ju på mig.
Jag har väldigt svårt för disk som står kvar i diskhon. Vill gärna diska "grovdisken" innan jag äter. Så jag bara har tallrik, glas & bestick kvar att diska när jag ätit klart. Jag jobbar på det, att låta disken stå kvar. Det går sådär.
Ikväll blev det Sesamlax med bulgurcoleslaw till middag. Ett GI-recept jag hittat. Jättegott! Receptet kommer här & är för 4 personer:
Skala & riv 2 morötter & lägg i en skål. Tillsätt 3 dl strimlad vitkål, 4 dl kokt bulgur (jag tog fullkornsbulgur denna gången men det går lika bra med vanlig), 1 dl gräddfil, 2 msk majonnäs, 2 tsk dijonsenap, 1/2 dl klippt gräslök. Smaka av med salt & peppar.
Skär 500 gr laxfilé i kuber (eller gör som jag & använd hela portionsbitar av lax). Strö på salt & vitpeppar. Vänd laxkuberna i ett lätt uppvispat ägg & sedan i sesamfrön. Hetta upp en stekpanna med olja & stek laxkuberna runt om i 4-5 minuter. Trä upp på spett (eller hoppa över det...) & servera med bulgurcoleslaw, hyvlad gurka & citronklyftor.
Det är bra att komma ihåg salt & peppar på laxen & inte bara sesamfröna. Det smakar liksom lite mer då. Jag ska försöka komma ihåg det nästa gång.
Nu sitter jag, katten & datorn i soffan framför tv:n. Det är så klart EM-fotboll på, även om det är halvtid nu. Jag gillar stora fotbollsmästerskap. Det är i stort sett den enda fotbollen jag ser. Men jag skulle vilja se en italiensk ligamatch live någon gång. Italienska ligan har inte satt igång när vi är i Milano. Men det gör inget, det finns så mycket annat att lägga tiden på. Och jag ska åka till Italien fler gånger. Rom väntar ju på mig.
Min blogg!
Inspirerad av min fantastiska vän Lilla Lobelia har jag nu alltså fixat en egen blogg...!
Att skriva var för många år sedan min ventil. Kanske kan det bli det nu igen. Nu när jag långsamt försöker ta mig vidare. Ta mig igenom det där "första året" som så många pratar om. Jag har redan klarat av mammas födelsedag - utan mamma. Påsk utan mamma. Min födelsedag utan mamma. Mors dag, som vi aldrig ens firade för mamma gillade inte den dagen, var jobbig. Jag har väl aldrig förr lagt märke till all reklam inför just den dagen. På radio, i tv & i tidningar. Jösses. Då var jag ändå lättad över att vi inte firat mors dag. Jag köpte blommor & ställde bredvid fotot på mig & mamma.
Jag bävar redan nu för julen. De som känner mig vet vad jag tycker om julen. Och inte blir det bättre i år... Ingen kalkonmiddag hos mamma på annandagen. Men jag försöker att inte tänka på det, inte nu. Jag försöker lära mig att ta en dag i taget. Mina tankar framåt försöker jag vila på positiva, roliga saker. Midsommar med vännerna, kursen i Bryssel, konserten med Bruce, bröllopen vi ska på, resan till Milano med sambon & Lasse Winnerbäck-konserten.
Nu vrålar magen efter mat. Jag har visst glömt tiden när jag suttit här & grejat. Dax att sätta igång matlagningen.
Att skriva var för många år sedan min ventil. Kanske kan det bli det nu igen. Nu när jag långsamt försöker ta mig vidare. Ta mig igenom det där "första året" som så många pratar om. Jag har redan klarat av mammas födelsedag - utan mamma. Påsk utan mamma. Min födelsedag utan mamma. Mors dag, som vi aldrig ens firade för mamma gillade inte den dagen, var jobbig. Jag har väl aldrig förr lagt märke till all reklam inför just den dagen. På radio, i tv & i tidningar. Jösses. Då var jag ändå lättad över att vi inte firat mors dag. Jag köpte blommor & ställde bredvid fotot på mig & mamma.
Jag bävar redan nu för julen. De som känner mig vet vad jag tycker om julen. Och inte blir det bättre i år... Ingen kalkonmiddag hos mamma på annandagen. Men jag försöker att inte tänka på det, inte nu. Jag försöker lära mig att ta en dag i taget. Mina tankar framåt försöker jag vila på positiva, roliga saker. Midsommar med vännerna, kursen i Bryssel, konserten med Bruce, bröllopen vi ska på, resan till Milano med sambon & Lasse Winnerbäck-konserten.
Nu vrålar magen efter mat. Jag har visst glömt tiden när jag suttit här & grejat. Dax att sätta igång matlagningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
